– All aktivitet som innebär att man inte sitter eller ligger är bra. Men ska man få de riktigt stora effekterna på insulinkänsligheten behöver man högre intensitet under längre tid, säger Åsa Tornberg, docent i fysioterapi.
Åsa Tornberg, Lunds universitet, forskar och undervisar kring träningens medicinska effekter. Foto: Privat
Muskelns viktiga roll för insulinkänsligheten har länge varit känd. Enkelt uttryckt ligger det till så här: Blodsockret kan inte på egen hand ta sig in i cellerna. Det behövs särskilda kanaler till det. I depåer inne i muskeln ligger glukostransportproteinet GLUT 4. När muskeln rör på sig skickas signaler till GLUT 4 att ge sig upp till cellytan som små dörrar för sockret att ta sig in genom. Men för att dörrarna ska kunna öppnas måste låset vridas om. Det finns två nycklar som kan göra det jobbet: antingen muskelkontraktioner som skickar upp GLUT 4 till cellytan, eller insulin som via insulinreceptorn uppnår samma mål. Ska det här fungera effektivt behövs det många insulinreceptorer. Mindre muskelmassa innebär att det finns färre receptorer som kan öppna sockerdörrarna.
På senare år har forskarna även upptäckt att musklerna skapar myokiner, en form av proteinmolekyler som motverkar den låggradiga inflammation som uppstår vid fysisk inaktivitet och kan leda till diabetes typ 2. Inflammationen påverkar hjärta och kärl, nerver och celler. Följdsjukdomar är därför vanliga hos diabetiker.
– Träning handlar därmed inte bara om ämnesomsättning utan också om musklernas förmåga att kommunicera med resten av kroppen och motverka den inflammation som man kan ha även om man är smal. Så det är bättre att vara överviktig och vältränad än smal och otränad, säger Åsa Tornberg.
Stor muskelyta är alltså ett effektivt sätt att hålla diabetes typ 2 borta. Hotar sjukdomen att bryta ut är träning därför en effektiv metod för att få upp insulinkänsligheten, enligt Åsa Tornberg. Men här är doseringen avgörande för att uppnå önskad effekt.
– Tio till tolv repetitioner stimulerar muskeltillväxt, vilket är det vi är ute efter i det här fallet. Belastningen ska vara så pass hög att personen verkligen inte orkar mer än tolv, för i så fall är doseringen för låg. Fokusera på de stora muskelgrupperna som ben, mage, rygg och rumpa. Ur ett glukosperspektiv är armarna inte lika viktiga.
Vid behandling med fysisk aktivitet av diabetes typ 2 ingår även konditionsträning, som till och med är ännu bättre för insulinkänsligheten än styrketräning. Enligt FYSSriktlinjerna, som Åsa Tornberg är medförfattare till, är det HIIT (högintensiv intervallträning) i kombination med styrketräning som utgör den effektivaste behandlingsmetoden. Nu är många med diabetes typ 2 träningsovana, och de höga träningsrekommendationerna har därför fått flera att lyfta på ögonbrynen. Men här gäller det att hålla ordning på begreppen och veta vad man gör. Som exempel nämner Åsa Tornberg FITT-konceptet (Frekvens, Intensitet, Tid och Typ av träning).
– Intensitet och typ av träning blandas ofta ihop, säger hon. Man snubblar på intensitetsbegreppet och glömmer bort att tänka på individens kapacitet.
Intensiteten är ett mått på hur mycket energi en aktivitet kräver. Absolut intensitet kan beskrivas så här: Om man cyklar i en hastighet av tre kilometer i timmen så gör man av med en viss mängd syre. Det är ganska konstant, oavsett om man är vältränad eller inte. Skulle du nu trampa en jättetungt bromsad cykel så kräver det en massa energi, medan en lätt bromsad cykel inte kräver lika mycket. Har du dålig kondition kommer den lätta cyklingen i förhållande till din förmåga att kräva mycket mer än om du var i bättre form. Den relativa intensiteten kommer därmed att bli högre.
– Alla kan alltså träna HIIT för att komma upp i intensitet. Men det man gör, alltså typen av träning, kommer att se väldigt olika ut. En ung och stark elitidrottare kanske måste springa i en backe med däck släpandes efter sig, medan det för en äldre otränad person kan räcka med att gå upp och ner i trappan.
Konsekvensen av att inte hålla isär absolut och relativ intensitet blir att nivån på träningen ofta blir för låg, säger Åsa Tornberg. Då uteblir den önskade effekten och man riskerar att motivationen försvinner.
– All aktivitet som innebär att man inte sitter eller ligger är bra. Men ska man nu få de riktigt stora effekterna på insulinkänsligheten behöver man högre intensitet under längre tid. Man måste bli ordentligt andfådd. Var den gränsen går är olika, därför måste träningen som rekommenderas i FYSS individanpassas.
Kroppen är expert på att anpassa sig efter nya förhållanden, och därför måste intensiteten regelbundet anpassas för att nå optimal glukostolerans. De fysiologiska tillvänjningsprocesserna tar ungefär sex till tolv veckor. Uppföljningar var tredje månad är därmed lagom, säger Åsa Tornberg.
Fysioterapeuter som träffar patienter med diabetes måste ha koll på att socker upptaget ökar av att träna. Tränar man och samtidigt tar samma dos insulin som vanligt finns det en risk att man blir hypoglykemisk, alltså att blodsockernivån faller. Det kan leda till medvetslöshet och tillståndet kan bli livshotande. Risker som dessa kan göra att många känner sig osäkra för att jobba med diabetiker.
– Som forskare kan jag känna en frustration över att man faktiskt inte vågar ute i klinik. Det jag mest har stött på genom åren är rädsla för att det ska hända något med hjärtat. Personer med diabetes typ 2 är ofta multisjuka, så ja man måste säkra upp med läkare först. Men man ska också komma ihåg att det är ännu hårdare intensitet och dos som gäller för hjärtpatienter än vid diabetes enligt FYSS.
Åsa Tornbergs budskap till den som känner sig osäker med diabetespatienter är därför att våga ta hjälp. Samarbeta med diabetesteamets sköterska och läkare som är experter på det rent medicinska. Identifiera vad det är för kunskap du saknar och efterfråga den utbildningen från arbetsgivaren.
– Jag vill understryka att det är farligare att låta bli att hjälpa till med fysisk aktivitet och träning, evidensen för de positiva effekterna är överväldigande. Så våga!
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
