Allt fler svenskar är kraftigt överviktiga. Men har vårdgivare hjälpmedel i de storlekar som behövs? Och hur hjälper vi personer som väger 200 kilo att förflytta sig, så att det är säkert för både dem och personalen?
RosMari Pohjanvuori var med och startade i förråd med hjälpmedel för kraftigt överviktiga. Foto: Privat
Enligt Folkhälsomyndigheten blir det allt vanligare med svårare fetma. Men trots det står olika vårdgivare ofta handfallna när de får in en kraftigt överviktig person. En som varit med om det är RosMari Pohjanvuori, fysioterapeut på Sahlgrenska universitetssjukhuset, och hon glömmer det aldrig. För sju år sedan kom en patient till sjukhuset med räddningstjänsten, eftersom han inte rymdes i en vanlig ambulans.
– Det fanns varken hygienstol eller något annat hjälpmedel för att han skulle kunna ta sig till toaletten. Toalettstolen i badrummet var dessutom vägghängd och vi visste inte vilken vikt den tålde, berättar RosMari Pohjanvuori.
Några sjukhuskläder i vettig storlek fanns inte heller, så personalen fick klippa sönder ett påslakan som patienten kunde ha på sig. De lyckades också skaka fram en 90-centimeters madrass i stället för 80 som är standard. Ändå var även den i minsta laget.
Patienten blev så småningom bättre och kunde åka hem. Men RosMari och hennes kollegor upplevde situationen som ovärdig för alla inblandade, även om man gjort sitt allra bästa utifrån förutsättningarna.
– Vi måste kunna göra bättre än så här för de som är kraftigt överviktiga tänkte jag och föreslog därefter att Sahlgrenska skulle starta ett hjälpmedelsförråd för den här målgruppen.
Även om alla tyckte det var en bra idé, tog det sex år innan hjälpmedelsförrådet blev verklighet. En förklaring är att Sahlgrenska universitetssjukhuset består av fyra olika sjukhus med verksamheter utspridda över ett stort område.
– Vilka skulle då samarbeta om detta, och vem skulle ta huvudansvar? Jag förstod redan från början att det här skulle ta tid att få igenom.
Nu finns förrådet, som kallas för HKÖ (Hjälpmedel för kraftigt överviktiga patienter) nere i kulverten på Sahlgrenska sjukhuset. Det innehåller allt från rullatorer och liftar till kläder och halksockor för större personer. De flesta av hjälpmedlen hyrs, för att sortimentet ska kunna vara flexibelt.
– Det som lånas mest från förrådet är mobila hygienstolar och rullstolar. Kläder efterfrågas inte lika mycket, och det beror nog på att många vårdavdelningar redan skaffat sådana. Samma sak med golvkörande liftar, rullatorer och betastöd.
RosMari Pohjanvuori har fått flera insikter under resans gång. Den viktigaste handlar om att vi behöver prata mer om hur vården ska hjälpa målgruppen.
– De som har kraftig övervikt är mycket väl medvetna om sin volym. De har också egen kunskap att bidra med. Det handlar bara om att fråga dem på ett respektfullt sätt, precis som med alla andra människor.
Fysioterapeuten Marcus Munch är säljkonsulent på danska hjälpmedelsleverantören HMN, vars hjälpmedel för kraftigt överviktiga är upphandlade i Sverige. Eftersom han jobbar i båda länderna kan han se vissa skillnader. Sverige är bättre än Danmark på att inkludera hygienhjälpmedel för överviktiga upp till 200 kilo, menar han. Men i Danmark är man bättre på att tänka på personalens arbetsmiljö. Manuella hygienstolar kan nämligen vara tunga att manövrera.
– Där levererar vi till exempel fler självkörande eller höjdställbara hygienstolar. I Sverige är det inte lika vanligt, troligen för att man ofta har olika budgetar för patienthjälpmedel och arbetsmiljöinsatser. Men har man ett helhetsperspektiv gynnar det ju både patienten och personalen.
Vid inköp av hjälpmedel för kraftigt överviktiga till ett hjälpmedelsförråd tycker Marcus Munch att man bör köpa in 200–300 kilo som standard.
– Det är så olika hur våra kroppar ser ut. En stol för maxvikt på 140 kilo kan ändå vara för smal mellan armstöden för en person som väger 120 kilo.
Under HMC:s kurser används så kallade simulationsdräkter med olika viktfördelning och rörelseförmåga. Foto: Kicki Reifeldt
Men det är ju inte bara särskilda hjälpmedel som behövs. Personalen behöver också få träna på utmanande förflyttningar. Arbetsterapeuten Erik Larson är kursledare i förflyttningskunskap på HMC Sverige, där man håller en särskild kurs för förflyttning vid obesitas.
– Många har inte träffat någon som väger över 200 kilo och då är det självklart svårt att veta hur man ska hantera en sådan förflyttning.
Vid alla sorters förflyttningar, oavsett storlek, ska man planera förflyttningen och komma överens om vem av kollegorna som gör vad. Men när personen är kraftigt överviktig finns det mindre marginaler att rädda en dålig förflyttning, understryker Erik Larson. Om man inte är förberedd finns det en ökad risk för skador både för den som får hjälp och för personalen.
Under HMC:s kurser används så kallade simulationsdräkter med olika typ av viktfördelning och rörelseförmåga. Kursdeltagarna har på sig dräkterna när de tillsammans övar på de olika momenten i förflyttningarna. Aha-upplevelserna kommer när de inser hur mycket rörelsemönstret faktiskt påverkas vid kraftig övervikt.
– Till exempel hur svårt det kan vara att se var man placerar kroppen i förhållande till omgivande miljö. Andra exempel kan vara att inte kunna luta överkroppen framåt eller böja knäna fullt ut, vilka båda påverkar många förflyttningar. Det finns ett stort behov av mer kunskap om de specifika riskmomenten med en större kropp.
Det är viktigt att ställa frågor om personens egna förmågor, säger Erik Larson.
– Kanske kan personen själv förflytta sig mellan säng och rullstol, men behöver guidning från den som står intill? Vi ska inte glömma att kraftigt överviktiga personer har olika rörlighet och styrka, precis som en smal person inte alltid är jättevig eller har bra balans.
Pernilla Fredholm
frilansreporter
Tidningen Fysioterapis TEMA HJÄLPMEDEL hittar du HÄR
