"Kroppen behövs inom psykiatrin"

Visst har hon saker att säga om traumaanpassad yoga och bristen på fysioterapi inom psykiatrin. Men själva epicentret i Stina G Dahans berättelse är resan från prestation till tillit, från yta till djup. Hemkomsten till kroppen.

I vårt samhälle är kroppen väldigt attackerad av ätstörda tankar och här har fysioterapeuter mycket att erbjuda. Vi kan stödja människor att se kroppen som vän i stället för fiende, säger Stina G Dahan. Foto: Emil Malmborg

– Inom företagshälsovården var det mycket masker, man kom inte åt kärnan, säger fysioterapeuten och företagaren Stina G Dahan. Men inom psykiatrin ligger alla korten på bordet. Garden är nere. Och då kan vi börja arbeta på riktigt.
Sedan i höstas jobbar hon på Ätstörningsteamet Helsingborg inom vuxenpsykiatrin i Region Skåne. Och här ser Stina sin samlade kompetens blomma ut.
– Jag blir berörd när jag tänker på det. Att arbeta med det här känns så rätt.
Resan hit har varit lång. De första åren efter examen 2001 hoppade Stina runt mellan olika vikariat. Jobbade privat ett tag, var på ortopeden på Skånes universitetssjukhus, på vårdcentral och inom kommunen. Sedan blev hon gravid.
– Efter föräldraledigheten började jag arbeta på Friskis & Svettis som träningsansvarig och som utbildare på riksplanet. Jag fick använda min fysioterapeutiska kompetens för att lära ut anatomi, fysiologi och träningslära. Några år senare fick jag ett sug efter fysioterapin igen.
2011 startade Stina eget företag inriktat på företagshälsovård och hållbart arbetsliv både fysiskt och mentalt. Basen var konsultuppdrag där hon åkte ut till olika arbetsplatser, höll föreläsningar, utbildningar och hade grupper med funktionell träning, yoga och mindfulness.
– Men efter en längre tid insåg jag att det hälsofrämjande tänket inte riktigt slog igenom på företagen, mycket handlade om enstaka insatser och ibland bara om att släcka bränder.
Där vaknade ett intresse för ännu djupare processer. Hon längtade även efter kollegor och en arbetsplats att åka till. 2019 började Stina jobba deltid i Malmö på en dagvård för vuxna med ätstörningar, samtidigt som hon behöll en fot i företaget, vilket hon också gör i dag.
– Det ger mig en frihet och utveckling jag tycker om. Att få bestämma riktningen själv och ha tid för vidareutbildning.
Det var inte första gången Stina kom i kontakt med ätstörningar. När hon jobbade inom träningsbranschen var problemet med stört ätande och träningstvång ofta synligt.
– Vi lever i ett ätstört samhälle och i träningsvärlden har vi normaliserat beteenden som faktiskt är ätstörda, konstaterar Stina. I backspegeln kan jag se hur även jag föll för de där beteendena, åt väldigt restriktivt och länge hade rigida träningsrutiner.

Det jag önskar inför framtiden är att kroppsbaserade interventioner ska ses som en naturlig del i behandlingen, säger Stina G Dahan. Foto: Emil Malmborg.

Ett vanligt tecken är att bara känna sig värdig att äta efter att ha varit i rörelse. Det handlar också om att försöka nå upp till kroppsideal som inte är verklighetsförankrade. Och det här finns även inom yogabranschen, konstaterar Stina, som utövat yoga i 16 år.
– Om man inte lyssnar på sin kropp kan yogan också bli osund. Det kan finnas en livsstil som förespråkas som jag kanske egentligen inte mår bra av. Som att bli vegan eller delta i yogautmaningar 30 dagar i rad.
I vissa yogaformer kan man också känna sig pressad att genomföra positioner oavsett smärta eller skada för att inte avvika från gruppen, berättar Stina.
– Jag har själv gjort en resa från prestation till lyhördhet, medger Stina. Därför är yogan ett dubbeleggat svärd. Men i samklang med en självvänlig inre röst är den en vacker metod för att komma i kontakt med sig själv.
För fyra år sedan hittade hon traumaanpassad yoga, TAY. Det är en yogaform som baseras på traumaforskning och terapeutisk yoga, och som bland annat erbjuds inom kriminalvården och rättspsykiatrin. Under namnet BodyMind använde hon TAY på dagvården och inom neuropsykiatrin där hon arbetat en tid.
– Det var en naturlig metod för mig att bjuda in eftersom den är varsam, anpassningsbar och målgruppsinriktad. Många av patienterna jag möter bär även på trauman.
Trauma är både sådant som vi fick och sådant vi inte fick, betonar Stina.
– Det kan vara brister i uppväxten eller mobbing och sexuella övergrepp. Och det är viktigt att fråga om trauma för att visa att här går det att berätta. Att jag själv tittat inåt ger mig trygghet att hantera lidande utan att backa eller stänga ute.
Utbildningen i TAY är treårig och är anpassad för olika målgrupper, med moduler om depression, ångest, bipolaritet, adhd, schizofreni, ätstörningar med mera, berättar Stina.
– För varje modul får man lära sig vad vi ska vara extra medvetna om. Vid ätstörningar handlar det till exempel om hur man närmar sig en kropp som är föraktad av sin egen ägare.
Den forskning som utvärderat metoden pekar på att regelbunden TAY kan bidra till att reducera ångest och tvångsbeteenden, förbättra sömn, öka förmågan att hantera överväldigande känslor och förbättra impulskontrollen och minska vidbehovsmedicinering. Just nu pågår en större nationell studie av TAY inom rättspsykiatrin i Sverige samt en pilotstudie inom barn- och ungdomspsykiatrin i USA.
– Men det behövs ännu mer forskning om TAY inom psykiatrin, betonar Stina, som bara använder metoden som komplement till annan behandling.

Det är ett genombrott att tillåta sig ett möte bortom filter och skydd. Det är ju vad allt det här går ut på, att våga ha kontakt med sitt autentiska själv, säger Stina G Dahan. Foto: Lois Steen

Den röda tråden i fysioterapin vid Ätstörningsteamet är den självänliga rösten. På anslagstavlan i Stinas mottagningsrum står det: ”Hej kroppen. Jag är hemma nu. Jag stannar med dig.” Orden används vid varje besök som ett sätt att landa, berättar hon.
– I min roll som fysioterapeut vill jag locka fram det friska, bortom diagnosen. Fokus är kroppen som resurs, att lyfta självvänlighet och påminna om det autentiska jaget.
Målet med fysioterapin är att hjälpa personen att komma tillbaka till kroppen, att våga vara närvarande i den. Se på sig själv med nyfikenhet och värme, i stället för en hård dömande blick.
– Kroppsskammen blir ett fängelse. Många kämpar med självhat och tycker inte att de förtjänar att bli friska, förklarar Stina.
Hon anpassar insatserna efter individen, kartlägger tvångsmässig träning, guidar i kroppsnärvaro och nya strategier för att hantera känslor och reglera det autonoma nervsystemet. Tekniker hon använder är grunderna ur basal kroppskännedom (BK), Neurosomatik reglering och TAY.
– Vid kroppskännedom i grupp arbetar jag efter BK-principerna balanslinje, centrering, förankring, medveten närvaro och andning och den varsamhet som kännetecknar traumaanpassad yoga.

Gruppen övar främst i sittande, fyrfota och stående då liggande positioner ibland kan upplevas sårbart för de som bär på trauman.
– Allt sker varsamt, vi tar lite i taget, bekantar oss med både behag och obehag i kroppen. Vi övar bortom prestation, inget är rätt eller fel. Och jag lämnar över mycket till deltagarna. Även om jag leder gruppen är målet att ta bort min maktposition, allt jag säger är förslag.
Syftet är att varje individ ska få återerövra sin inre kraft i ett tryggt rum.
– Om man har svårt att sätta gränser får man utifrån sina egna behov träna på det genom att bestämma vad man vill delta i. Yogan har en sådan bredd där vi kan jobba med trygghet, tillit, anknytning, behov och gränser, säger Stina.
Hon gillar också att TAY-tekniker kan ges som hemövningar i egenvård.
– Det är ett konstruktivt sätt att självreglera, ett stöd i vardagen när livet utmanar. Man blir bättre på att hantera stora känslor och starka reaktioner. Ökad självständighet kan också minska beroendet av vården.
Stina berättar om en patient som använde droger för att dämpa sin ångest.
– Hon sa ”Åh, så här lugn kan jag bara känna mig när jag tar droger” efter att hon hade fått sin första upplevelse av kroppens eget lugn och ro-hormon. Då kunde jag svara: ”Du har det inom dig. Och du kan öva dig att känna det oftare.” Det är empowerment!
Efter ett tag ökar också förmågan att visa känslor inför andra.
– Det är ett genombrott att tillåta sig ett möte bortom filter och skydd. Det är ju vad allt det här går ut på, att våga skratta, gråta och ha kontakt med sitt autentiska själv. Då vet vi att den här personen är närvarande, i rummet, i sin kropp och i sitt liv.

Många fler skulle behöva kroppsbaserade interventioner, men fysioterapi prioriteras inte inom ätstörningsvården i vissa delar av landet. Och antalet anställda fysioterapeuter är också få inom psykiatrin i övrigt. På Socialstyrelsens hearing i höstas om nya nationella riktlinjer för psykiatrin fanns det heller ingenting om kroppsinriktad behandling med, säger Stina.
– Det är frustrerande. Kroppen behövs inom psykiatrin. Det jag önskar inför framtiden är att kroppsbaserade interventioner ska ses som en naturlig del i behandlingen.
Å andra sidan har övriga professioner inom psykiatrin börjat närma sig kroppen, genom att utbilda sig i TAY med mera. Före jul kom en debattartikel i Dagens Medicin med rubriken ”Fysioterapeutisk kompetens kan inte ersättas med yogagrupper”, skriven av tre fysioterapeuter.
– Jag håller med dem. Visst är det bra att fler professioner insett att vi måste jobba med helheten för att komma någon vart, men det är vi som har särskild kompetens i att bedöma och behandla kroppen, säger Stina.
Därför vill hon jobba för att fysioterapin ska få mer utrymme i psykiatrin. Och även lyfta TAY som en väg för fysioterapeuter att bli relevanta och tydliga för omgivningen.
– Ska vi få en självklar plats inom psykiatrin måste vi synas och ta för oss mer. Kanske måste vi också bredda oss och erbjuda fler metoder vid sidan om BK.