Hur är livet som nykläckt fysioterapeut? Vågar man lita på sin egen förmåga? Törs man säga nej? Vi hängde med Linnéa Nyström en dag på första jobbet: neurologen på Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
Linnéa Nyström fick lite av en rivstart i somras då hon skolades in på tre avdelningar samtidigt. Nu är hon mer van och rör sig mellan neurologen och öron-näsa-hals. Hennes intresse för neurologi väcktes när hon jobbade som personlig assistent åt personer med neurologiska sjukdomar. Foto: Agneta Persson
Drygt tre månader in i yrkeslivet som fysioterapeut kan Linnéa Nyström konstatera följande: Man kan mycket mer än man tror, det är okej att fråga och man får säga nej. Det var hon däremot inte övertygad om när hon i somras direkt efter examen klev in som vikarie på neurologen på Norrlands universitetssjukhus. På utbildningen hade de pratat om att vara ny och att man inte kan kunna allt. Men det är en sak att fatta vad som sägs, en annan att plötsligt stå där med uppdrag att leverera. Hur skulle hon komma ihåg alla diagnoser? Vad förväntas av henne? Hur har tidigare nyexaminerade varit? Är hon sämre än genomsnittet eller tillräckligt bra? Hon kan ju inget! Hur ska det här gå?
– Det är svårt att som ny lita på sig själv när alla som jobbar här är så otroligt kompetenta. Men jag har märkt att min magkänsla är ganska bra ändå, och den känslan har ju formats av en utbildning. Man är inte helt blank bara för att man är ny. Och det är helt okej att lära sig längs vägen. Det önskar jag att jag hade fattat från början.
Nybakade fysioterapeuter har en del att lära oss som är mer erfarna, säger Linnéas kollega Lena Lie som jobbat sex år på neurologen. Foto: Agneta Persson
Det blev lite av en rivstart. Linnéa fick tre platser att skolas in på samtidigt: neurologen, neurokirurgen/NIVA och öra-näsa-hals. Dessutom betyder sommar att folk går på semester, så efter ett tag stod hon där. Ensam fysioterapeut.
– Ja det var ju bara att rycka av plåstret! Det var mycket att ta in, men det gick. Än har jag inte sprungit härifrån. Nog tänkte jag ibland ”shit, det här var inte bra” om någon patient trampade lite snett. Men det var inte hela världen. Patienten mådde ju fortfarande bra.
Dessutom fanns det alltid någon erfaren att fråga. Sjuksköterskorna till exempel, men framför allt arbetsterapeuten.
– Det var jätteskönt att kunna luta sig mot henne. Vi har ju ofta samma tänk. Det kunde räcka med snabba avstämningar bara, som ”hur skulle du ha gjort”? Man kan lita på sig själv också och göra sin egen bedömning, men som ny är det inte så lätt. Jag har lärt mig mycket genom att fråga och be om hjälp. Det har aldrig varit någon som kollat snett på mig för det.
Men nu är det höst, kollegorna är sedan länge tillbaka från sommarsemestern och arbetsdagarna har återgått till det normala. Linnéa Nyström går in på sin fjärde månad som fysioterapeut och är varmare i kläderna. Hon går igenom beläggningslistan. Mår hennes patienter bättre eller sämre? En man som fick ett träningsprogram av henne i går ser enligt sköterskans omvårdnadsanteckningar inte ut att ha gjort det Linnéa vill. Hon får gå dit senare. Fyra balanstester ska filmas i dag. De tar en timme styck. Linnéa tar två, fysioterapeutkollegan Lena Lie tar två. En ny patient har kommit in efter att ha hittats liggande i hemmet med trycksår. Frågan är om hon ska besöka patienten före eller efter ronden? Kanske till och med hänga med på ronden?
Just nu finns här flera patienter med ovanliga diagnoser. De tenderar att trilla in i skov av någon underlig anledning. Först har de till exempel ingen med Guillain-Barrés syndrom, och sen kommer plötsligt två samtidigt.
– Det är bra att de kommer i stim, säger Lena. Så får du se hur det fungerar.
– Ja det är bra att man får nöta in sig, säger Linnéa. Det kan ju vara väldigt olika symtom på samma diagnos. Det är spännande.
Linnéa tittar på när kollegan Lena provar ut en pep-pipa på en patient. Det är ännu ganska nytt för Linnéa, så det är ett bra tillfälle att lära sig. Foto: Agneta Persson
Kollegornas inställning till sina nya arbetskamrater är avgörande för hur starten i det här yrkeslivet blir, menar Linnéa. Att de accepterar att man har olika förutsättningar och olika startsträckor. Och att det finns en förståelse för att den som är ny på jobbet är jäkligt nervös.
– Vi är ju helt gröna efter att ha suttit i skolbänken i tre år! Och så kommer vi till en arbetsplats där vi inte känner till nånting. Men fattar kollegorna det när de tar emot oss stackars förvirrade själar så är det är tillräckligt. De behöver inte heller ha svar på allt, det viktigaste är att de lyssnar och ser. Och fångar upp hur det går och frågar om det känns bra, om jag har koll på läget och om de kan hjälpa till med något.
Nybakade fysioterapeuter har också en del att lära oss som är mer erfarna, tycker kollegan Lena. Hon har hunnit jobba sex år på neurologen och säger att sådana som Linnéa både innebär ny energi och en chans att tänka till.
– Man tenderar att bara göra saker som man alltid har gjort. Så när Linnéa frågar varför jag gör som jag gör, och hur jag tänker då, så börjar man själv reflektera. Ja, varför gör jag så?
Den här dagen blir inte som den var tänkt, vilket är helt normalt. Ett patientbesök skiter sig för att personen av oklar anledning har blivit hemskickad. Ett annat måste planeras om flera gånger eftersom patienten tas i anspråk av så många andra. Som en man som lagts in på öron-näsa-hals för att opereras morgonen därpå. Eftersom det finns en risk att ingreppet skadar en nerv behöver rörligheten i armar och axlar kollas före operationen för att ha något att jämföra med efteråt. Men varje gång Linnéa försöker få fatt på öron-näsa-hals är patienten någon annanstans med förberedelser inför morgondagen. Ja, så där blir det oftast. Man får kasta om. Så nu blir det en lucka där Linnéa tillsammans med Lena kan besöka en patient som ska prova ut en pep-pipa. Det är fortfarande ganska nytt för Linnéa, så det är ett bra tillfälle att lära sig. Just som de ska gå piper något. Linnéa inser att det är öron-näsa-hals som vill nå henne på hennes sökare.
– Haha, jag trodde det var diskmaskinen! Det här är andra gången i mitt liv som jag blir sökt …
Linnéa går och ringer upp.
– Aha, men om det gäller besvär som hon inte är inlagd för behöver jag nog prioritera en neuropatient i stället.
Linnéa kollar rörligheten i axlar och nacke på en man som ska opereras dagen därpå. Foto: Agneta Persson
Det här med att säga nej lärde hon sig ganska snabbt i somras. Det blev helt enkelt en nödvändighet att prioritera när hon insåg att hon inte kan vara överallt. Som ny är det svårt att veta vilka gränser som är rimliga och var man ska sätta ribban för sig själv, säger hon.
– Så jag gjorde allt jag bara hann och hade svårt att säga nej. Jag ville ju hinna! Men saker tar mycket längre tid än man tror. Det har hänt att jag har fått ringa och säga att jag inte får ihop det och behöver komma nästa dag. Ingen har blivit sur för det. Tvärtom har kollegorna lugnat mig och sagt att det finns en dag i morgon också.
Hon kan ha katastroftankar. Det är säkert vanligt bland nyblivna fysioterapeuter och tyder väl på någon slags nybörjarosäkerhet, säger hon. Men det är verkligen en utmaning att våga lita på sig själv.
– Sen är det väl också hur man är som person. Jag är försiktig, orolig och noggrann. En grubblare med stort kontrollbehov.
– Det där är nog typiskt för hela kåren, flikar Lena in. När andra ska beskriva oss fysioterapeuter säger de ofta att vi är just noggranna, ordningsamma och har koll på läget. Sen har vi ju inte koll på varenda detalj. Neurologi till exempel är otroligt brett och det händer att det dyker upp något man aldrig hört talas om. Så det går inte att vara någon bred expert.
– Det känns ju bra att höra att jag inte är ensam, säger Linnéa. För det kan man tro ibland, att alla andra har koll medan jag inte har någon alls. Men så är det ju inte. Vi alla kämpar väl för att hänga med i forskningen och fatta varför vi gör saker.
Linnéa Nyström.
Några insikter efter ett kvartal på golvet vill Linnéa skicka med till de studenter som snart ska ut i arbetslivet:
– Det är okej att inte vara expert. Jag kunde säga det högt i början, att jag inte behöver kunna allt, men det är först nu jag verkligen har fattat det. Så våga fråga!
Sen är det klokt att redan nu fundera på var man får sin bästa återhämtning, säger hon.
– Det kan vara bra att kunna det innan man börjar jobba om man som jag har höga ambitioner och jättehöga krav på sig själv. Så man inte ständigt har en hjärna på högvarv.
När man är mer rutinerad kanske det är lättare att konstatera att ”det där var väl ingenting” om man missat något, säger hon. Men utan rutin kanske man går hem och ältar. Skulle jag ha gjort något? Var det där ett jättefarligt misstag eller är det inga problem? Linnéa har en strategi.
– Är det något jag funderar på så försöker jag få svar på det innan jag går hem. Jag ringer någon och frågar om det jag gjort är okej, eller bollar hur jag ska gå vidare. Då vet jag att jag har gjort så bra jag har kunnat. Jag har frågat och bett om hjälp och har ryggen fri. Då kan jag släppa det.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
