”Vi ska inte sitta och vuxengissa”

Årets fysioterapeut testar hellre en lekplats än sitter bakom skrivbordet. Möt Helene Henriksson, hälsostrategen som sätter Skånes barn och unga i rörelse.

Helene började först läsa till jurist, men bytte sedan spår. Det fanns folk som ifrågasatte det och tyckte att jurist stod högre i kurs, men jag var övertygad om att det här var mitt drömyrke, säger hon. Foto: Agneta Persson

Ska hon vara helt ärlig så har hon lite svårt för den abstrakta titeln hälsostrateg. Hon lyfter hellre fram att hon är fysioterapeut och sakkunnig i fysisk aktivitet.
– Då förstår folk vad det är och att jag faktiskt har kunskap om något, säger hon.
Helene Henriksson jobbar på enheten för miljö och hälsa på Regional utveckling i Skåne med uppdraget att skapa bättre hälsa för fler, och särskilt att förbättra barns och ungdomars levnadsvanor. Tjänsten har funnits i drygt två år och är en del av regionens arbete med att minska den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Och fokus ska ligga på fysisk aktivitet, har politikerna bestämt. Det här passar henne som handen i handsken. Levnadsvanor är det som engagerar henne mest, och hon har jobbat med ämnet i många år: på en kranskärlsmottagning och en obesitasmottagning, inom psykiatri, primärvård och på en levnadsvanemottagning på Skånes universitetssjukhus samt på Region Skånes Kunskapscentrum levnadsvanor och sjukdomsprevention. Hon har dessutom tagit fram samtalsstöd för elevhälsan inom ramen för Fysioterapeuternas levnadsvaneprojekt.

Fast det här var inte hennes plan från början. Som nybliven fysioterapeut ville Helene jobba med rehabilitering och har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt neurologi. Men intresset för levnadsvanor väcktes tidigt när hon såg hur patienter med typ 2-diabetes, eller som fått en stroke eller TIA, skickades hem utan att egentligen få något vettigt stöd.
– Kanske kände man att det här med levnadsvanor var patientens eget val och att man klampade in i privatlivet om man tog upp sådant som rökning, stillasittande och alkohol. Det var inte så att vi inte gjorde något alls, men jag såg att vi kunde göra så mycket mer.
I dag vet vi genom undersökningar att patienter gärna vill ha stöd gällande sina levnadsvanor, säger Helene, så nu är det mycket mer självklart att jobba med frågorna. Dessutom har hälso- och sjukvårdens förhållningssätt förändrats med metoden Motiverande samtal, MI.
– Det var ju det som var grejen! Att i stället för att dela ut pekpinnar ta ett steg tillbaka och fråga ”Vad känner du redan till? Är det okej att vi pratar om det här?” Jag skäms nästan när jag tänker på hur jag i början bara öste ur mig instruktioner för hur man ska göra. Där stod jag som experten med mina hemträningsprogram och undrade varför de inte gjorde som jag sa.

Helene Henriksson besöker ofta det anrika kallbadhuset i Malmö. Foto: Agneta Persson

Metoden, som hon i dag bland annat undervisar i, handlar om ett empatiskt, respektfullt förhållningssätt och skapar betydligt bättre förutsättningar för beteendeförändring. Hon berättar om ungdomar hon kunde träffa när hon jobbade kliniskt. Ungdomar som hade spelat hela nätterna, börjat dagen med energidryck och cigg och åt sitt första mål mat sent på eftermiddagen. Och mådde jättedåligt.
– Det kunde hjälpa att vi tog oss an det hela som ett experiment. Vad händer om du lägger dig något tidigare på kvällen, pausar från skärmen en stund, eller äter något till frukost? Om du rör lite mer på dig? Vad händer då? Märkte du något? Blev du piggare?
Ofta blev svaret att de fått en starkare självkänsla, sovit bättre, hängt med bättre i skolan och känt sig mindre stressade. På det här pekpinnebefriade viset kan man så några frön av nyfikenhet att våga göra lite nytt, säger Helene. Och lite förändring kan leda till något större.

Som hälsostrateg har hon stor nytta av sina erfarenheter när uppdraget nu är att få barn och unga att minska sitt stillasittande och hitta rörelseglädje genom satsningen ”Sätt Skåne i rörelse”. Helene är spindeln i nätet som samordnar det hela, vilket i praktiken innebär att hon leder en samverkan mellan kommuner, elevhälsa, Länsstyrelsen, BUP, lärosäten och organisationer som RF-SISU, Generation Pep, parasporten, Friluftsfrämjandet och Bris.
– De här organisationerna kan bland annat hjälpa oss att fånga in vad barn och unga själva tycker skulle vara hjälpsamt, så vi inte sitter och vuxengissar. Det är min farhåga att vi sitter bakom våra skrivbord och planerar utan att lyssna in barns och ungas egna röster.
Men att fastna bakom skrivbordet är inte Helenes grej. Tvärtom. Hon har aldrig dragit sig för att ta sina patienter i handen och kliva utanför boxen om så behövs. Trösklarna för att komma i rörelse måste vara så låga som möjligt, menar hon, och då måste man själv följa med ut i verkligheten. Hon har till exempel tidigare tränat med arabisktalande kvinnor i Pildammsparken, en park de aldrig hade besökt trots att den ligger i centrala Malmö.
– De var så ovana och skulle aldrig våga träna där om vi inte följde med ut.

Helene Henriksson testar hellre en lekplats än sitter bakom skrivbordet. Foto: Agneta Persson

Man måste förstå att människor har olika förutsättningar att ta sig ut i friskvården och att det därför krävs ett aktivt och mycket konkret arbete för att göra det så lätt som möjligt, säger Helene. För är man ovan och osäker kan man lätt känna sig dum.
– När jag jobbade med personer med obesitas tränade vi på ett gym nära sjukhuset. Men patienterna vågade inte gå in förrän jag kom, de kände sig så osäkra och trodde att de skulle göra bort sig. Men i själva verket var alla på gymmet upptagna med sig själva.
Patienterna blev mer självsäkra och kunde till sist träna på egen hand. Att lotsa på det här viset kan vara helt avgörande, säger Helene. Ibland finns det motstånd från de egna leden att röja undan. Som när hon ville träna med sina patienter på utegym i parken. Svaret blev att ”det får man inte”. Men när hon frågade sjukhusjuristen vilka hinder som finns så fanns det egentligen inga.
– Oftast är det inte svårare än så, men man får kanske ändå ett nej först. Jag kan säkert ses som lite jobbig ibland, men min drivkraft är ju ett väldigt starkt engagemang. Jag hoppas det lyser igenom att jag vill väl för våra medborgare.

När hon nu har i uppdrag att sätta skånska barn och unga i rörelse är det framför allt med hjälp av fyra metoder: Dans för hälsa, Aktivitet förebygger, GoFaR och Skogshjältarna. Aktiviteterna sker både under och efter skoltid. Dans för hälsa är en evidensbaserad metod för att med kravlös dans stärka det psykiska välbefinnandet hos unga. Aktivitet förebygger innebär att man i skolan har extra idrottstimmar med obligatorisk föreningsverksamhet som olika bollsporter, dans, yoga och cirkus i kombination med mer riktade insatser.
– Men vi jobbar också för att få in mer kultur som sång, musik och teater. För det handlar inte bara om fysisk aktivitet utan också om att hitta en social gemenskap och en meningsfull fritid för att må bra.
GoFaR är en vidareutveckling av FaR där elevhälsan ordinerar fysisk aktivitet på recept, men med extra stöd från en vuxen. Det kan vara en lärare, vaktmästare eller någon annan på skolan som eleven har förtroende för.
– Den personen får i uppdrag att motivera barnet, fråga hur det går med träningen, kanske någon gång komma och kolla på aktiviteten. Ska man upprätthålla motivationen krävs det att någon är intresserad, och vi har sett att många barn och unga saknar det stödet.
Skogshjältarna handlar om att använda naturen som en resurs i undervisningen, som till exempel att ha mattelektion ute i det gröna och kombinera utevistelsen med rörelse. Metoden riktar sig till klass F–3 och fritids.
– Vi är också på gång att starta upp det vi kallar ”Må bra i naturen” som är för äldre ungdomar där vi ser stora behov.
Och för att inte bli den där osynliga strategen på ett fyrkantigt kontor utan verklighetsförankring försöker Helene regelbundet vara med på de aktiviteter som ordnas.
– Då kan jag också prata med barnen om vad som gör att de kommer dit. Ofta blir svaret att det inte enbart är aktiviteten i sig som är kul, utan att de vill ha en plats där de känner sig välkomna och där de känner sig saknade om de inte kommer. Den aspekten ska man inte underskatta.

Prisceremonin skedde på Fysioterapi 2023 i Göteborg. Komikern Johan Wester intervjuade Helene om utmärkelsen. Foto: Agneta Persson

Två år med ”Sätt Skåne i rörelse” räcker inte för att kunna presentera någon vetenskaplig utvärdering av vad satsningen ger i form av bättre psykisk hälsa. Men redan nu står det klart att det börjat röra på sig i södra Sverige. Sammanlagt 30 av Skånes 33 kommuner är med i någon form.
– På väldigt olika nivåer så klart. Vissa har flera metoder i gång och jobbar med helheten, medan andra bara är i uppstarten. En del kommuner har till och med anställt egna rörelsesamordnare, i några fall är de fysioterapeuter vilket gör mig jätteglad eftersom vår yrkesgrupp har mycket att bidra med här.
Fysiskt inaktiva barn och unga med psykisk ohälsa finns i alla kommuner, både ekonomiskt välmående och så kallat utsatta områden. Det visar folkhälsorapporter och samtal med skolor, säger Helene. Vill man att hälsan ska vara jämlik måste man därför lägga förutfattade meningar och fördomar åt sidan, poängterar hon.
– Man pekar gärna ut Rosengård eller Lindängen som områden med stora utmaningar, men det är också där jag kan se en himla handlingskraft och power hos många familjer. Medan utmaningarna och behoven kan vara större i andra kommuner.
Nu gäller det att politikerna väljer att fortsätta satsa på arbetet med att sätta Skåne i rörelse. För när regioner och kommuner drar åt svångremmen är det lätt hänt att långsiktiga folkhälsoinsatser är det som får stryka på foten först, säger Helene.
– Förmodligen för att man inte kan räkna hem alla vinster förrän senare. Det är lättare att släcka bränder. Men ska vi få friskare medborgare så måste vi ta detta på allvar och satsa långsiktigt.

Hon skulle vilja se att en mycket större pott av de regionala och kommunala budgetarna går till hälsofrämjande och förebyggande arbete än i dag.
– Hälso- och sjukvården kommer inte att mäkta med det scenario vi ser framför oss om vi inte jobbar strukturerat och siktar rejält. Men då behövs det politiska beslut och avsatta resurser. Det här kräver hårt arbete och nära samverkan mellan olika aktörer, det måste man ha klart för sig.
Men fysioterapeuter som profession måste också ta sitt ansvar för det förebyggande arbetet, menar hon.
– Jag tycker vi har en skyldighet att ge stöd och kunskap kring goda levnadsvanor. Hur stressigt det än är så kan man alltid väcka frågan och så ett frö.

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se