En majoritet av ryggmärgsskadade har minst en riskmarkör för hjärt- kärlsjukdom, även om de är smala och regelbundet fysiskt aktiva. Träning påverkar inte deras blodfettsnivåer. Förvånande, anser nydisputerade Peter Flank.
Från omslaget till Peter Flanks avhandling.
Efter att ha jobbat 16 år som fysioterapeut med ryggmärgsskaderehabilitering började Peter Flank märka patienterna var väldigt tunga.
– Samtidigt hade diskussionen om att sänka BMI-gränsen börjat internationellt. Vi har ju tidigare haft 25 som gräns, precis som för alla andra, men har man 24,9 i BMI som ryggmärgsskadad är man troligen väldigt överviktig eftersom man tappat en stor procent av sin muskelvolym, berättar Peter Flank, som började fundera på hur det ser ut i Sverige och hur man kan koppla BMI till blodfetter.
I sitt avhandlingsarbete har han studerat sambandet mellan BMI och blodfettsrubbningar hos sammanlagt 213 personer i Sverige med traumatisk ryggmärgsskada. Internationella studier på blodfetter hos denna grupp, där hjärt- kärlsjukdom är den vanligaste dödsorsaken, finns sedan tidigare. Men det här är första gången studien görs i Sverige. Och Peter Flank hittade något nytt.
– Den stora grejen här är att en så otroligt stor andel har minst en blodfettsrubbning, säger han. Det finns ingen skillnad i ålder och det spelar heller ingen roll vilken BMI de har. Det är lite märkligt. Även de som låg på mellan 16 och 18 i BMI, vilket är lågt, hade också oftast minst en blodfettsrubbning. Även de som angav att de var fysiskt aktiva. Vi fann ingen relation mellan blodfettsrubbning och fysisk aktivitet.
Träning påverkar alltså inte blodfetterna hos personer med traumatisk ryggmärgsskada. Vad kan fysioterapeuten göra då?
– Vi ska fortsätta att rekommendera fysisk aktivitet. Men kanske inte med samma sjukgymnastiska iver över att få koll på sina blodfetter. Jag kommer inte i fortsättningen säga att ”det är för att du ska få ner ditt kolesterol och dina triglycerider”, för det kan jag inte säga. Däremot är träning bra för kondition och styrka.
Andra resultat som var förvånande, enligt Peter Flank, är att bara ett fåtal var deprimerade, att de flesta skattar sin smärta väldigt lågt och att en majoritet inte är regelbundet fysiskt aktiva. Exempelvis fann han att även de som kan stå och gå helt eller delvis inte tränar.
Peter Flank är i princip tillbaka på sin specialisttjänst på Neurorehab på Norrlands universitetssjukhus. Och i framtiden vill han gärna skriva mer om ämnet.
– Jag har lösa planer på att göra om mätningarna på den här gruppen. Men det ska vara för att det är roligt och för att jag vill förmedla det jag kommit fram till.
Han har ingen akademisk karriär i åtanke.
– Jag är ganska mätt på att bli bedömd och granskad och examinerad. Plus att det är kul att vara kliniker som bedriver forskning. Det här är så kliniknära det kan vara. Jag forskar ju på den patientgrupp jag jobbar med.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
