Nio av tio som har genomgått höftartroskopi till följd av FAI-syndrom återvänder till någon form av idrott, men endast en av fem till tidigare prestationsnivå. En ny avhandling undersöker varför.
Tobias Wörner vill att avhandlingen ska bidra till att skapa en rättvis förväntan kring operationsutfallet. Foto: Anna Pappas
FAI-syndrom (femoroacetabular impingement) kan förenklat beskrivas som ett inklämningssyndrom i höftleden, ofta orsakat av förändrad ledpassform. FAI-syndrom kan behandlas med höftledsartroskopi i kombination med fysioterapi. Fysioterapeuten Tobias Wörner har i sin forskning tittat på rehabiliteringsprocessen efter det kirurgiska ingreppet.
Avhandlingen består av fyra delstudier. Den första beskriver hur rehabiliteringsprocessen för de här patienterna ser ut i Skandinavien. Även förväntningar på utfall från både kirurger och fysioterapeuter belyses.
– Vi ville veta om det finns några skillnader mellan yrkesgrupperna eftersom vi kommunicerar våra förväntningar till patienterna, säger Tobias. Om kirurgerna upplever något helt annat än oss så får vi väldigt förvirrade patienter.
Förväntningarna visade sig vara snarlika, men kirurgerna var mer optimistiska än fysioterapeuterna angående den tid patienten behöver gå på kryckor och den tid det tar att återgå till idrott. I den andra delstudien studerades därför hur lång tid det faktiskt tar för patienten att återgå till idrotten, och hur många som alls gör det. I stället för att ställa svartvita ja- och nej-frågor kring återgången definierades tre alternativ: återgång till någon form av idrott, återgång till samma idrott och återgång till samma prestationsnivå. Resultat: Fyra av tio återgår till någon form av idrott, tre av tio återgår till samma idrott fast på lägre nivå, och en av fem återgår till tidigare prestationsnivå.
– Sammanlagt har man alltså nio av tio som återgår till idrott. Men tittar man närmre på hur det verkligen ser ut så kan man kalla det mer nedslående eftersom endast 20 procent hade återgått till samma nivå av idrottande eller prestationsnivå som tidigare, och bara 40 procent av patienterna som återgått i någon form av idrott var nöjda.
Det här tyder på att patienterna inte är rätt förberedda, säger Tobias.
– En stor del har nog förväntat sig något annat. Om ortoped och fysioterapeut säger att 90 procent går tillbaka så tolkar nog många in att det betyder återgång till samma prestation.
I den tredje delstudien studerades om det finns uppenbara hinder för återgång till idrottande. Patienterna presterade visserligen lite sämre än kontrollgruppen i olika mätningar, men inte så illa som de själva skattade sin förmåga.
– Mätningarna förklarade alltså inte hur begränsade patienterna upplever sig. Så frågan är vad det är som händer?
I den fjärde delstudien utvecklades därför en enkät som mäter den psykologiska beredskapen att återgå till idrott. En undersökning med enkäten visade att patienternas mentala hinder är lägre vid högre nivå av återgång till idrott.
– Men samtidigt vet vi lite om vad det är som ligger bakom vad eftersom vi inte kunde mäta den här aspekten när vi gjorde tvärsnittsstudien. Men nu har vi i alla fall ett instrument för att mäta de mentala aspekterna.
Tobias Wörner hoppas att hans forskningsresultat kommer att användas för att skapa realistiska förväntningar hos patienter som genomgår höftartroskopi.
– Jag vill att min avhandling ska användas som underlag för hur kliniker, både kirurger och fysioterapeuter, pratar med patienterna för att skapa en rättvis förväntan kring operationsutfallet.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
