Av de patienter med höft- och ljumsksmärta som remitteras till en ortopedkirurg är bara hälften aktuella för operation. Att kombinera ett impingementtest med ett rörelseomfångstest kan vara ett pålitligt sätt att sortera patienterna, utan röntgen. Det visar en ny avhandling.
En slutsats av Anders Pålssons avhandling är att samtliga patienter behövde träna styrka och balans, oavsett diagnos. Foto: Ylva Nilsson
Höft- och ljumsksmärta kan delas in i två typer: höftrelaterad smärta, som kommer från själva leden, och icke-höftrelaterad smärta, som kommer från muskler, senor eller andra strukturer runt leden. Vid den första typen av smärta rör det sig oftast om femoroacetabulärt impingementsyndrom, vilket kan opereras. Anders Pålsson ville i sin avhandling undersöka om det går att hitta rätt diagnos genom kliniska tester, utan att behöva skicka patienter till röntgen. Han undersökte 81 unga och medelålders vuxna som remitterats till kirurg på grund av långvarig höftsmärta.
– Det var intressant att se att smärtbilden var densamma oavsett om patienterna hade höftrelaterad eller icke-höftrelaterad smärta, berättar han. Smärtans lokalisation och intensitet skilde sig inte åt.
Däremot hittade han en skillnad när han undersökte rörelseomfång. Patienter med höftrelaterad smärta kunde inte inåtrotera lika mycket som friska, eller som patienter med icke-höftrelaterad smärta.
– Det här betyder att vi har hittat ett kliniskt test som kan peka ut dessa patienter med hög specificitet, och det fanns egentligen inte innan, säger Anders Pålsson.
Han reserverar sig för att detta är en enda studie och bara omfattar 81 patienter, så en viss försiktighet krävs i slutsatserna. Men det verkar lovande: Om man först gör ett impingementtest, som har hög känslighet, och därefter ett test av rörelseomfång vid inåtrotation, som har hög specificitet, så borde man med större säkerhet kunna sålla fram de patienter som behöver utredas för operation. Och man skulle eliminera många falska positiva svar, personer som ställs i operationskö som inte egentligen behöver det. I framtiden skulle han vilja testa detta i praktiken – vad händer om vi använder de här diagnostiska testerna i primärvården?
En annan slutsats av avhandlingen är att alla behövde träna styrka och balans, oavsett diagnos.
– Har du haft långvariga besvär, då finns behovet av träning för att bygga upp styrkan i musklerna runt höften.
En av hans forskarkollegor ska för övrigt undersöka just det: Vilken träning fungerar bäst?
– Vi vet vad som behöver tränas, säger Anders Pålsson, men vilka övningar, vilken dosering och så vidare, det är fortfarande oklart.
Själv fortsätter han nu med en longitudinell uppföljning av samma patientgrupp. En treårsuppföljning med enkäter är redan gjord, och en sjuårsuppföljning väntar.
Annika Olsson
frilansskribent
