Med en toppannons blir du synlig för fysioterapeuter

Det går inte att ha bråttom i skärgården

Han bytte arbetsplats för att kunna cykla till jobbet, men tji fick han. Ingvar Johansson blev utskickad i skärgården. Nu åker han båt mellan patienterna – och älskar det. Följ med ut i en annorlunda arbetsmiljö!

Den som ska jobba ute på öarna får inte vara en sån som måste hinna med tio besök varje dag, säger Ingvar Johansson. Då går man sönder. Foto: Agneta Persson

Ingvar Johansson hade jobbat åtta år som sjukgymnast inom hemsjukvården i Angered utanför Göteborg och kände att det var dags att byta. Inte för att han vantrivdes, men han behövde gå vidare innan han blev en del av inredningen. Fast mest av allt ville han jobba i en annan del av stan för att kunna cykla till jobbet. Så när han blev anställd i Västra Göteborg var saken biff. Trodde han. Men arbetsgivaren hade andra planer. Ingvar skulle jobba ute på öarna.
– Okej, tänkte jag. Skärgården kände jag inte till, mer än att jag hade varit där som turist.
Så byttes Ingvars arbetsmiljö från de höghusdominerade miljonprogrammen i Angered till de små trähusen bland kobbar och skär. Han fick också ett annorlunda arbetsschema där allt får ta den tid det tar. För det är så det måste fungera här ute. Folk bor där de bor. Båtarna går när de går. Ska han inte ha en kopp då? Jo, det är klart han ska.
– Det går inte att ha bråttom i skärgården, säger Ingvar. Ibland vill de bara dricka kaffe, och ibland tycker jag att det är det jag ska göra. Jag kan åstadkomma mycket genom att sitta och prata. Men rusa därifrån? Det är halva jobbet att stanna och fika.
Och när han tar sig tid kommer också berättelserna. Om allt möjligt. Om livet här och nu, om livet där och då. Som häromsistens, när besöket hos en 91-årig man drog ut på tiden och Ingvar fick ta en senare båt tillbaks in i stan. Mannen, som är född och uppvuxen i huset på ön där han bor, hade berättat hur han jobbat som fiskare.
– En gång 1942 hade han varit ute till havs när han såg kroppar flyta omkring. ”Tyskjävlar”, hade hans pappa sagt. ”Såna plockar vi inte upp”.

Men i dag skiner solen, vågorna kluckar och måsarna skriar. Skärgårdsgymnasten, som Ingvar skämtsamt kallar sig själv, har cyklat till kontoret i Tranered, tagit spårvagnen vidare till Saltholmen och därifrån hoppat på båten till Styrsö där Göteborgs stad hyr in sig hos Närhälsan. Tillsammans med arbetsterapeuten har han besökt vårdhemmet för att träna en nyligen benamputerad man att stå. Han har käkat frukost med de övriga på vårdcentralen, och hunnit med båten mot Brännö, lastad med ramp, rullator och en pall som ska monteras.
Oftast åker han runt bland öarna för att träna med multisjuka äldre, men ibland blir det enbart leverans och installation av hjälpmedel. Som i dag. Och det är ju otroligt att det kan vara så här bra, säger Ingvar när han knatar längs Brännös stigar med all last.
– Tänk att vi har den här servicen, att vi kommer ut gratis. Det är inte alla som har det så. Grannkommunen tar hundra spänn. Ja det är otroligt.
Och när han har levererat rampen och rullatorn hos en person, och promenerar vidare mot nästa för att montera en pall, konstaterar han att det kanske inte är fullt lika idylliskt här när snön vräker ner och det är tio minusgrader och mörkt. Han måste ju ta sig fram till fots, oavsett väder och vind.
– Men vad gör man? Jag måste ju komma fram. Det är bara att traska på. Och ärligt talat, hur kul är det inne i stan på vintern? Jag skulle aldrig flytta ut hit, men det är fint att få jobba här ute. Jag har väl fått det bästa av två världar!

Pallen ska Gunilla Edwards ha. Hon behöver den för att orka borsta tänderna. Ingvar skruvar ihop och provsitter. Så här? Blir det lagom? Det blir perfekt.
– Så himla fånigt, säger Gunilla. Att behöva luta armarna mot vasken för att kunna klara av tandborstningen va. Men jag måste. Jag borstar så länge också. Än så länge kan jag i alla fall tvätta håret på mig själv.
Hon har vuxit upp med det här huset. Länge var det hennes mammas, nu är det hennes. För några år sedan lämnade hon innerstan och flyttade ut permanent. Det är det bästa hon har gjort. Syrran bor i huset intill och hjälper henne att handla.
– Och utan hemsjukvården hade jag aldrig klarat mig, säger hon. Det är så fantastiskt att den finns.
Gunilla orkar inte ta sig längre än ut på trappan. Där kan hon stå och titta på havet. Som hon har simmat i det! Hoppat från klipporna, klättrat på badstegen alldeles intill. Men oftast sitter hon i kökssoffan och tittar på fåglarna, iakttar hur de rör sig och vad de har för sig.
– Vet du vad det är för skillnad på en mås och en trut? frågar hon Ingvar.
– Njae …
– Det där är en mås, säger hon och pekar. Truten är tjockare och är orange på näbben.

Ingvar tackar för sig, Gunilla säger att det är hon som ska tacka, verkligen.
– Folk kan vara missnöjda med sjukvården, men inte på mig, säger han när vi går därifrån. Det är verkligen fint att känna sig behövd.
En gång fick han veckans ros i GT. Ingvar hade hjälpt en man att komma upp efter en höftledsoperation. Han var så jäkla nöjd. ”Hade aldrig klarat det utan dig, kommer aldrig att glömma” skrev han.
Att ha ett jobb där han får hjälpa till och visa att det går att leva vidare trots sjukdomar, är han själv tacksam över. Om ett och ett halvt år fyller Ingvar Johansson pensionär, men kanske jobbar han till 67.
– Kan jag fortsätta ha det så här så varför inte?

2018-06-18|REPORTAGE|