Sandra Magnusson, specialistfysioterapeut inom neurologi vid Neurocampus i Stockholm, har utsetts till Årets neuroprofil av Neuroförbundet.
Neuroförbundets ordförande Lise Lidbäck och Årets neuroprofil Sandra Magnusson. Foto: Mattias Nordgren
Vad betyder det för dig att få den här utmärkelsen?
– Det är ju otroligt hedrande, speciellt eftersom nomineringarna kommer från patienterna själva. Det är väldigt värdefullt, ett bevis för att jag gör något bra.
Jobbar du med alla neurologiska diagnoser eller är du särskilt inriktad på någon diagnos?
– Jag jobbar brett inom neurologi sedan 15 år, men har fördjupat mig inom Parkinson de senaste tio åren. På den tiden hinner man träffa många olika patienter inom samma patientkategori, och då börjar man se mönster och förstå vad som tillhör sjukdomen och vad som handlar om annat. I rollen som specialistfysioterapeut ser jag mig också som en kunskapsförmedlare i kontakten med patienterna, och vill förmedla den mest aktuella forskningen om deras sjukdom till dem.
Vilken typ av träning är det som är aktuell vid Parkinson?
– Det vi vet från forskningen är att konditionsträning ger positiva effekter vid Parkinson, även om alla mekanismer bakom effekterna ännu inte är klarlagda. Men det är något som händer i hjärnan vid konditionsträning som påverkar de motoriska symtomen till det bättre. När jag har en introduktionskurs för nydiagnostiserade patienter brukar jag rita upp en pyramid som visar de olika delarna i träningen och hur de förhåller sig till varandra. Den breda basen längst ned är konditionsträning, för grunden är alltid kondition. Mittendelen är uppdelad i styrketräning och balansträning och på den smala toppen finns träning av rörlighet.
Vad gör du för att motivera dina patienter till träning?
– När det gäller Parkinson så är mitt motiverande jobb ganska lätt, då det finns evidens för att träning har effekt. Den som träffar mig får alltid höra att träning har hälsofrämjande effekter på olika sätt men att den dessutom har en bromsande effekt på motoriska symtom. Det är en effekt som inte ens medicinerna har. De kan bara lindra symtom, inte bromsa dem. Träningen är sjukdomsmodifierande och det är därför vi ska se träning som en medicin vid Parkinson. Det pratas också mycket om att vi ska göra träningen rolig för att motivera patienten. Men hittar man ingen rolig träning så betonar jag att träningen ska göras ändå – precis som med tandborstningen. Det finns en poäng med att vara fyrkantig också.
Ser du några utvecklingsbehov för den neurologiska vården?
– Ja, och en sak som gör mig frustrerad är att en del neurologläkare inte har träning som en prioritet och då får Parkinsonpatienter inte ens veta att träning skulle vara bra för dem. När det nu finns evidens för träningens goda effekter är det tjänstefel av en läkare att inte informera om vikten av träning! Det är tyvärr också så att på stora konferenser där den senaste forskningen sprids är det ofta vattentäta skott mellan läkarföreläsningar och fysioterapeutföreläsningar. Man borde samarbeta, lyssna på varandra och korsbefrukta mycket mer mellan professionerna inom neurologin. Jag vill ju vara uppdaterad på vilka mediciner som fungerar men läkarna borde också vilja vara uppdaterade inom vad som fungerar inom fysioterapin.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
