Neuropsykiatriska svårigheter vanligt vid klumpfot

– Barn som föds med klumpfot kan behöva mycket mer hjälp, säger Elin Lööf vars forskning visar att neuropsykiatriska svårigheter är överrepresenterade hos dessa barn. Ett samband som har väckt internationell uppmärksamhet.

Elin Lööf på disputationsdagen i februari 2019. Foto: Ulrika Ellemark

I sitt arbete som fysioterapeut på Astrid Lindgrens barnsjukhus träffade Elin Lööf regelbundet barn med så kallad idiopatisk klumpfot (när det inte finns någon annan känd skada eller syndrom kallas deformiteten idiopatisk klumpfot). Hon fick ofta frågor från föräldrarna om deras barn kommer att kunna gå, springa och hoppa som andra. Elin kunde inte svara fullt ut.
– Jag hade ju klinisk erfarenhet, säger hon, men i litteraturen fanns mycket lite om funktion utan mest om fotens vinklar och röntgenbilder vid uppföljningar.

Elin blev intresserad av att studera hur det går för barnen rent motoriskt, men det fanns ännu ett outforskat spår hon ville titta närmre på. Många av de barn hon träffade var nämligen hyperaktiva och hade problem med koncentration och koordination.
– Barnet kunde ha en jättefint korrigerad fot och inga problem att komma upp på tå, men inte hoppa. Jag fick inte ihop bilden. Barnet borde väl ändå kunna hoppa?

I sin forskning har Elin Lööf gjort fyra studier på barn med idiopatisk klumpfot. I den första har hon studerat gångmönster hos femåriga barn med tredimensionell gånganalys.
– Det intressanta här var att vi såg att gångmönstret utvecklades väldigt lika, oavsett om en eller två fötter var drabbade. Barn med ensidig idiopatisk klumpfot kan däremot uppfattas som sämre eftersom de får en asymmetri mellan fötterna.
I den andra studien fokuserade Elin Lööf på femåringarnas motorik. De fick gå, springa, gå på hälar och tå, hoppa och stå på ett ben. Allting filmades, och bedömare som inte visste om barnen var födda med klumpfot eller hörde till kontrollgruppen fick bedöma materialet.
– Nio av tio av barnen som fötts med klumpfot hade motoriska svårigheter med att stå och hoppa på ett ben. Hur fint foten var korrigerad hade inte något samband med hur de klarade sig motoriskt.

Tolkningen, säger Elin Lööf, blev att det är något annat än fötterna som orsakar problemen. I avhandlingens tredje studie tittade hon därför på vilka neuropsykiatriska svårigheter som fanns hos nioåringar som fötts med idiopatisk klumpfot. Föräldrarna fick fylla i det så kallade 5-15-formuläret som är ett instrument för bedömning av utveckling och beteende hos barn och ungdomar. En kontrollgrupp fick göra samma sak.
– Barnen med klumpfot hade mer problem, säger Elin. Det handlade om grov- och finmotorik, men också perception, uppmärksamhet och språk, sådant som inte alls har någon koppling till fötterna.

Vid en närmare titt på barnen visade det sig att en tredjedel av dem med klumpfot också var kliniskt relevanta för en vidare utredning.
– Det betyder inte att de bör ha en diagnos, men att de är så pass påverkade och skiljer sig så pass mycket från andra att man bör hålla koll på det.
Är man medveten om att det även kan finnas en neuropsykiatrisk problembild hos de här barnen så ökar också förutsättningarna för att sätta in extra stöd, och det tidigt. Det är en utmaning för alla föräldrar att få barnen att acceptera skenor varje natt i fem år, säger Elin. Vid neuropsykiatriska problem blir utmaningen ännu större.
– Då är det vanligare med sömnproblem. Man kan också vara känslig för hudberöring och det kan vara svårt med tryckande kläder och skor. Får inte de här barnen extra stöd så är det klart att fotkorrigeringen inte faller lika väl ut.

I den fjärde studien fick samma nioåringar skatta sin livskvalitet. Det genomsnittliga betyget blev ganska god, men de barn som visat sig vara kliniskt relevanta för utredning skattade också sin livskvalitet mycket sämre.
Elin Lööf hoppas att hennes fynd ska leda till en större medvetenhet om vikten av ett bredare perspektiv hos de professioner som jobbar kliniskt med den här patientgruppen.
– Barn som föds med klumpfot kan behöva mycket mer hjälp och stöd. Där tror jag fysioterapeuter i allmänhet är väldigt bra på att uppmärksamma, följa upp och ge råd. Vi är bra på att se när det handlar om andra problem än bara fötterna.

Elin Lööfs forskningsresultat har väckt internationell uppmärksamhet. Bland annat finns det planer på ett eventuellt forskningssamarbete med en ortoped i USA. Hon har också blivit inbjuden att föreläsa om sina neuropsykiatriska fynd på en internationell konferens i Israel för barnortopeder.
– Det ska bli spännande! Jag hoppas att ortopederna vågar öppna upp lite, för ibland verkar det som att de känner sig hotade av min forskning. Men när de väl förstår att jag inte ifrågasätter behandlingen utan istället vill bredda perspektivet så blir det lättare att prata.

2019-03-22|AVHANDLINGAR|