I sin forskning tar sig Patrik Karlsson an patientgrupper som efter cancerkirurgi inte får den postoperativa rehab de behöver. Resultaten visar att stöd och struktur gör skillnad för dem, både inom slutenvård och primärvård.
Med dr Patrik Karlsson arbetar som adjunkt vid Karolinska institutet. Han jobbar även kliniskt på Stockholms sjukhem samt på Capio med hemlösa. Foto: Privat
I sin avhandling har Patrik Karlsson dels utvärderat metoder för att stötta mobilisering och fysisk rörelse på en slutenvårdsavdelning efter onkologisk bukkirurgi.
I en studie intervjuades vårdpersonal som använt en Träningstavla som verktyg för att stötta patienters mobilisering efter bukkirurgi på grund av cancer. Tavlan är en whiteboard där dagliga aktiviteter och mål sätts upp, till exempel att gå i korridoren ett visst antal gånger eller att sitta uppe i en fåtölj en viss tid.
– Vårdpersonalen som använt tavlan upplevde att metodens tydliga aktiviteter och mål motiverade patienterna som annars inte riktigt visste vad som förväntades av dem.
Vårdpersonalen upplevde även att det var underlättande och tidsbesparande att kunna referera till tavlan och använda den som ett verktyg för att motivera patienterna att röra på sig.
– Vidare upplevde de att patienterna tog ett större egenansvar för sin mobilisering när de hade träningstavlan att utgå ifrån, säger Patrik Karlsson.
Inneliggande patienter får mycket information om vikten av tidig mobilisering och rehabilitering efter sin bukoperation. Men de är osäkra på vad de får göra.
– De här patienterna behöver stöd för att komma i gång. Resultaten visar att om man har en metod för att strukturera träningen blir de mer motiverade och förstår vad som är en lagom nivå. Behovet av stöd och struktur är slående genom hela mitt avhandlingsarbete.
Men både personal och patienter uttryckte att Träningstavlan var gammeldags, klumpig och svår att rengöra, och de frågade efter ett modernare alternativ. I nästa delstudie testades därför en digital version av träningsstödet (Pedatim) som bygger på samma principer som Träningstavlan.
– Det är en surfplatta med en applikation där dagliga aktiviteter och mål sätts upp och skapar ett träningsschema som de bukopererade patienterna ska följa.
I studien fick 20 inneliggande patienter använda surfplattan med Pedatim. De bar även en rörelsemätare som mätte deras aktivitet och de fick besvara frågor om användbarheten.
– Resultaten visade att Pedatim verkade ha samma positiva effekter som Träningstavlan och att det inte vara några besvär för äldre bukopererade patienter att hantera den, säger Patrik Karlsson.
– De svarade att den digitala versionen gav dem stöd och vägledning i hur mycket de skulle röra på sig vilket i sin tur ökade deras motivation. Rörelsemätarna verkade också visa att patienterna började röra på sig gradvis mer.
Det framkom dock att patienterna kan ha behov av teknisk support. Studien gav också klartecken att studiedesignen, med små modifikationer kan går det bra att genomföra en framtida studie.
Efter två studier i slutenvårdsmiljö var det dags för två nya i en primärvårdskontext, där Patrik Karlsson utvärderade effekten av ett 12 veckors träningsprogram i primärvården hos patienter som opererat bort urinblåsan på grund av cancer. Patienterna som deltog i studien lottades till hemträning i 12 veckor eller träning i primärvården i 12 veckor.
– Patienterna som tränade hemma uppmanades att gå dagliga promenader och utföra benstärkande övningar. Patienterna som tränade i primärvården träffade en fysioterapeut två gånger i veckan och genomförde styrketräning och konditionsträning, berättar Patrik Karlsson.
Båda grupperna ökade sin fysiska förmåga signifikant i jämförelse med hur den var från början, precis efter sjukhusvistelsen. Men uppföljningen efter fyra månader visade också att de som tränat i primärvården hade ökat sin dagliga fysiska aktivitet, skattat en högre livskvalitet och minskat trötthet i högre utsträckning än de som tränade hemma.
– Det vi inte vet är om det var träningsinnehållet eller mötet med fysioterapeuten som gav den här skillnaden, eftersom deltagarna uttryckte att stödet från en fysioterapeut var viktigt för att få till sin rehabilitering.
Gruppen som tränat i primärvården intervjuades sedan med syfte att förstå mer om deras situation vid hemkomsten. Resultaten visade att patienterna upplevde stora svårigheter när de skrev ut från sjukhuset.
– Det förvånade mig hur sköra patienterna visade sig vara. De berättade hur svårt det var att komma hem och hur gärna de vill återgå till sitt normala liv, men att diskrepansen är stor mellan vad de orkat förut och vad de orkar nu.
Resultaten understryker behovet av ökat stöd från primärvården, säger Patrik Karlsson. Det handlar om stöd i att träna på rätt nivå och att få till en kontinuitet i rehabilitering.
– Det är också viktigt att få gå till en primärvårdsenhet i närheten av hemmet. Tröskeln för att ta sig till träningen behöver vara låg, så att man inte behöver ta sig hela vägen till sjukhuset.
Hur hoppas du att din forskning ska användas?
– På sjukhusen kan man använda metoderna vi har utvärderat för att få till en mer strukturerad rehabilitering och mobilisering. Vi vet att det är lättare att använda den här metoden, i stället för att gå och tjata på patienterna, säger Patrik Karlsson.
Den här sköra gruppen skulle också gynnas av att när de lämnar sjukhuset få en remiss till fysioterapeut inom primärvården, säger han.
– De är för sköra när de kommer hem för att själva söka kontakt och hitta rätt.
Samtidigt behöver de fysioterapeuter som ska emot postoperativa patienter i primärvården få mer information om vart de ska vända sig med eventuella frågor.
– Fysioterapeuterna i primärvården uttrycker att det gärna vill ta emot den här gruppen, men de vill då veta vilken träningsnivå som är lämplig efter utskrivningen. De vill också ha kontaktvägar till slutenvården om det skulle ske något med patienten.
Avhandlingens centrala budskap, sammanfattar Patrik Karlsson, är att patienter som genomgått cancerkirurgi är sköra men motiverade att träna och att de behöver stöd och struktur för att starta sin rehabilitering.
Vad är dina viktigaste lärdomar från doktorandresan?
– Att det är svårare att evidensbasera fysioterapin än jag trodde, särskilt under en pandemi med stora bortfall. Det handlade mycket om att anpassa sig, vara flexibel och öppen för förändring. Jag fick lära mig att rulla med motstånd.
Vad var det som hände?
– Folk blev permitterade inom primärvården, studiedeltagarna var sköra äldre och ville inte gå hemifrån och vår slutenvårdsavdelning blev en covidavdelning. Inget blev som man hade tänkt sig! Men det blev ganska bra ändå. Jag är ändå tacksam för att jag varit med om det här, för allting jag gör i dag känns ganska lätt efter det.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
