Sårade soldater får hjälp i Solna

Granatsplittrade ben och bortskjutna muskler. Plötsligt kom kriget till fysioterapeuterna på Aleris Rehab Station i Solna. Hittills har 25 ukrainare fått hjälp här. Vården är som vanligt, och samtidigt inte.

På Aleris Rehab Station i Solna är fysioterapeuterna vana vid multitrauman efter till exempel trafikolyckor. Men krigsskadorna är mer svårbehandlade eftersom det ofta tar månader från skadetillfället tills soldaten får tillgång till avancerad kirurgi och rehabilitering. Foto: Gustav Gräll

Felicia Zetterberg. Foto: Gustav Gräll

De blev lite tagna på sängen när de första kom förra våren. Ingen hade sagt att det skulle dra i gång ett flöde från Ukraina. En dag låg det bara krigsskadade bland övriga remisser från Karolinska universitetssjukhuset. Nu är fysioterapeuterna här vana vid multitrauman så de stod knappast handfallna. Men patientgruppen var ny: soldater, som för det mesta inte kan ett ord engelska. Som tur var fanns det redan rysk- och ukrainskspråkiga anställda på plats som kunde rycka in som tolkar. Google Translate blev också en vän i nöden. Efter ett år har en hel del ukrainska fastnat. Som ”tack”, ”vi ses i morgon”, ”kom igen nu”.
– Mycket med träningen kan man ändå klara utan att prata, konstaterar fysioterapeuten Josefina Nordwall. Jag kan visa hur man går i en trappa utan att hantera språket.
– Ja, man kommer långt med kroppsspråket, säger hennes kollega Felicia Zetterberg. Vi har ju patienter här annars också som har svårt att uttrycka sig, för att de till exempel har afasi eller inte kan svenska.
Men samtidigt, att inte kunna kommunicera djupare är en ordentlig utmaning.

De kommer med splitterskador, skottskador, bortskjutna muskler och skelett som trasats sönder till pulver. Det är ben, axlar, bröstkorg. Ryggmärgsskador. Amputationer. Till stor del liknar skadorna allt som fysioterapeuterna redan jobbar med här. Aleris Rehab Station i Solna är specialiserad på bland annat ryggmärg, ortopedi och neurologi och är en av fyra mottagningar i landet som från och med april bedriver högspecialiserad vård vid förvärvad ryggmärgsskada. Hit kommer varje år mer än hundra multitrauman från bland annat trafikolyckor, dykolyckor och självmordsförsök. Men skillnaden är att frakturerna på de ukrainska patienterna är ”fulare” och mer svårbehandlade eftersom det går flera månader från skadetillfället tills de kommer hit.
– Vi är vana vid att våra patienter kommer till sjukhus inom en halvtimme och blir opererade direkt, säger Felicia. Och efter det kommer de hit och är redo för rehab. Men ukrainarna har oftast fått akutvård i fält, lappats ihop på ett sjukhus och kanske lite till i Polen innan de flygs till Sverige.

Josefina Nordwall. Foto: Gustav Gräll

De operationer som gjorts under svåra omständigheter längs vägen är inte heller alltid optimala, så när de kommer till Sverige behövs ofta flera nya ingrepp. Dessutom kan månaderna i passivitet innebära att de små muskler som blivit kvar efter traumat helt förtvinar. Ännu en komplicerande faktor är att de här patienterna ofta kommer med svårläkta sår.
– De kanske har stabiliserats ute i fält och där är det ju inte rent någonstans, säger Josefina. Då blir det allvarliga infektioner som gör att de får jättefula sår som tar lång tid att läka och som kräver långa antibiotikabehandlingar.
– Man kan inte fräsa på hur mycket som helst, säger Felicia. Jag hade en kille med sår i underbenet där man såg skelettet. Då var det inte jättelätt att gångträna, trots att han rent fysiskt fick göra det.
Till råga på allt så röker alla. Uselt för sårläkningen, men desto bättre för själen. För turerna till rökrutan verkar kompensera för utebliven samtalsterapi. Ingen av de ukrainska patienterna tackar nämligen ja till att prata med en psykolog eller kurator. Kanske vill de inte prata om hur de mår genom en tolk, gissar Felicia och Josefina. Kanske är det en kulturfråga. Men behovet att prata finns ju där, och i rökrutan snackas det friskt. På det egna språket, och med andra som delar erfarenheter från kriget.
Ibland blir fysioterapeuterna de psykologer som patienterna säger sig inte vilja ha.
– En kille hade jag ordentliga samtal med, säger Felicia. Han kunde lite engelska, men vi pratade också genom Google Translate. Han ville inte träffa någon kurator, men med mig pratade han mycket om skadetillfället och om sin oro för fru och barn.

I rökrutan pratar Mikhailo Myklovda och Maksym Panchenko om vädret, Sverige, tjejer och svensk mat. Vi pratar i alla fall inte om kriget, säger Mikhailo. Foto: Gustav Gräll

Det är inte bara soldater som kommer hit. En ryggmärgsskadad man som suttit i rullstol sedan 80-talet kom efter att ha fått stora sår på höfterna, sätet, sittknölarna och benen på grund av dålig avlastning när han flydde kriget. Här fick han hjälp att läka. En gång kom en kvinna som skadats när en bomb exploderade i hennes vardagsrum. Hon förlorade barnet som låg i magen, blev stomiopererad och fick amputera ett ben och en arm. Hennes man och deras sexårige son följde med till Solna och bodde med henne på Aleris Rehab Station i ett halvår. Pojken fick hänga med Felicia och Josefina på träningspass, och när hösten kom började han i svensk skola.
När de ukrainska patienterna precis anlänt handlar de fysioterapeutiska insatserna främst om mobilisering, att över huvud taget få upp dem ur sängen. Men redan efter ett tag klarar de flesta att själva duscha, klä på sig och hämta mat i matsalen. Även de allra svårast skadade som klarar sig sämre genomgår stora förbättringar.
– En kom hit med en C5-skada, berättar Felicia. Han hade lite funktion i handleder och armar, men var i övrigt förlamad. I början låg han bara. Vi tränade förflyttningar och rullstolsteknik och han lärde sig att köra rullstol själv. Så det blev ett jättestort steg i självständighet.

En sak som gör den här patientgruppen speciell är just självständigheten, säger Felicia och Josefina. De vill verkligen klara sig på egen hand och ber inte om lika mycket hjälp som de andra patienterna.
– De är ovanligt lätta att ha att göra med och många är otroligt duktiga på att träna själva, säger Felicia. De vill alltid testa nya saker. Ibland får man bromsa, särskilt vid benskador där de inte får belasta för mycket.
– De har en annan mentalitet, säger Josefina. Jag hade en patient med ett ben som var kortare än det andra på grund av krigsskada. Han hade svårt att få ner foten i golvet, så han fixade problemet själv genom att sätta ihop två tofflor. Jag kunde ju ordna inlägg, men i väntan på det gick det här bra.
När tidningen är på besök tränar patienterna Mikhailo Myklovda och Maksym Panchenko rörlighet vid barren. Mikhailo blev skadad i benet av en mina, Maksym blev skjuten i foten. Båda har kommit långt och tränar målmedvetet varje dag, tillsammans med fysioterapeuterna men också själva i gymmet. Men medan Mikhailo kan ta sig fram med kryckor är det med stor möda Maksym kan flytta sina ben det allra minsta. När han blev skjuten trasade kulan sönder skelettet i vänster fot, och kirurgerna på Karolinska tog ben från bäckenet på höger sida för att kunna laga. Men under ingreppet kapades flera nervtrådar av misstag, och när Maksym vaknade upp hade han två trasiga ben i stället för ett. Efter ett halvår i Sverige har han bestämt sig för att nu får det räcka.
– Jag längtar efter min fru och vår fyraåriga dotter, säger han. Jag pratar med dem varje dag, men jag vill hem.

Varje måltid blir en träningssituation, hämta matbricka, hantera rullstolen och så vidare. Foto: Gustav Gräll

Han tar fram sin mobil och visar en flygbiljett till Warszawa om drygt en vecka. Från Polen ska han sen åka bil in i Ukraina. Mikhailo säger att han också längtar hem. Han har varit här i några månader men behöver stanna lite till.
– Jag är nöjd med vården här, säger han, men jag vill till mina barn. Där kan jag också börja jobba som traktorförare igen, det kommer gå bra trots min skada.
För Maksym, som pluggade till kock när han behövde dra ut i krig, är framtiden oviss. Han vet bara att han ska opereras en gång till när han kommer hem och efter det fortsätta sin rehab.
– Jag ska i alla fall inte tillbaka till kriget, säger han. Först och främst ska jag bara umgås med min familj.
För Felicia blir det en överraskning att Maksym tänker åka. Hon är inte jättenöjd.
– Det kommer bli bökigt med rullstolen där, konstaterar hon. Men de flesta vill ju tillbaka, och jag förstår det. Det är deras egna beslut.
Av de hittills 25 krigsskadade ukrainare som kommit hit har ungefär hälften åkt hem igen. Varje gång är det som att släppa ut dem i ett stort frågetecken. De får med sig de hjälpmedel som behövs, som till exempel aktiv rullstol, kryckor och ortoser.
– Men vi vet inte hur miljön ser ut, säger Felicia. Bara att den inte är anpassad för rullstolar. Planen är att de ska fortsätta rehab hemma, men finns det ens någon rehab kvar?

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se