Med en toppannons blir du synlig för fysioterapeuter

Hon siktar på bättre hälsa för samer

Vården saknar kunskap om samers livsstil och hur den påverkar deras hälsa och vårdbeteende. Det vill region Jämtland Härjedalen försöka ändra på med ett samiskt personalnätverk. Stolta samen och fysioterapeuten Madeleine Omma gick med.

För mig är det en trygghet och en tillgång att träffa andra med samisk bakgrund, säger Madeleine Omma. Foto: Agneta Persson

Rastlös friluftsmänniska. Så beskriver Madeleine Omma sig själv. Du hittar henne vandrandes på diverse fjälltoppar, skridskoåkandes på frusna sjöar, på skidor i skogen, klättrandes uppför någon bergvägg. Hon finns på listan över medaljörer i samiska mästerskapen, och är bland de snabbaste i fjällhalvmaraton.
– Ute har jag alltid varit, konstaterar hon. Vandrat har jag gjort länge, sprungit har jag alltid gjort och skidor har jag också alltid åkt. Jag är uppväxt med det. Vara ute hör ju till. Mamma släpade ut mig på skidturer. Sen har jag halkat in på klättring och terränglöpning. Allt är på hobbynivå, men det är klart man tar i när det är tävling!

Träning och fysisk aktivitet är en självklarhet för Madeleine Omma. Därför kändes också fysioterapeut som det mest intressanta yrkesvalet. Det är sju år sedan hon tog examen, hittills har hon inte ångrat sig. Och nu, efter några år inom slutenvården i Mora, har hon hittat helt rätt. På en hälsocentral i Krokom, utanför Östersund. Snälla fjäll runt hörnet, lite tuffare Västerbottensfjäll inom räckhåll – och ett utmanande jobb inom primärvården.
– Det är spännande, och svårt. Vi är inte sällan den första kontakten patienten har med vården så vi har ett stort ansvar. Det känns som att jag har en viktig roll.
Här har hon också fått möjlighet att jobba för att förbättra vården för samer. Sedan våren 2016 ingår hon i ett samiskt personalnätverk med ett tiotal personer från olika vårdyrken i regionen. Krokom hör till region Jämtland Härjedalen, som är en samisk förvaltningsmyndighet enligt lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Därmed är regionen skyldig att främja samers rätt till språk och kultur, samt att synliggöra samiskt språk och kultur. Bildandet av nätverket är en del i detta, där syftet är att samordna och lyfta samisk kompetens inom regionen.
Alla medlemmar är inte samer, men alla har samisk kompetens. De vet med andra ord vad det innebär att leva som same och hur den samiska kulturen skiljer sig från den svenska. För en renskötande same har det till exempel stor betydelse om vårdpersonalen har kunskap om hur livet ser ut, så slipper hen ägna tid och energi åt att förklara och försvara sin livsstil. Det kan handla om att man i perioder inte är nåbar på grund av renskötsel i radioskugga, eller att man behöver kombinera renskötaryrket med andra yrken.
– Det är skönt att i ett samtal kunna bekräfta att man vet ungefär vad renskötaryrket innebär, säger Madeleine.

Ju mer traditionellt samelivet är, desto bredare är kunskapsluckorna inom vården, enligt Madeleine. Tidsbokning kan till exempel vara ett konkret problem där vårdens almanackor och exakta klockslag krockar med renskötarens arbete. Märkning och flytt av renar beror ju på väder och vind. En samisk patient ringde och bokade om sin tid många gånger, berättar Madeleine. En annan meddelade att ”nu går jag inte att nå för jag åker utan täckning till fjälls”. Sådant bökar ju till saker och ting. Likaså att renskötande samer flyttar sig över året. Plötsligt befinner de sig kanske i ett område där de måste vända sig till en annan vårdcentral. Saknar vården samisk kompetens finns det en risk att samer ses som obekväma patienter.
– Det kan se ut som att de inte bryr sig, som om de struntar i besöken. Då underlättar det att veta varför och hur de lever. Vi möter många olika kulturer nu i vården, och ju mer man kan desto lättare är det att förstå varför en person gör på ett särskilt sätt, eller inte vill göra vissa saker.
Men nätverket har inte bara en viktig betydelse för de samiska patienterna. Även för den samiska personalen fyller det en betydelsefull funktion, säger Madeleine.
– För mig är det en trygghet och en tillgång att få träffa andra med samisk bakgrund. Man kan behöva försvara sig och sin kultur, både som patient och som personal. Då kan det vara skönt att stödja sig hos varandra. Och så är det kul att träffas och se var vi jobbar. Vilka är vi och var finns vi?

Madeleines mamma har aldrig pratat samiska med henne. Kusinerna som har gått i samisk skola pratar samiska med àhkku och àddjà, mormor och morfar. Och med Madeleine har de pratat både samiska och svenska. Så visst finns språket där, men inte så mycket att hon på riktigt fått det med sig. Det fattas henne, säger hon. Språket är ju en viktig del i en kultur. Tyvärr har många tappat samiskan, som hennes mamma har gjort. När hon växte upp fanns ingen undervisning i hemspråket och det föll bort. Man skulle prata svenska, punkt slut.
– Det har väl inte varit fantastiskt att vara same hela tiden. Det är först nu som det är mer accepterat. Kanske till och med lite spännande.
Samiska artister som uppträder i kolt – som Maxida Märak, Sofia Jannok och Jon Henrik Fjällgren – har förstås bidragit till det ökade intresset. Och så den prisbelönta filmen Sameblod, om förtryck och diskriminering av Sveriges ursprungsbefolkning. Det är Madeleines andrekusin, Amanda Kernell, som har skrivit manus och regisserat. Àhkku och àddjà är med som statister. Madeleines mamma lämnade renskötarlivet i Hemavan när hon träffade Madeleines pappa, och så flyttade de till Skellefteå där Madeleine föddes. I dag bor mamma i Småland och pappa i Göteborg. Men det är till Hemavan Madeleine åker när hon ska hem. Där finns morföräldrarna, morbröder och kusiner. Länken till hennes samiska rötter.

– Àhkku är en viktig person för mig. Hon är alltid stolt och trygg och står upp för sin kultur. Och àddjà så klart. De har alltid funnits där, även om jag har levt mitt svenska liv.
De sitter på en enorm kunskap om samisk kultur, säger Madeleine, och hon vill snappa upp så mycket hon bara kan. Renflytt och märkning är hon med på ibland när det går, och hon har vandrat med sin mormor till vistet där hon växte upp. I midsomras hjälptes de åt att garva skinn. Slöjdar gör hon varje gång hon kommer till Hemavan. Men det blir bara korta gästspel. Hon skulle vilja stanna längre, ta vara på tiden innan det är för sent.
– De håller säkert ett bra tag till, men rent krasst så är de gamla.
Nu har hon fått sin chans. Med en tillsvidareanställning i Krokom kan hon ta tjänstledigt.  Och det har hon gjort. Ett halvår ska hon stanna i Hemavan, förmodligen får hon försörja sig inom turistnäringen. Men det är av mindre betydelse. Det viktiga är att hon får tid med släkten. Samtidigt ska hon passa på att spåna fram ett riktigt bra ämne för den där masteruppsatsen hon bestämt sig för att genomföra. Personalnätverket har gett henne en skjuts i rätt riktning: den ska handla om samers hälsa.
– Det finns hur mycket som helst att göra, både förebyggande och rehabiliterande, eftersom renskötseln är ett så fysiskt arbete. Där ser jag att vi som fysioterapeuter har ett stort jobb.

Renskötseln har förändrats mycket på kort tid. I dag åker inte renskötande samer skidor eller färdas till fots på samma sätt som tidigare. De åker skoter, motorcykel eller bil. De utsätts för vibrationer och mer statisk belastning än förr. De som börjar med renskötseln nu behöver ta hand om sin kropp på ett annat sätt för att klara av det, säger Madeleine. Men det finns också annat att se upp med. Studier visar att renskötande samer är överrepresenterade när det gäller psykisk ohälsa och självmord. De har också lägre förtroende för vården än resten av befolkningen, vilket gör att många drar sig för att söka hjälp. Man kan ju spekulera i varför, säger Madeleine Omma. En del av förklaringen kanske ligger i att man som same lärt sig att klara sig själv, säger hon.
– Man slätar över det hela och låter bli att klaga. Man är hellre en duktig patient än talar om hur det egentligen står till. För personalen kan det ta ett tag innan man förstår vad det handlar om. Men samer har också varit förtryckta i många år av olika typer av myndigheter, vilket säkert gjort att man fått ett sämre förtroende för auktoriteter som till exempel sjukvården. Därför är kunskap guld värd.

2017-09-21|PROFILEN|