När Fysioterapeuterna nyligen undersökte medlemmarnas arbetsmiljö blev resultatet riktigt mörkt: Varannan överväger att sluta på grund av för hög arbetsbelastning. Vi har pratat med två fysioterapeuter som fick nog.
Yngre fysioterapeuter drabbas hårdast av den höga arbetsbelastningen, etisk stress och bristande stöd. Foto: Colourbox
Det var i våras som förbundet gick ut med en enkät till sina medlemmar med frågor om arbetsmiljö och arbetsbelastning. Svaren blev minst sagt nedslående (rapporten finns här). Till exempel har varannan fysioterapeut funderat på att antingen byta arbetsplats, lämna yrket eller börja jobba på bemanningsföretag på grund av för hög arbetsbelastning. Drygt var fjärde har övervägt att helt lämna yrket. Bland fysioterapeuter under 40 år ser det ännu värre ut: var tredje har övervägt att lämna. Men även om det generellt sett ser illa ut i hela landet finns det också regionala skillnader (se fakta längre ner). I Östergötland har till exempel 42 procent av fysioterapeuterna i undersökningen funderat på att helt lämna fysioterapiyrket, medan motsvarande siffra i Västerbotten är 19 procent.
En av dem som har bytt arbetsplats på grund av arbetsvillkoren är 50-åriga Susanne Spetz. Hon hade jobbat på samma vårdcentral inom Västra Götalandsregionen i drygt 15 år och stormtrivdes. Men så infördes vårdvalet och allt förändrades.
– Jag fick mindre frihet att själv styra i schemat och det blev alldeles för höga krav på antal besök, säger hon. Vi började jaga pinnar och kvantitet kändes viktigare än kvalitet.
Kravet på att ta emot ett stort antal patienter varje dag på korta besökstider gjorde att hon till sist behövde ”slarva sig igenom” besöken, som hon uttrycker det. I stället för att ge individanpassade träningsprogram blev programmen mer generella, och hon kände aldrig att hon hann göra någon ordentlig undersökning.
– De uppsatta tidsramarna med 25 minuter för ett besök kändes oftast alldeles för korta. Ibland kan det ju ta en kvart bara att få in patienten på rummet och skapa en relation. Ja då var det bara tio minuter kvar, sedan skulle jag hinna skriva och så pang på nästa. Jag hann aldrig tänka klart.
Susanne Spetz pusslade så gott det gick för att få till ett schema som fungerade, men hon fick aldrig ihop det med kraven och hamnade hela tiden efter.
– Jag åkte till jobbet på helgerna för att hinna skriva klart journalerna. Till sist sa min man att det här håller inte längre. Våra barn var i aktivitetsålder och det funkade helt enkelt inte att jag var konstant stressad över att aldrig hinna med.
Hennes närmsta chef gjorde så gott hen kunde, men ramarna var ju inte satta av chefen utan av politikerna.
– Jag kunde inte heller göra om mig för att passa in i systemet, hur gärna jag än ville. Jag vet att det finns fler kollegor runtom regionen som känner likadant, och då är många av oss erfarna och vana vid att jobba mycket. Ändå dukar vi under.
Hon var beredd att hoppa av yrkesbanan och arbeta med ett mindre kvalificerat jobb för att få en rimligare arbetstillvaro. Men så var det någon som rekommenderade henne att fundera över att arbeta på egen etablering. Hon övervägde noga och skickade till slut in några anbud, och ett av dem vann hon. I dag jobbar hon sedan tre år på egen etablering med samarbetsavtal med regionen. Det har varit avgörande för att hon ska stanna kvar i branschen, säger hon.
– Jag har en helt annan frihet. Jag hinner göra upp en plan, boka återbesök i lugn och ro och jag får tänka klart. Det är fortfarande ett högt tempo, men nu äger jag min tidbok. Jag är en landstingssjäl i hjärtat, så det här blev en bra kompromiss. Men sorgen över att känna mig tvungen att lämna vårdcentralen finns fortfarande kvar hos mig.
Enligt förbundets undersökning är det yngre fysioterapeuter som drabbas hårdast av den höga arbetsbelastningen, etisk stress, bristande stöd och brist på fortbildningsinsatser. Att det är så är förvisso inte förvånande, konstaterar Fysioterapeuterna i sin rapport. Som ny i ett yrke behöver man ett annat stöd och fortbildningsinsatser jämfört med någon som är yrkeserfaren. Men det är djupt oroande att så många riskerar att försvinna från yrket, konstaterar förbundet. För att inte tala om att det på ett personligt plan är olyckligt att tidigt i karriären uppleva att kraven är för höga.
En av dem som fick nog i början av sitt yrkesliv är en 30-årig fysioterapeut som vill vara anonym. Hon berättar att hon sa upp sig från primärvården och började jobba på ett hjälpmedelsföretag.
– Jag älskade att jobba i primärvården, både arbetssättet och mötet med patienterna, säger hon. Det var en sorg för mig att behöva lämna. Men det skavde att jag la så ofantligt mycket av min tid, kompetens och energi på att göra ett skitbra jobb och inte få något tillbaka.
Hon kunde ha mellan tio och 20 patienter varje dag, säger hon. Kraven var höga och hon behövde prestera hela tiden. Orken räckte varken till att vara social på fritiden eller ta hand om barn och familj. För att trots allt kunna jobba kvar övervägde hon att börja arbeta deltid.
– Jag tänkte att om jag går ner till 60 procent kommer jag orka bättre, men då hade jag inte råd att leva.
På hjälpmedelsföretaget har hon lägre arbetsbelastning och 10 000 kronor mer i lön. Plus en rad andra förmåner. Visst är branschen tuff på sitt sätt, säger hon, men den erbjuder mycket större flexibilitet i vardagen.
– Även om jag träffar många kunder så finns det alltid pauser emellan där man hinner tänka. Jag behöver inte jaga pinnar som förut. Och när jag vabbar blir det inte samma kris i plånboken. Om man vabbade inom primärvården sabbade det ekonomin den månaden.
Hon är frustrerad över att fysioterapeuters arbetsmiljö inte är en större fråga för beslutsfattare, och att allmänheten inte fattar det heller.
– Alla tycks förstå att läkare och sjuksköterskor har det tufft i dag, men fysioterapeuter har blivit en bortglömd profession. Folk tror att vi har det bra och tjänar mycket mer än vi gör. Ibland vet inte andra vårdprofessioner heller hur hårt vi jobbar och hur lite vi får ut.
Skulle du återvända till primärvården om arbetsmiljön och lönen förbättrades?
– Till hundra procent! Skulle jag få en bättre lön, ett lägre tempo och känna att man hinner reflektera mellan patienterna så skulle jag tycka att det var ett underbart jobb. Egentligen är det ganska små saker som behöver förändras för att jag ska återvända, men uppenbarligen är det inte det för arbetsgivaren.
Åsa Ahlbom. Foto: Privat
Att Fysioterapeuternas undersökning visar att varannan fysioterapeut överväger att lämna är skrämmande. Det säger Åsa Ahlbom, fysioterapeut och enhetschef på Stockholms Sjukhems primärvårdsrehabilitering.
– Ett resursslöseri skulle jag säga. När jag träffar andra rehabchefer är det många som upplever att attraktionskraften för primärvården har avtagit med svårigheter att rekrytera och behålla personal. Det upplevs som en genomgångsarbetsplats och kan vara en tuff arbetsmiljö att komma till, särskilt som nyexad.
Eftersom Stockholms Sjukhem drivs som en stiftelse har de inga avkastningskrav, berättar hon. De ska med andra ord gå plus minus noll, och överskottet återinvesteras i verksamheten i form av till exempel utveckling eller andra investeringar. Personalomsättningen på arbetsplatsen är relativt låg. Självklart är tempot ändå högt och medarbetare kan känna sig stressade av att besökstakten successivt ökar, säger Åsa Ahlbom.
– Jag får använda de verktyg jag har för att få en bra balans: att utifrån min kunskap kring friskfaktorer i arbetsmiljön vara en lyhörd och närvarande chef som stöttar personal där det är möjligt. Och kan jag få medarbetarna att känna att de får vara med att utvecklas och motiveras i en ganska pressad situation upplever jag att det är lättare.
Ersättningsnivåerna från regionen har i princip varit oförändrade i tio år. Samtidigt har löner och andra omkostnader inneburit ökade utgifter vilket gör att ekvationen inte går ihop, säger Åsa Ahlbom. Men att låta medarbetarna springa fortare och fortare för att täcka upp för det är ingen lösning, säger hon.
– Jag önskar förstås att ersättningsnivåerna höjs eller att ersättningsmodellerna förändras – det är en regionpolitisk fråga – men jag får än så länge hitta andra utrymmen att laborera med för att ändå göra det så bra som möjligt. Det kan handla om att standardisera vårdförlopp för att underlätta i arbetet, ha tydliga prioriteringar i alla led och göra långsiktiga planeringar. Men också genom att jobba smartare med sådant som digitala besök, utökade öppettider och att nyttja lokaler och andra resurser så effektivt som möjligt. Men det är också viktigt att betona att det behövs insatser på flera olika nivåer för att skapa en långsiktigt hållbar arbetsmiljö.
Vad tror du behövs för att fler fysioterapeuter ska må bättre på jobbet?
– Mindre fokus på antal besök, att skapa en balans mellan produktion och kvalitet där patienter kan ges den behandling de behöver utifrån sin problematik, och att vi arbetar utifrån evidens. Man behöver också bli hörd och lyssnad på. Sen är det också viktigt att känna att man kontinuerligt får vara med att både utveckla och utvecklas så man känner att man växer i sitt yrke.
Under hösten kommer Fysioterapeuterna att följa upp det alarmerande resultatet från arbetsmiljöundersökningen. Bland annat ska man se över hur förbundets olika distrikt kan arbeta lokalt med frågorna. Det säger förbundets ordförande Cecilia Winberg.
– Vad som orsakar arbetsmiljöproblemen varierar mellan olika distrikt, så vi kommer att kunna vara mer specifika i hur vi lyfter problematiken i stället för att bara prata generellt.
Har era förtroendevalda tillräckligt med kunskap om hur man använder de verktyg som finns inom arbetsmiljöområdet? Till exempel hur man gör en anmälan till Arbetsmiljöverket, gör en begäran om arbetsmiljöåtgärd hos arbetsgivaren, eller lägger ett skyddsstopp?
– Man får kunskap genom de fackliga utbildningar som förbundet håller och genom de utbildningar för skyddsombud som anordnas av arbetsgivaren på arbetsplatsen. Men med det sagt är det också ett område där vi hela tiden behöver fortsätta fördjupa oss och bredda vår kunskap om hur vi kan använda oss av de här verktygen.
Vem bär ansvar för att göra något åt den här situationen? Arbetsgivaren eller Fysioterapeuterna?
– Det huvudsakliga ansvaret ligger på arbetsgivaren som ska tillgodose att man har en bra arbetsmiljö. Men även förtroendevalda, oavsett om man är facklig företrädare eller skyddsombud, har ett ansvar för att lyfta problematiken och peka på vad som behöver förändras.
Redaktionen har sökt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, för en kommentar.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
