Fyra fysioterapeuter på 180 patienter. Varje dag. Så ser det ut på öppenvården på Ugandas största sjukhus i huvudstaden Kampala. Där träffade vi några hårt arbetande kollegor som längtar efter bättre villkor och mer kunskapsutbyte med omvärlden.
På en förmiddag hinner Maria Aryemo bland annat leda ett ryggpass, ge TENS-behandling, träna handrörlighet med en patient och genomföra en traktionsbehandling. Foto: Agneta Persson
Mulago hospital, Kampala. Gymmet på fysioterapins öppenvårdsmottagning består av en enda stor sal. Träningsredskap trängs längs väggarna, två britsar är placerade bakom skärmar för de något mer avskilda behandlingarna. I mitten täcks golvet av madrasser för både grupp- och individuell träning. Det är på många sätt välbekant, men ålderdomligt och luggslitet.
Klinikchefen Richard Kasiita är smått besvärad över att släppa in en svensk journalist när ena delen av mottagningen dessutom är full med kartonger, stolar och kuddar som står travade på varandra i vingliga staplar. Hans eget skrivbord är inklämt mitt i bråten.
– Du får tala om att det inte brukar se ut så här, säger han. Jag vet att det är frestande att ta bilder som bekräftar föreställningen om hur stökigt vi har det, men det du ser är ett undantag.
Lokalerna är bara tillfälliga. Fysioterapeuterna får låna sjuksköterskornas möteslokaler medan den ordinarie mottagningen renoveras. Ett arbete som har pågått i fyra år, ingen vet när det är klart.
Det är onsdag förmiddag och fysioterapeuten Maria Aryemo har redan hunnit leda ett ryggpass, gett TENS-behandling, tränat rörlighet med en illa ärrad hand, masserat ett par onda ben, genomfört en traktionsbehandling av en nacke och gett råd till den ena efter den andra som droppat in. Den som betalar 20 kronor får gå före i kön. Tidsbokningarna är svåra att hålla, stadens ständiga trafikstockningar gör det svårt för Kampalaborna att komma fram när de ska. Den som hade en tid bokad i går dyker kanske upp i dag i stället. Eller i morgon. Det gör arbetet svårplanerat, men det är som det är och inget att göra åt.
– Lunch? Nej, jag hinner aldrig med lunch, säger Maria. Vi jobbar tills vi har behandlat alla. Jag dricker te. Man vänjer sig.
The pearl of Africa. Om det nu var den upptäcktsresande journalisten Henry Morton Stanley som var först med Ugandas smeknamn, eller om det var Winston Churchill som kom på det, råder det delade meningar om. Men nog gör det lilla landet vid kanten av ekvatorn med de bördiga jordarna, sjöarna och floderna, bergsgorillorna och de snöklädda Månbergen på många sätt skäl för sitt 100-åriga epitet. Men Afrikas pärla bär också på mindre glimrande sidor. Trots att Uganda hör till en av de snabbast växande ekonomierna i Afrika, och inte längre står med på listan över världens fattigaste länder, finns det fortfarande många problem. Korruptionen är utbredd, pressfriheten skamfilad, infrastrukturen halt och lytt, jämställdhet och ungdomsarbetslöshet lämnar mycket kvar att önska, och barnarbete och tortyr förekommer. Homosexualitet är förbjudet. Befolkningstillväxten är hög, en fjärdedel av flickorna mellan 15 och 19 år har redan barn eller är gravida. Hälften av invånarna är under 15 år.
Hälsosektorn är kraftigt underfinansierad, vilket bland annat får till följd att den statliga vården som ska vara gratis inte är det. En sängplats inom slutenvården kostar inget, men patienterna måste själva bekosta sina mediciner, röntgenundersökningar och operationer. I praktiken innebär det att folk kan bli liggande i veckor i väntan på att anhöriga ska få ihop pengar. För personalen betyder det hackiga vårdförloppet en komplicerad arbetssituation. Fysioterapeuterna kan till exempel göra det nödvändigaste för att hålla blodcirkulationen igång på liggande patienter, men någon ordentlig rehab är inte aktuell förrän diagnos är ställd. Och under tiden är risken för komplikationer stor.
Susan Akori är en av de fyra fysioterapeuterna som jobbar på Mulago Hospitals öppenvård. När hon har möjlighet att ses har jag ännu inte fått sjukhusledningens tillstånd att komma in på kliniken. Så i stället möts vi på annat håll efter arbetsdagens slut för att prata om fysioterapeuternas arbetsvillkor. Hon berättar att mottagningen i snitt tar emot 180 patienter varje dag. Det blir 45 för var och en av fysioterapeuterna.
– Visst är vi experter på att göra väldigt mycket av det lilla vi har, säger hon, men med så många patienter kan vi inte ge dem den vård som de ska ha. Vi behöver ju minst 40 minuter per patient!
Susan Akori är ordförande i Uganda Association of Physiotherapy, ett ideellt uppdrag som hon försöker sköta när hon har tid över. Organisationen har inget förhandlingsmandat. Är det något som måste diskuteras med arbetsgivaren är det facket som ska rycka in. Men det förbund som fysioterapeuterna är med i omfattar fler professioner inom sjukvården. Risken med det är att små yrkesgrupper blir osynliggjorda, säger Susan.
– Problemet för oss är läkarna, säger hon. De ser sig som ledare ute på klinikerna och gör samma sak i fackliga sammanhang. När de för ett tag sedan gick ut i strejk för högre löner blev vi fysioterapeuter inte ens tillfrågade. Jag önskar verkligen att vi kunde ha bättre kommunikation.
Så i stället engagerar sig fysioterapeuterna i Uganda Association of Physiotherapy. Här möts medlemmarna i mobilchattar på WhatsApp och agerar rådgivare åt varandra i frågor om löner, arbetsmiljöproblem, ledarskap och arbetstider. Men av landets omkring 250 fysioterapeuter är bara ett 60-tal med i organisationen. Det är inte en fråga om för hög medlemsavgift, säger Susan. En hundring per år kan de flesta klara av. Det är snarare en fråga om brist på folk.
– Som ordförande är det jag som ska fixa allt, säger hon. Vi skulle behöva en heltidsanställd administratör för att ta hand om medlemsvärvning och annat, men vi har inga pengar till det. Så jag är helt ensam. Det är jag som är kontoret.
Som klinikchef vill Richard Kasiita se en fördubbling av antalet fysioterapeuter på sjukhusets öppenvård. Åtta personer skulle göra stor skillnad för rehabinsatserna. Det skulle också göra stor skillnad för personalens arbetsmiljö. I dag är trycket på tok för högt. Richard har utvecklat ett bokföringssystem där alla patientbesök skrivs in, hur lång tid de tar och vilka åkommor som behandlas. Det ger en bra överblick av arbetsbelastningen, och det gör det lättare för honom att planera verksamheten. Men fyra fysioterapeuter på så många patienter räcker förstås inte, hur han än vänder och vrider på det. Han har försökt prata med sjukhusledningen, men när endast 14 fysioterapeuter är anställda på hela sjukhuset är det så lagom lätt att knipa åtta till öppenvården.
Ändå har kliniken trots sina begränsade resurser lyckats göra sig ett namn, säger Richard.
– Andra sjukhus skickar faktiskt hit patienter som de själva inte klarar av. Vi har bättre utrustning här, men vi har också bättre kompetens eftersom vi jobbar i team med andra professioner ute på flera avdelningar. Vi ser hela kroppen.
Tröttheten. Jag ser den hos så gott som alla fysioterapeuter jag möter. En stor del av förklaringen ligger i de låga lönerna. Statsanställd sjukvårdspersonal tjänar så dåligt att de flesta som vill ha grundläggande standard tvingas till dubbla arbeten. En genomsnittlig fysioterapeutlön ligger på 1 500 kronor, en kass betalning även i ugandiska mått. Så efter dagtjänsten på sjukhuset åker de flesta vidare till kvällsöppna privata kliniker och jobbar för en högre timpenning. Alternativt gör privata hembesök hos sjukhuspatienter utanför arbetstid – och tar betalt för det. Lördagar jobbar de också privat. Bara söndagar är lediga. Det här gör fysioterapeuterna till en trött och sliten yrkeskår som ständigt är i tjänst. En av dem jag träffar berättar att hon förlorat flera av sina vänner eftersom hon aldrig har tid för dem. En annan är så trött att han gäspar stup i kvarten och har svårt att hålla ögonen öppna. Någon säger skämtsamt att eftersom staten låtsas betala så låtsas fysioterapeuterna arbeta. En skojig vits, men den har för en tillfällig besökare ingen uppenbar verklighetsförankring. Jag ser bara hårt arbetande fysioterapeuter, som imponerande nog orkar vara intresserade och nyfikna trots att de går på knäna.
För mitt i löpandeband-behandlingarna, arbetsdagar som aldrig tar slut och luncher som inte hinner ätas, hungrar fysioterapeuterna efter mer evidensbaserad kunskap. I ett land där en fil.kand. är den högsta akademiska examen som går att ta är den inhemska expertisen extremt begränsad. Den som vill ta en master eller doktorera får bege sig utomlands, vilket förutsätter generösa stipendier.
– Vi jobbar med gammal utrustning, suckar Susan Akori. Vi använder gamla metoder och ligger så efter!
Hon önskar att världsorganisationen WCPT kunde erbjuda mer för länder som Uganda. Yrkesföreningen hon leder betalar plikttroget sin medlemsavgift, men Susan undrar vad de egentligen får för pengarna. WCPT kanske är bäst för rika länder där fysioterapeuter har råd att åka på världskongresser och konferenser, säger hon. Men det är inte den bästa modellen för Uganda.
– WCPT kan sponsra oss att skicka iväg en enda person på konferens, men vad hjälper det? Vi har ingen möjlighet att sprida kunskapen när vi kommer hem. Vad vi behöver är specialister som kommer och visar oss det senaste. Vi behöver ett utbytesprogram för verksamma kliniker!
Tillbaka på öppenvårdens fysioterapimottagning på Mulago Hospital torkar Maria Aryemo svetten ur pannan. Kliniken saknar luftkonditionering, det är klibbande varmt och hon har sedan klockan åtta i morse befunnit sig på ständig kryss mellan patienterna. Tisdagar och torsdagar är vigda åt ryggmärgsskador, men i dag när det är onsdag är gymmet öppet för blandade åkommor. Ryggbesvär och nyligen hopläkta armbrott, brännskador, nervskador och bäckenproblem, onda nackar och nyopererade fötter. Vuxna, barn, pensionärer, ungdomar. Alla i samma rum samtidigt. De som styrketränar får parera armar och ben så de inte slår i varandra. Någon grinar illa av smärta, men skratten är många. Efter gruppträningarna blir det kö hos Maria Aryemo för att få en ny tid. Och Maria skriver besökskvitton, bokar in nya besök och skojar lite med dem hon nyss varit hård träningsledare för.
Det är nog som Richard Kasiita säger, att de flesta går härifrån med ett leende.
Läs mer om Uganda: Resan till Sverige blev Hellens vändpunkt.
Fotnot: Reportageresan till Uganda finansierades av Union to Union som samordnar Saco, TCO och LO och deras medlemsförbund i internationellt fackligt utvecklingssamarbete.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
