I sin forskning har ST-läkaren Elin Larsson undersökt faktorer som påverkar återhämtningen efter en brusten hälsena. Rädslan för en ny ruptur gör att mer än hälften av patienterna avstår från fysisk aktivitet. Kvinnor rapporterar också en sämre återhämtning än män.
Elin Larsson, som doktorerade i april, är ST-läkare vid ortopedkliniken på Mölndals sjukhus. Bild: Wilma Larsson.
Elin Larssons avhandling innehåller fem delstudier som tillsammans syftar till att främja utvecklingen av mer individualiserad behandling vid akut hälseneruptur. I den första undersökte hon skillnaderna mellan kvinnors och mäns självrapporterade utfall efter en brusten hälsena. De 564 deltagarna i studien hade fyllt i formuläret ATRS, Achilles tendon Total Rupture Score, som berör upplevda begränsningar vid gång på ojämnt underlag, gång raskt upp för en trappa, vid hopp, språng eller hårt fysiskt arbete samt upplevd stelhet, smärta och kraftlöshet i vadmuskeln och hälsenan. Resultatet visade att kvinnor har lägre poäng på ATRS ett till sex år efter sin skada jämfört med män.
– Kvinnor var signifikant mindre nöjda med sin behandling och återhämtning i jämförelse med männen, säger Elin Larsson. Men varför det är så svarar inte min studie på. Nästa steg blir en kvalitativ studie för att få veta mer om bakgrunden till dessa skillnader.
Faktorer som ålder och BMI undersöktes också, men deras påverkan på återhämtningen ansågs vara för liten för att ha klinisk relevans, förklarar Elin Larsson.
I delstudie II undersökte hon hur rädslan för en ny senruptur påverkade patienternas återgång till fysisk aktivitet. Av de 550 deltagarna svarade 56 procent att de undvek aktivitet på grund av rädsla för en ny skada. Andelen med rädsla/undvikandebeteende var dessutom större i gruppen som inte opererat hälsenan än bland de som opererats.
– Det var vår hypotes att fler i gruppen som fått icke-kirurgisk behandling skulle vara rädda för en ny hälseneskada och därmed skulle avstå från fysisk aktivitet. Men det var oväntat att det var en så stor andel! Hela 59 procent rapporterade rädsla för ny skada och att de avstod från fysisk aktivitet.
Bland de opererade var andelen något lägre, 48 procent. I studien kartlades även sambandet mellan rädsla för en ny skada och utfallet av det nämnda ATRS-formuläret. De patienter som var rädda för en ny hälseneskada och därmed avstod från fysisk aktivitet hade signifikant sämre ATRS-poäng än de som inte hade denna rädsla, ett till sex år efter skadan.
Syftet med delstudie III var att fastställa ett så kallad Patient Acceptable Symtom State (PASS) för den svenska versionen av ATRS.
– Resultatet visade att PASS-värdet, det så kallade cut off-värdet där patienter är nöjda med sin behandling, är 75 poäng. Under rehabiliteringen kan det vara värt att vara extra observant på de patienter som har lägre poäng än så, säger Elin Larsson.
I den fjärde delstudien undersöktes samband mellan hälsenans vilovinkel (ATRA) och ultraljudsmätningar av hälsenans längd vid sex och tolv månader. Resultaten visade en signifikant korrelation mellan relativ ATRA och senförlängning samt mellan relativ ATRA och tåhävningshöjd.
I den femte delstudien utvärderades om sengapet mellan senändarna (mätt med ultraljud) kan vara vägledande för behandlingsvalet. Här selekterades 41 patienter som hade ett sengap som var mindre än 5 mm till icke kirurgi och 87 patienter som hade ett avstånd större än 5 mm till att få kirurgi. Vid uppföljningen efter sex och tolv månader fick båda grupperna göra ett funktionellt test, the heel-rise work test.
– Resultatet visade att det inte fanns några signifikanta skillnader i funktion eller självrapporterat utfall mellan de opererade och de som inte hade opererats, säger Elin Larsson.
Hon vill dock att fynden ska tolkas försiktigt då grupperna som jämfördes var olika stora.
– Fast tittar vi bara på resultaten indikerar de att patienter med ett stort avstånd mellan senändarna kan ha bättre nytta av kirurgi. Men det behövs mer forskning innan det kan appliceras i klinisk praxis, säger Elin Larsson.
Omslaget på Elin Larssons avhandling symboliserar att behandlingsutfallet vid akut hälseneruptur varierar mellan individer och betonar vikten av att individualisera behandlingsvalet. Illustration: Pontus Andersson/ Pontus Art Production AB
Vilka nya perspektiv ger din forskning på en mer individualiserad behandling?
– Min avhandling belyser att ett personcentrerat perspektiv inte bara handlar om vi ska operera eller inte, för det är kanske inte enbart där den långsiktiga återhämtningen avgörs. Det är hela kedjan av faktorer som spelar roll för hur resultatet blir – faktorer som kvarstår oavsett val av behandling. Min forskning väcker också tankar kring hur vi skulle kunna påverka patientens rädsla för nya rupturer. Dessutom behöver vi ta reda på mer om varför patientens kön påverkar resultatet av en given behandling.
Vad är ditt medskick till fysioterapeuter som möter patienter med en akut hälseneruptur?
– Att vara uppmärksamma på individer som är för återhållsamma när det gäller fysisk aktivitet och överdrivet rädda för att belasta sin hälsena. Var särskilt vaksam på de icke opererade. Ställ frågor om eventuell rädsla för att belasta och fysisk aktivitetsnivå och värdera sedan vilken försiktighet som är rimlig för individen. Det kanske går att pusha patienten att våga utmana sig lite mer.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
