Nödläge gav smart modell i Haparanda

När fysioterapeuterna tog över fler läkaruppgifter hände det grejer på hälsocentralen. Vårdköerna kortades, budgetunderskottet minskade och personalen började må bättre på jobbet. Det här är Haparandamodellen – som också väckt regeringens intresse.

Injektioner är inget förstahandsalternativ utan snarare ett komplement, anser fysioterapeuten Mika Sorvisto. Foto: Agneta Persson

Klockan är kvart i åtta på morgonen när fysioterapeuten Mika Sorvisto drar på sig handskar och gör i ordning en spruta som snart ska in i Håkan Hannerfors högerknä. Han har lindrig artros, och nu ska han få testa ett oljeliknande preparat som kan minska friktionen inne i leden.
– Det här är inget förstahandsalternativ, säger Mika, utan snarare ett komplement. Det är inte heller någon mirakelkur, det fungerar inte på alla. Vi får se.
Håkan är nervös, han har dålig erfarenhet av en kortisoninjektion i axeln för längesen. Men samtidigt känner han sig trygg med Mika.
– Skulle jag gå till en stafettläkare som inte har gjort det här tidigare? säger han. Nej, då litar jag mer på Mika.

Att det är en fysioterapeut och inte en läkare som sticker sprutan i Håkan kan han tacka ett rejält budgetunderskott och ordentlig läkarbrist för. Så här var det: hälsocentralen i Haparanda låg 6,2 miljoner back. Av sju läkartjänster var bara två tillsatta. Stafettläkare kom, gick och gröpte ett allt större hål i budgeten. Väntetiden för att få träffa en läkare kunde vara en månad. Kön till fysioterapeuten var oftast ännu längre, upp till sex månader när det var som värst. Om fysioterapeuten ville skicka patienten på röntgen eller ordinera en kortisonspruta fick hen ge sig in i konkurrensen om de obefintliga läkartiderna. Patienterna kom i kläm, personalen jobbade i motvind. 2014 kunde patientsäkerheten inte längre garanteras och hälsocentralen anmälde sig själv till Socialstyrelsen.
– Vi mäktade helt enkelt inte med och såg inte något annat alternativ, säger verksamhetschef Mervi Rundgren.

Ur detta nödläge började Haparandamodellen gro. Ledning och delar ur personalen kartlade tillsammans vilka kompetenser som fanns i huset, och hur patientfördelningen såg ut. Fanns det ett smartare sätt att jobba på? Var det nödvändigt att slentrianmässigt boka in alla patienter på läkarbesök? Skulle alla muskuloskeletala besvär i stället kunna gå raka vägen till fysioterapeuterna? Hälsocentralens sjuksköterskor hade redan tagit över flera uppgifter från läkarna, som till exempel att göra en första bedömning av övre luftvägsinfektioner, urinvägsinfektioner och hals-  och öronbesvär. Nu fick den sköterska som svarade i hälsocentralens telefon börja göra en bredare första bedömning, och därpå en sortering. Patienter med besvär i rörelseorganen till fysioterapeut, övriga till läkare eller sjuksköterska. Fysioterapeuterna å sin sida fick ett nytt telefonsystem dit patienterna kunde anmäla sig direkt och sedan bli uppringda. De överbelastade telefontiderna med det konstanta ringandet skrotades. När fysioterapeuterna nu fick kontroll över sina egna telefonsamtal och tidböcker blev arbetsmiljön genast lugnare. Dessutom hann de, till skillnad från tidigare, ta kontakt med alla som så önskade.

Trycket på läkarna minskade. Dags att ta ett steg till: Låta fysioterapeuterna skriva röntgenremisser åt sina egna patienter. Läkarna nekade aldrig fysioterapeuternas röntgenförfrågningar, så varför inte skippa det resursslukande steget helt?
– Det här är den förändring som har gjort störst skillnad, säger Mika Sorvisto. Förr var jag tvungen att leta en läkartid bara för att få samma bedömning som jag redan hade gjort. Det kunde lätt ta tre, fyra veckor. I dag kan jag med lite tur få en röntgen redan samma dag.
Nästa steg: kortisoninjektioner. Fysioterapeuternas rekommendationer om injektioner var ju inte heller något som läkarna haft några invändningar mot. Fysioterapeuterna skickades på injektionskurs, och sen var det bara att sätta igång.
– Att ge injektioner är kul, säger fysioterapeuten Riku Sarkkinen. Det borde vi ha börjat med för tio år sen. Dessutom är det ju jag som har tagit hand om patienten, klämt och undersökt. Det är mig de litar på.

Ännu ett steg: Låta fysioterapeuterna förbereda sjukintyg. Läkaren läser det därefter i datorn och godkänner med ett knapptryck.
– Här tog vi kontakt med Försäkringskassan, säger Mervi. Dels för att kolla så det är okej att göra så, dels för att få veta vad som är viktigt när man skriver sjukintyg.
Haparandamodellen har inte blivit vetenskapligt utvärderad, men den titt på ett patientflöde som gjorts visar att antalet besök minskat – och att patientflödet går till färre vårdgivare. Patienterna bollas inte längre fram och tillbaka utan kommer oftast direkt till rätt profession. Väntetiderna har kortats, antalet röntgenremisser och kortisoninjektioner har minskat. Därtill har budgetunderskottet mer än halverats sedan 2014, och arbetsmiljön för personalen har förbättrats.
– Vi är fortfarande en hälsocentral med jättemycket problem och bekymmer, säger Mervi Rundgren. Vi har fortfarande läkarbrist, vi kan ju inte uppgiftsväxla bort allt. Läkarna behövs, så det här arbetssättet ska ses som ett komplement. Men vi har ändå lyckats driva ett utvecklingsarbete och åstadkommit något väldigt bra. Vi klarar vardagen mycket bättre.

Det är så här de ska jobba, säger hon. Om de så skulle ha full bemanning på läkarsidan skulle de inte gå tillbaks till det gamla.
– Det fysioterapeuterna gör ska inte bara ses som en avlastning för läkarna, säger hon. De har fått den roll de ska ha utifrån sin utbildning. Att man inte har nyttjat fysioterapeuten tidigare på det här sättet är egentligen ett mysterium.
Ryktet om Haparandamodellen har börjat sprida sig. Fler hälsocentraler i regionen har delvis tagit efter, även sådana som har bra läkarbemanning. Ledningsgrupper kommer på studiebesök, till och med från den finska sidan. Arbetssättet har också väckt regeringens intresse. I mars bjöds Mika Sorvisto till Stockholm av regeringens särskilda utredare Anna Nergårdh, som har i uppdrag att se över framtidens primärvård, för att berätta om fysioterapeuternas roll i Haparanda. Trots att fysioterapeuternas insatser lyfter verksamheten har de inte fått någon ekonomisk kompensation.
– Det känns verkligen tråkigt, säger fysioterapeuten Anna-Leena Mäkitaavola. Vi tar över många uppgifter men får inga pengar. Synd att man ska behöva byta arbetsplats för att få högre lön.
– Det är riktigt svagt, säger Riku Sarkkinen. Jag skulle vilja att förbundet gick in och förhandlade ersättningsnivåer med arbetsgivaren. Den här modellen kommer säkert att spridas, och då måste facket vara med.
– Det borde finnas en klar lönemodell där det framgår att injektioner, remisser och förberedelser av sjukintyg är värda si och så mycket, säger Mika Sorvisto. Mitt råd till andra är att göra klart pengarna innan ni börjar arbeta på det här sättet.

Mervi Rundgren håller med om att fysioterapeuterna bör kompenseras, men säger att hon förgäves har försökt äska pengar från landstinget.
– Hela Region Norrbotten brottas med stora ekonomiska problem och jag tror vi försvinner i det. De ser inte vad vi tjänar på det här. Jag tycker det hade varit möjligt att lyfta fysioterapeuterna en nivå, inte bara lite varje år, säger hon. Det skulle kosta en del nu, men i längden har vi ju igen det. Om de inte gjorde allt de nu gör skulle vi behöva ha en stafettläkare i stället, och det är både en dyrare och sämre lösning. Men vi släpper det inte, vi fortsätter jobba för att deras lönenivåer ska höjas.

2018-05-22|REPORTAGE|