Av de 41 fysioterapeuter som varslades i Östergötland i våras sägs bara två upp. En förklaring kan vara att många hittat nya jobb och hunnit lämna självmant, enligt Fysioterapeuternas Mikael Hjerne.
Facket behövde bromsa arbetsgivaren för att saker och ting skulle tas i rätt ordning. Foto: Colourbox
Det historiskt stora varslet på totalt 900 personer lades i början av mars i år som en konsekvens av Region Östergötlands underskott på 1,7 miljarder. Arbetsgivarens princip har varit att ta bort tjänster i ungefär samma omfattning som de har vuxit sedan 2020. För fysioterapeuternas del innebar det att 41 personer varslades om uppsägning. Men när uppsägningsbeskeden levereras nu i slutet av september blir det två som får gå.
Det finns fortfarande inga siffror på hur många som hunnit lämna på eget initiativ. Därför går det inte heller att säga i vilken omfattning fackets lokala påverkansarbete har bidragit till att antalet uppsägningar blivit färre än tänkt, menar Mikael Hjerne som är en av Fysioterapeuternas två förhandlingsansvariga i regionen.
– Det är klart att vi har fajtats ordentligt för att så få fysioterapeuttjänster som möjligt ska försvinna. Men en av förklaringarna kan vara att de som upplevt att de kanske riskerar uppsägning sett om sina hus och självmant sagt upp sig för att de fått nytt jobb eller gått i pension. Det är fortfarande samma antal tjänster som ska bort.
Nio fysioterapeuter har erbjudits omplacering till helt andra tjänster, varav en del endast är vikariat, inom regionen. Sju har tackat ja.
– De fick två dygn på sig att bestämma sig, vilket är väldigt kort tid när man ska fatta ett sådant beslut, säger Mikael Hjerne. De fick också veta att de blir uppsagda om de tackar nej. Och om de tackar nej skulle de förlora sin företrädesrätt till återanställning, men på den punkten fick vi genom vårt påverkansarbete arbetsgivaren att backa.
Men facket fick inte någon information om hur många eller vilka av medlemmarna som skulle få erbjudande om omplacering.
– Vi hade gärna sett att en omplaceringsutredning hade presenterats för oss och att vi hade kunnat bolla vad som är skäligt och inte, säger Mikael Hjerne. Nu fick vi bara en lista med namn några dagar efter att erbjudandena hade lämnats till medlemmarna.
Över huvud taget hade arbetsgivaren kunnat sköta flera saker bättre, anser han. Till exempel hade arbetsgivaren alldeles för bråttom och ville få allt klart, inklusive alla uppsägningar, redan före sommaren.
– Vi fick gå in och bromsa för att saker och ting skulle tas i rätt ordning, säger han. Här har vi jobbat tvärfackligt och varit helt överens om vad som gäller. Vår gemensamma bild är att arbetsgivaren har jobbat fortare med varsel och uppsägningar än med den nya organisationen, hur man ska jobba framöver och vilka resurser som kommer att krävas. Hade arbetsgivaren gjort det hade vi också kunnat diskutera vilka professioner som behövs för att lösa uppdraget i stället för att bara kapa de antal tjänster som tillsatts sedan 2020, vilket är att göra det lite lätt för sig.
Mikael Hjerne. Foto: Eva Dalin
Fram till det stora varslet i våras har samverkan mellan fack och arbetsgivare fungerat fint, säger Mikael Hjerne.
– Men kulturen av att samverka har fått sig en ordentlig törn nu när vi inte har fått jobba på det sätt som vi är vana vid. Det har varit mer ”så här gör vi nu” från arbetsgivarsidan.
Han säger att han har full förståelse för att det stora underskottet i regionen innebär att tufft läge.
– Men man kan ändå försöka värna samverkan och jobba tillsammans för att få till en så bra process det bara går. Men jag tycker nog att arbetsgivaren har haft en lite mjukare ton nu efter sommaren. När vi från facket har påtalat de brister vi ser i den här processen så kan vi ana en liten tendens att medge att ja, det kanske hade kunnat göras annorlunda.
Nu gäller det att arbetsgivaren jobbar med tydliga prioriteringar för att förhindra att en redan hög arbetsbelastning blir ännu högre för dem som blir kvar i den nya organisationen, säger Mikael Hjerne.
– Det är redan ett tufft läge och den situationen kommer ju inte att bli bättre. Våra arbetsplatsombud blir extra viktiga nu, och vi som är huvudskyddsombud kommer att behöva stötta dem mycket i det. Här vill jag påpeka att det i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö tydligt står att det är arbetsgivarens skyldighet att se till så att medarbetaren vet vad man ska göra och inte göra om resurserna inte räcker till.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
