Ad

Fysioterapin byggs upp i Rwanda

På 90-talet drabbades Rwanda av ett förödande folkmord. Nästan en miljon människor dödades och många skadades. Efteråt var vårdbehovet stort, men fysioterapiyrket närmast obefintligt. Fjorton fysioterapeuter, utbildade i Kongo och Uganda, kom för att hjälpa till. För 20 år sedan bildades ett fackförbund och i dag finns 300 fysioterapeuter i landet.  Tidningen Fysioterapi har mött några av dem.

Trots ålderdomlig utrustning och få fysioterapeuter i landet blir många patienter hjälpta på King Faisal Hospital i Rwanda. Foto: Martina Holmberg

Det är regnperiod i Rwanda. Luften är fuktig och kullarna som omger huvudstaden Kigali är lummigt gröna. På vägarna skjutsar moto-taxichaufförer människor i för stora hjälmar från en bebyggd kulle till en annan, för några kronor. Rwanda är de tusen kullarnas land. Vid en av dem ligger King Faisal Hospital. Det är ett av Rwandas största sjukhus och här finns en ovanligt stor avdelning för fysioterapi, med hydroterapi-bassäng, olika behandlingsrum med draperier emellan och ett rehabiliteringsgym. Några kvinnor i långa färgstarka klänningar trampar på motionscyklarna och Florida Kandorero tränar upp styrkan efter en knäoperation tillsammans med fysioterapeuten Sylvia Mbabazi.
– Hon har blivit bättre och börjat gå lite utan kryckor. Det bästa med fysioterapi är att så tydligt kunna se förbättringar hos patienterna, säger Sylvia Mbabazi.
För henne var det inte något yrke hon drömt om, hon visste inte att det fanns. Det var först när hon ville studera på universitetet och bläddrade i en kurskatalog som hon fann information om det.
– Jag ville jobba inom vård och hälsa, men inte med kritiskt sjuka patienter. Fysioterapi är också ganska aktivt och jag vill inte sitta ner hela tiden, så jag tyckte att det lät som att det skulle passa mig.
Det gjorde det också, och i dag är hon en av landets 300 fysioterapeuter.
– Vi är inte många. Det finns en överbelastning på sjukhuset, vi har många patienter och jobbar mycket, men vi försöker mobilisera oss och sprida kunskap om fysioterapi.

Med flip flops på fötterna går patienten Florida Kandorero i lugn takt på gåmaskinen. I över 20 år kunde hon knappt gå alls och var länge isolerad i sitt hem. Hon kunde inte hjälpa till på jordbruket eller vara med i andra aktiviteter. I dag är hon 70 år och säger att hon har haft väldigt ont sedan folkmordet 1994.
– Jag sprang, flydde, med tung packning på ryggen och med mitt barn i famnen. Jag föll många gånger och jag tror att det är det som gav mig problem med knäna.
Varför dröjde det så länge innan du fick vård? undrar jag.
– Jag kommer från en by långt bort och på sjukhuset där gav de mig bara smärtstillande medicin. Men nyligen fick en släkting till mig bra behandling för en skada och när jag fick veta det gick jag till distriktssjukhuset och sa att jag också ville få behandling. Och nu är jag här. Jag tror att jag kommer att återhämta mig helt. När jag åker tillbaka hem igen kan jag kanske hjälpa till lite med jordbruket och känna mig mer fri.

Folkmordet bröt ut den 6 april 1994. Under hundra dagar dog nästan en miljon människor i landet som är lika litet som Småland. Förövarna var tusentals. Innan folkmordet fanns två utbildade fysioterapeuter i landet. De var båda tutsier, den folkgrupp som förövarna försökte utrota. En av dem mördades, den andra flydde. Samtidigt krigade Jean Damascene Gasherebuka mot regimen. I framtiden skulle han under ett antal år komma att bli chef för fysioterapiavdelningarna på två av landets största sjukhus och under en period också vara ordförande för fysioterapeuternas fackförbund, men då hade han precis studerat klart fysioterapi i Kongo och gått med i militären. Där tjänstgjorde han i det medicinska teamet.
– Vi var rebeller och levde i bushen. När vi förflyttade oss bar vi med oss de skadade. Jag startade min yrkesbana där och jobbade under väldigt dåliga förhållanden. Bra medicinsk utrustning saknades, men vi, jag och en till fysioterapeut, kunde hjälpa många skadade, förhindra kontrakturer och andra komplikationer. Det var efter det som fysioterapi verkligen blev en passion för mig, berättar han.
När rebellerna, Rwandan Patriotic Front, hade vunnit över regimen och hutuextremisterna och folkmordet hade stoppats, började Jean Damascene Gasherebuka jobba på Rwandan Military Hospital. Vårdbehovet var stort. Till landet kom ett antal fysioterapeuter från Kongo och Uganda för att hjälpa till. Totalt var de nu 14 utbildade fysioterapeuter i landet. Inte många, men där och då lades ändå grunden för yrket i Rwanda. Tillsammans bildade de tre år senare fackförbundet Association des Kinesitherapeutes du Rwanda.
– Vi var ju bara 14 stycken, och alla jobbade här i Kigali, ingen var ute i landet. Det fanns många skadade människor efter folkmordet, men vi kunde inte göra det som behövdes, säger Jean Damascene Gasherebuka och berättar att Handicap International utbildade vårdpersonal i sex månader för att kunna hjälpa till med det mest basala inom fysioterapi.

1996 startades den första fysioterapiutbildningen i landet, som var treårig. Lektorer kom från andra länder för att undervisa och Rwandas få fysioterapeuter hjälpte också till. 2006 uppgraderades nivån på utbildningen till fyra år.
Trafikolyckor är en av de vanligaste orsakerna till att patienter träffar en fysioterapeut i dagens Rwanda. På King Faisal Hospital har 60 procent av patienterna ortopediska problem, berättar Eric Mutabazi, som i dag är avdelningens chef.
– 20 procent är idrottsskador, men vi behandlar också andra tillstånd, såsom neurologiska diagnoser. I dag ser vi också mycket livsstilsjukdomar. Nack- och ryggbesvär ökar. Folk är mer stillasittande, har dåliga stolar och ergonomi, säger han.
Västvärldens folksjukdomar som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, nack- och ryggsmärtor och fetma har enligt WHO börjat öka i fattiga länder, bland annat i Afrika. Sjukdomarna tenderar att gå hand i hand med industrialisering och urbanisering. Och i Rwanda har uppbyggnaden av det tidigare sönderslagna landet gått snabbt de senaste 20 åren. Med den positiva samhällsutvecklingen följer nya sjukdomar.
– Den här typen av sjukdomar och problem stiger även här. I fjol organiserade vi därför en konferens i Rwanda om dem, med människor från hela världen, berättar Jean Damascene Gasherebuka.

Patienten Florida Nibigira har smärta i nedre ryggen. Hon är här för sin andra behandlingssession och berättar att hon gick upp i vikt i samband med att hon fick barn och började då få ont. När smärtan bara blev värre sökte hon vård. Hon hade hört talats om fysioterapi tidigare, det hade däremot inte Léopold Ushizimpumu.
– Men det fungerar, säger han sittandes i en benmaskin i gymmet. Jag kom hit i rullstol och nu använder jag kryckor. Varje dag och varje månad är det något som har förändrats, någon förbättring.
För att öka kunskapen hos befolkningen ordnar fackförbundet olika kampanjer och event. Den 8 september är det internationella fysioterapidagen, men i Rwanda ägnas hela september månad åt att uppmärksamma fysioterapi genom aktiviteter i skolor och sportevenemang.  Förbundet har också drivit en kampanj mot ”falsk vårdpersonal”. Okunskap hos folket och brist på specialiserad vårdpersonal har gjort att personer utan licens har kunnat etablera sig i landet.
– De kommer från Uganda och kallar sig ibland reflexologister, säger Jean Damascene Gasherebuka. De tillhör alternativmedicinen, men när de kom hit, och på grund av okunnighet hos människor, så ägnar de sig åt sånt de inte borde. De gör många oetiska saker, som att använda lokala medier för att annonsera om sina metoder och hävdar där att de kan bota alla typer av sjukdomar. Några av deras metoder ligger inom fysioterapeuternas område, som massage eller användning av elektroterapimaskiner. De förskriver också förfalskad medicin och tar mycket betalt för behandlingarna. Människor tror på dem, men många blir missnöjda och sämre efteråt, sen kommer de till oss. Vi försöker upplysa folk om deras metoder, och regeringen jobbar med att stoppa dem.

Förbundet försöker också få regeringen att göra något åt bristen på jobb för fysioterapeuter. För trots att det behövs fler fysioterapeuter finns det ändå många som är arbetslösa.
– Landet, regeringen, kan inte ge jobb till alla på grund av sjukhusens för låga budget. Fysioterapeuter har också svårt att öppna egna kliniker eftersom utrustningen är dyr, säger Jean Damascene Gasherebuka, men berättar att det nu görs försök att expandera två befintliga rehabiliteringscenter.
Men behovet kommer förstås fortsätta att vara omfattande och han planerar att ta saken i egna händer. Tillsammans med en kollega vill han starta ett eget stort rehabiliteringscenter.
– Det är svårt men någon måste göra det. Vi har en del pengar men försöker hitta finansiärer som kan stödja och bidra. Vår plan är att starta något i år, börja litet och expandera så småningom. Man kan inte förlora om man startar något sådant här, det finns ett stort behov, patienterna finns. Jag skulle vilja se vilken skillnad fysioterapi kan göra i fler människors liv.

Maria Hagström
frilansjournalist

Martina Holmberg
frilansfotograf

2017-08-10|REPORTAGE|