Stereotypa föreställningar om smärta hos kvinnor och män påverkar vilket bemötande och vilken behandling de får i vården. Det vill Anke Samulowitz förändra med hjälp av diskussionsverktyget Smärtkuben.
Smärtkuben synliggör normer kring mäns och kvinnors smärta. Foto: Anna Rehnberg
Upplevelsen av smärta är subjektiv och går inte att mäta – en patient kan aldrig bevisa hur ont hen har. Smärtbehandling bygger därför på patientens beskrivning av sin smärta och vårdpersonalens tolkning av den. Det gör i sin tur att invanda sätt att se på mäns respektive kvinnors smärtupplevelser kan få stor betydelse.
– Jag hoppas att min forskning och mitt arbete ska bidra till att personalen oftare funderar över hur egna förväntningar kan ha påverkat hur mötet med patienten blev, säger Anke Samulowitz, psykolog vid Kunskapscentrum för jämlik vård.
Hon viker ihop en kub med pastellfärgade sidor, Smärtkuben, som hon tagit fram för att synliggöra olika föreställningar kring mäns och kvinnors smärta. (Se faktarutan.) Den har testats inom ett antal verksamheter med positiv respons och kan användas som ett diskussionsverktyg av vårdpersonal, under utvecklingsdagar, arbetsplatsträffar och på landets vårdutbildningar, förklarar Anke.
Själv har hon en bakgrund som sjukgymnast i primärvården, och tycker att diskussionen om genusfrågor behövs, inte minst på landets fysioterapeututbildningar. För även om hon hade mött smärtpatienter, var det inte förrän hon utbildade sig till psykolog och fick upp ögonen för genusforskning som hon blev varse hur mycket vi påverkas av stereotypt tänkande kring kvinnligt och manligt. År 2013 fick hon jobb på Kunskapscentrum för jämlik vård.
– Där knöts alla trådar ihop. Det blev en fantastisk möjlighet för mig att kombinera det fysioterapeutiska, psykiska och genusperspektivet i arbetet med patienter med smärta.
När hon 2017 började forska om genus och långvarig smärta vid institutionen för samhällsmedicin och folkhälsa, Göteborgs universitet, blev mönstren ännu tydligare.
– Smärtforskningen visar att kvinnor och män beskriver, upplever och hanterar smärta på olika sätt. Tidigare har man trott att detta beror på biologiska könsskillnader. I själva verket är det kopplat till starka normer i samhället om hur kvinnor och män är eller borde vara, säger Anke.
Anke Samulowitz Foto: Anna Rehnberg
Hon gjorde en litteraturstudie över hur kvinnor och män med långvarig smärta beskrivs inom forskningen och den visar bland annat att kön har stor betydelse för hur patienter bemöts samt att många känner sig dåligt bemötta i vården.
– Kvinnor med smärta beskrivs ofta som känsliga och gnälliga. Många uppger att de inte blir tagna på allvar; ”sådär ont kan du väl inte ha”. Fler kvinnor får frågor om sitt psykiska mående, får i högre utsträckning psykofarmaka och får rådet att lära sig sätta gränser, säger Anke och fortsätter:
– En del smärtforskare har beskrivit att många kvinnor är vana vid smärta på grund av mens och barnafödande. Ofta har det anförts som argument till varför fler kvinnor har smärta som kommer inifrån kroppen, exempelvis fibromyalgi. Det har dock inte beskrivits i forskningen att kvinnor tål mer smärta än män generellt sett – tvärtom. Bilden att kvinnor är smärtkänsliga och gnälliga är så utbredd att kvinnor behöver förhålla sig till den.
Forskningen visar också att män som söker vård för smärta i regel blir betraktade som trovärdiga och att de snabbare får smärtlindrande läkemedel och medicinska undersökningar som röntgen och provtagningar. Men även manliga patienter förlorar på förutfattade normer inom vården, betonar Anke.
– Genusteorier beskriver tydligt att den maskulina normen är ett slags idealbild. När män inte lever upp till den riskerar de att förlöjligas, som i reklamen om förkylda män. De blir ifrågasatta i sin manlighet eller betraktade som barnsliga. Att reaktionerna är så starka och att nidbilderna ofta är överdrivna, kan bero på att det är ett så starkt brott mot manlighetsidealet att klaga över kroppsliga besvär, säger Anke.
Andra forskare påpekar att maskulinitetsnormer om sjukdom och smärta framför allt är verksamma i det offentliga, berättar hon. Det är stereotypt manligt att inte gå till doktorn och att inte visa smärta i offentligheten. Däremot är det mer tillåtet i hemmet, framför allt om det finns en omsorgsperson där.
– Inom forskningen vet man att det finns en koppling mellan smärta och depression/ångest. Manliga patienter får mer sällan frågor om psykisk ohälsa vilket kan leda till att ohälsan inte upptäcks, säger Anke.
Vi tycks vara marinerade i föreställningar om könsskillnader. På vilket sätt kan Smärtkuben ändra på detta?
– Syftet med Smärtkuben är att vi ska reflektera över dessa föreställningar för att kunna utmana normer och förändra dem, säger Anke.
Hon berättar om en ung manlig patient som hajade till när han läste ”Det är viktigt att sätta gränser” på Smärtkuben.
– ”Det är precis vad jag hade behövt höra. Men det är väl sådant man bara säger till kvinnor” var hans reflektion, berättar Anke.
Ett annat exempel är hämtat från en arbetsplatsträff. Där diskuterades det hur kvinnor med smärta ofta förväntas prioritera hem och familj, medan män med smärta förväntas prioritera arbete och fritid. En kurator utbrast rodnande: ”I går frågade jag en kvinnlig patient om hennes man hjälper till hemma. Jag hade kunnat fråga hur de delar på hushållssysslorna.”
Samtidigt betonar Anke att syftet med Smärtkuben inte är att skuldbelägga utan att medvetandegöra.
– Vi behöver vara generösa och dela med oss av våra upptäckter och insikter för att kunna förändra. Många tänker kanske att vi i Sverige är så jämlika att vi har lämnat alla stereotypa könsuppfattningar bakom oss för längesen, men så är det inte, konstaterar hon.
– Genom att arbeta med Smärtkuben kan vi förhoppningsvis bli medvetna om normerna och börja utmana dem. Då kan vi finna vägar till en mer jämlik och bättre smärtbehandling för alla.
Anna Rehnberg
frilansreporter
