”Det bor en innovatör i oss alla”

– Låt inte juridiken stå i vägen för uppfinningsrikedomen, säger Linda Swirtun. Hon är programansvarig på Vinnova och ska under de två kommande åren dela ut 40 miljoner kronor till digitala hjälpmedelsuppfinningar.

Utvecklingen går snabbt nu, så här gäller det att våga testa och förbättra hela tiden, inte gå och vänta på det perfekta systemet, säger Linda Swirtun på Vinnova. Foto: Gustav Gräll

Ska en myndighet inspirera till nya idéer så behöver den fundera på sin egen framtoning. Därför har Linda Swirtun, programansvarig på Vinnova, gett sig själv i uppdrag att bli mer medial och öva upp sina nästintill obefintliga sociala medier-skills.
– Nu är vi på Facebook! Själv har jag låtit bli det innan, för mycket gulliga ungar och solnedgångar, men jag inser att det behövs för jobbets skull. Har man en satsning på digitala hjälpmedel vill vi ju inte behöva ta upp skämskudden, utan faktiskt försöka vara lite mer tillgängliga.

Vinnovas Facebook-grupp Innovativa digitala hjälpmedel ska fungera som en mötesplats för personer och organisationer, och samtidigt vara en informationskanal för innovationsmyndigheten. Linda har till exempel kört en livesändning och lagt ut filmsnuttar där hon bland annat förklarar vilka som kan söka pengar och hur mycket man kan få.
Det är inte så här Vinnova brukar jobba, men så är det också mycket som är annorlunda den här gången.
– För det första brukar vi inte prata om satsningar, utan bara om utlysningar – och då blir det smalt. Ibland får vi berättigad kritik för att vi har utlysningarna öppna för kort tid, det är lätt att missa dem. Så nu gör vi mycket mer grejer runtomkring, i en tvåårig satsning med 40 miljoner i potten.

Hjälpmedel behöver alla, i varierande grad och vid olika tillfällen. Det handlar alltså inte bara om att ta fram hjälpmedel vid funktionsvariationer, understryker Linda.
– Tänk bättre tillgänglighet och ökad funktionsförmåga för vem som helst! Vi förväntas till exempel jobba allt högre upp i åldrarna, vad behöver vi för att klara det? Eller hur ska fysioterapeuter räcka till när både efterfrågan ökar och folk lever längre med kroniska sjukdomar?
Personligen ser hon inte hur hälso- och sjukvården ska kunna lösa den ekvationen utan att tillvarata digitaliseringens möjligheter.
– Det är klart att det inte kan funka vid alla diagnoser och för alla behandlingar, men där det  passar kan man  frigöra  tid för annat. Jag tror inte det finns nån som kan säga att ”det finns ingenting jag skulle kunna ändra”. Vill man vara en relevant yrkeskår för patienterna så måste man börja fundera på hur man ska hänga med.

Men många tenderar att känna ett instinktivt motstånd till förändringar, särskilt till sådana som innebär att tekniken tar över en del av ens jobb, säger Linda.
– Dels handlar det om en rädsla för att det är något nytt, men det handlar också om makt. Att man tar makt från vårdgivaren och ger den till patienterna. Som patient är man ju rätt glad för det, men alla i kåren kanske inte är det. Då får man fråga sig för vems skull man finns där? Hälsa, vård och omsorg kan inte vara ett parallellt universum som inte digitaliseras.
Utvecklingen går snabbt nu, så här gäller det att våga testa och förbättra hela tiden, säger Linda. Inte vänta på att det perfekta systemet är på plats innan man törs införa det, för då kommer det att vara föråldrat.
– Framför allt måste man börja. Låt inte juridiken stå i vägen för uppfinningsrikedomen! Då skulle vi inte få fram nya lösningar. Vi pushar ju innovation. En del myndigheter kan tycka det är lite problematiskt, att vi ställer till det. Men återigen: För vems skull vill vi ha innovationer? Ska det vara bekvämt för myndigheter och vårdgivare, eller ska det vara till nytta för invånarna?
Men patientsäkerheten då?
– För det första, när man pratar om digitalisering så undrar folk om det är hundra procent patientsäkert. Fråga dig då om det är hundra procent patientsäkert i dag? När det kan sitta en post-it-lapp på någons dator som ramlar ner? Man kan inte kräva att det nya ska vara hundra procent när det gamla aldrig har varit det. Det blir en orättvis jämförelse.

Linda Swirtun är i grunden sjukgymnast, men det är inget hon skyltar med, eftersom hon aldrig jobbat kliniskt. Hon började forska redan på grundutbildningen och disputerade sedan inom ämnet främre korsbandsskador. Efter det kände hon sig klar med den akademiska världen och började på Socialstyrelsen, där hon bland annat arbetat med nationella riktlinjer.
Sedan fyra år jobbar hon på Vinnova, som programansvarig för området hälsa. Här har hon stor makt att påverka vilka ämnen som ska prioriteras. Hittills har hon inte fått ett enda nej på sina idéer, säger hon.
– När man själv gör ett utvecklingsarbete så är det ju härligt om man inte måste göra det under radarn. Det är underbart!
Bakgrunden till den aktuella satsningen på digitala hjälpmedel är att ett av Vinnovas prioriterade områden är individanpassad hälsa. Men hjälpmedel är sällan särskilt individanpassade, säger Linda.
– Man får ungefär välja mellan en röd eller blå rollator. Så vi vill helt enkelt driva på utvecklingen inom den här branschen, för vi ser ett stort behov av det. Vi tror att det finns jättemånga bra tankar och idéer där ute som inte tas tillvara. Dessutom har vi ganska få kommuner bland våra sökande, så det här är ett sätt att attrahera dem, tänker vi.

Satsningen har redan gett ovanligt mycket positiv respons, berättar Linda. Från patienter, funktionsrättsorganisationer och innovatörer. Från organisationer som Friskis & Svettis och Friluftsfrämjandet. Från alla möjliga.
– Det bor en innovatör i oss alla! Och ja, vem som helst kan söka pengar ur den här potten. Man behöver inte vara värsta innovatörsproffset. Är man till exempel en engagerad fysioterapeut tror jag att man varje dag tänker på saker som skulle bli bättre med ett digitalt hjälpmedel. Och prevention, det pratar vi ju alltid om. Tänk vad bra det vore med fler hjälpmedel där!

Läs hela TEMA Innovation här.

2019-02-13|PROFILEN|