Kunskap i sakfrågor måste nå ledningen

Cheferna är inte alltid insatta i sakfrågorna inom den verksamhet de ska leda. Kommunikation om vårdens förändringar måste därför gå i båda riktningarna, inte bara från ledningen till golvet, utan även från golvet till ledningen, skriver Eva Eliasson i ett debattinlägg.

Efter att ha läst Agneta Perssons tankeväckande artikel om svårigheten för landsting och regioner att leda och styra i förändring, reflekterade jag över min egen arbetsvardag inom cancerrehabilitering. I artikeln citerades Jonas Claesson, biträdande hälso- och sjukvårdsdirektör i Västerbottens läns landsting som sa ”Vi måste få nytänket att följa med i alla led. Det får inte stanna vid prat i landstingsledningen, det måste också ned på golvet”. Ett uttalande jag reagerade starkt på. Det är i grunden en helt rätt tanke, men det jag reagerade på var att det omvända perspektivet saknades: att nytänkandet och idéerna som finns på golvet också måste nå upp i ledningen! Det är minst lika svårt och det finns ett glapp mellan oss som utgör ett hinder.

En stor förändring
som nu är på allas läppar är att flytta fokus från dyr slutenvård till prevention och primärvård för att öka effektiviteten och samtidigt göra hälso- och sjukvården mer jämlik, behovsstyrd och personcentrerad. Som fysioterapeut inom onkologin deltar jag i en annan stor förändring: genomförandet av nationella cancerstrategin och nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering, NVP. Jag känner en stolthet och tillfredsställelse när vi kan åstadkomma förbättringar för våra cancersjuka. Men ofta saknas en struktur för nästa steg – implementeringen. Många tycks tro att den sköter sig självt. Men icke!

Vi, professionerna på golvet, har till uppgift att följa vårdprogram och riktlinjer, att ändra på innehåll och arbetssätt och leverera själva vården. Där finns ofta, utifrån kunskap och erfarenhet, bra tankar om hur det kan ske och vi driver våra frågor i hopp om samverkan med våra chefer. Tyvärr är inte cheferna insatta i sakfrågorna. De kanske inte ens är insatta i den verksamhet de har till uppgift att leda. Ibland finns inte ens förutsättningar för dem att utöva ett mer nära ledarskap. Här uppstår, i min mening, ett glapp mellan chefer/ledare och medarbetare.

Dialogen är bristfällig och tiden saknas för att utveckla vår egentliga kärnverksamhet – vårdutbudet. Det blir särskilt tydligt när legitimerad personal driver professionsfrågor som syftar till att utveckla vården. I mitt eget landsting upplever jag att det inte funnits beredskap att ta hand om NVP. Ingen struktur finns för ett mottagande och genomförande och heller ingen lämplig som kan ansvara för styrning och ledning i ett införande. SVF (standardiserade vårdförlopp) och vårdprocesser har verkligen skapat tydligare ramar inom cancersjukvården men rehabiliteringen är inte på plats. Det tar tid.

Jag ska givetvis ta mitt ansvar som legitimerad personal och följa NVP. Men jag som individ kan inte ta det övergripande ansvaret för genomförandet. Hur vet vi att vi gör lika, ens i min arbetsgrupp, långt mindre i ett landsting/region? Hur gör vi när våra resurser inte svarar mot patienters behov? Vem ska bestämma vilka insatser vi ska erbjuda och var? Vem säkrar att värmlänningar, eller svenskar för den delen, får en jämlik och behovsstyrd vård? Var är strukturen och systematiken? Vilka är era erfarenheter, kollegor? Min övertygelse är att vi behöver beslut och mandat från ledningsnivå och en samverkan mellan ledning och oss i kliniken. När vi ropar vill vi också ha ett genuint svar.

Helt nyligen hände något glädjande och hoppfullt! Den omfattande utredningen ”Framtidens rehabilitering” som genomförts har nu godkänts av landstinget i Värmland. Mest gläds jag för den värmländske cancersjuke och dennes närståendes skull. En av beslutspunkterna är att NVP ska implementeras. Det innebär att det finns utsikter för att någon blir ansvarig för detta och att ett HUR mejslas fram. Det jag önskar mig är att ett införande kan göras i dialog med professionen och med samtidig ledning och styrning. Då kan vi nå en tydlighet och systematik i vården.

Eva Eliasson,
leg. fysioterapeut/lymfödemterapeut,
Landstinget i Värmland

Eva Eliasson är med i vårdprocessgruppen för cancerrehabilitering vid Regionalt Cancercentrum i Uppsala–Örebro.  Foto: Privat

2018-11-27|DEBATT|