– Vi studenter skulle visa arbetsteknik och tyngdöverföringar, berättar den idag pensionerade sjukgymnasten Kristina Bechtold, som vi fann på en arkivbild från en examen i Lund 1966. Hon pluggade med en baby och ammade mellan föreläsningarna.
Sjukgymnaststudenten Kristina Bechtold med kurskamrat under examensuppvisningen i Lund 1966, där uppdraget bland annat var att visa arbetsteknik och tyngdöverföringar. Arkivfoto: Eskil Wulff
Ett av hennes projekt efter pensioneringen har varit att vandra långt på egen hand.
– Jag har gått igenom hela Sverige med en 20 kilos ryggsäck. På vissa ställen finns det inga leder, men jag testar mig fram. Innan jag drar ut på långa vandringar tränar jag här på hemmaplan, säger sjukgymnasten Kristina Bechtold från Kärna utanför Kungälv.
– Jag är snart 76 år, men har alltid varit lite äventyrligt lagd. Innan jag började gymnasiet var jag uppasserska i mässen på ett stort fartyg som trafikerade sträckan Göteborg-London.
I mitten på 60-talet började hon studera till sjukgymnast i Lund. Utbildningen var bara två år lång, men tredje terminen blev lite extra utmanande för Kristina, då hon födde en son. Hennes man jobbade och någon förskola fanns inte utbyggd i Sverige. Hur skulle hon göra?
– Jag bestämde mig för att ta med honom på föreläsningarna och smyga iväg till toaletten när han behövde ammas. Om jag hade frågat om jag fick, hade det nog blivit diskussion. Ibland är det bättre att inte fråga, bara göra! Så jag läste tredje terminen med en nyfödd baby och den kliniska praktiken fick jag skjuta upp till våren, men lyckades ändå bli klar till examen.
Och ett bevis för detta finns i Fysioterapis bildarkiv. När tidningen sorterade bilder inför en förestående arkivflytt dök en svartvit bild från examensuppvisningen i Lund 1966 upp.
– Medan anhöriga såg på skulle vi som studenter visa arbetsteknik och tyngdöverföringar, berättar Kristina. Och eftersom jag hade ett tydligt kroppsspråk, var det jag som fick stå och stryka.
– Förr i tiden kunde en mamma stå och stryka familjens kläder och lakan i timme efter timme, till och med underkläderna. Delvis för att om man strök dem så tog kläderna mindre plats i skåpen. Jag visade att när man strök de mindre plaggen så kunde man sitta på en pall, för att inte bli lika trött i benen.
Efter examen jobbade Kristina Bechtold på två medelstora sjukhus först i Västervik och sedan Kungälv, där hon också födde en dotter. År 1973 flyttade hon och familjen till Österrike, då hennes man kom därifrån. Hon fick jobb på ett sjukhus i Wien, där det fanns en läkare som hade en svensk utbildning inom ortopedisk manuell terapi, OMT, vilket hon själv då fick möjlighet att fördjupa sig i. Men efter några år ville Kristina flytta tillbaka till Sverige.
– Jag trivdes jättebra med jobbet, men inte med stelheten i det sociala livet i Österrike, förklarar Kristina.
Som yrkesverksam sjukgymnast var Kristina Bechtold fackligt engagerad, bland annat i världskongressen i Sverige 1982. I dag är hon pensionär och vandringsentusiast. Foto: Lois Steen
Flytten gick till Värnamo där hennes yrkesliv tog en ny väg in i företagshälsovården.
– Här var det viktigt att ha arbetsgivaren med sig i olika förändringar. För vad hjälper det om vi behandlar en persons axelbesvär om vi inte ser över personens monotona arbetsställning? Ibland kunde lösningen vara enkel. Jag minns en kvinna som jobbat länge i arbetshandskar som var gjorda för män. När hon vågade be arbetsgivaren om handskar i sin egen storlek försvann besvären.
Under sitt yrkesliv var Kristina Bechtold även jobbat fackligt inom Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, LSR.
– Efter något år i Sverige var ordförandeposten i mitt distrikt vakant, och jag blev tillfrågad och hoppade hastigt på det uppdraget.
Därefter var hon engagerad i flera år, och särskilt på 1980-talet när LSR stod som värd för WCPT:s världskongress i Stockholm 1982. Själv kom hon med idén om att utländska besökare skulle erbjudas möjligheten att få bo en vecka hos en svensk kollega före eller efter världskongressen.
– För att verkligen få en uppfattning om ett land behövs de personliga kontakterna. Det blir en helt annan grej när man bor hos någon och äter frukost tillsammans. Tanken var också att gästerna skulle få följa med en svensk kollega på jobbet, berättar Kristina.
Ett upprop gick via facktidningen Sjukgymnasten ut till alla svenska medlemmar och information sändes även ut till de utländska förbunden inom världsorganisationen.
– Det blev lyckat. Hundratals kollegor från olika länder matchades med svenska kollegor ute i landet. En gäst hamnade visserligen på Åland fast han ville vara i Stockholm, men efteråt var han väldigt nöjd. Ibland är det så, att det oväntade är det som blir roligt! berättar Kristina.
Hon minns inget av det tumult som, enligt tidningsklipp från 1982, uppstod under världskongressen då en grupp kallad ”sjukgymnaster mot apartheid” med flygblad i händerna protesterade emot att kollegor från Sydafrika fick närvara på konferensen. Däremot kommer hon ihåg världskongressens sista kväll.
– Den firades i Kungsträdgården som var helt översvämmad av sjukgymnaster från hela världen. I inbjudan hade det stått att man gärna fick ha någon typ av folkdräkt på sig. Det jag tydligast minns är en brasilianska med enorm hatt fylld med olika frukter. Och att någon drog igång en långdans. Det var skratt, det var gemenskap, det var rörelse. Ett bättre avslut på en världskongress för sjukgymnaster kan väl nästan inte tänkas.
Efter många år i företagshälsovården lockade ännu en ny inriktning – geriatriken – som Kristina tyckte var ett spännande och utvecklande område. Men yrkesresan var inte slut där. De sista 13 åren av sitt yrkesliv jobbade hon inom psykiatrin.
– Det var ett nytt sätt att arbeta för mig. Och det var de absolut bästa åren av mitt yrkesliv! Att få arbeta med helheten och guida en patient att hitta sig själv, det är stort. När de i slutet av behandlingen bejakar att de är huvudpersonen i sin berättelse.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
