Hon föddes blind och har hittat sin plats i att lotsa synskadade barn och unga till ett bättre liv. Hon tog ett brons vid Paralympics i Paris fast hon nyligen blivit mamma. Möt fysioterapeuten och synpedagogen Nicolina Pernheim Goodrich.
Det var så himla häftigt. Jag har hört att jag såg både lättad, lycklig och chockad ut. Så var det nog, säger Nicolina Pernheim Goodrich när vi möter henne efter bronsmedaljen i Paralympics i Paris. Foto: Oscar Olsson, Sveriges Paralympiska kommitté
Entréporten till flerfamiljshuset nära Frölunda torg i västra Göteborg slås upp. Nicolina Pernheim Goodrich, som är mammaledig från sitt jobb som synpedagog, kommer ut. Rattar barnvagnen med dottern Selma bekvämt med ena handen, håller sin vikbara vita käpp i den andra.
– Ursäkta att jag är några minuter sen. Det blev ett blöjbyte alldeles innan vi skulle ge oss av, säger hon.
Vi går mot sport- och rekreationsområdet Ruddalen. Nicolina orienterar sig fram med hjälp av käppen. Håller sig nära byggnader och trottoarkanter.
– Jag har gått här några gånger, så jag kan rutten. Vet när det dyker upp bänkar och korsningar.
Men elsparkcyklar som plötsligt ligger slängda mitt på gångbanan är svårare att parera.
– Elsparkcyklar är fruktansvärda. Jag har gått in i flera stycken. Man kan ju skada sig på dem, säger Nicolina.
De gula höstlöven far över gångbanan. Vinden viner och man kan skymta en lucka i molntäcket. Ett behagligt jollrande hörs från barnvagnen.
– När Selma låter så här somnar hon snart. Vi kommer snart till en bänk. Där kan vi sätta oss, säger Nicolina.
När tidningen Fysioterapi mötte Nicolina förra gången var hon 25 år och pluggade till fysioterapeut. Hon elitsatsade inom judo och siktade på medalj i Paralympics i Rio 2016. Men den bronsmatchen förlorade hon, och besvikelsen var tuff, eftersom motståndaren hade viss syn, medan hon själv är helt blind.
Det skulle bli fyra Paralympics, där hon gick bet på att ta medalj. Men drömmen levde om att ställa upp på ett femte, det i Paris i september 2024. Där skulle hon äntligen få tävla på samma villkor och endast möta icke seende, efter regeländringar som gjordes efter Paralympics i Tokyo 2021.
I april 2023 blev hon gravid. En högt önskad graviditet. Samtidigt ville Nicolina verkligen komma till Parisspelen, men hon visste förstås inte hur kroppen skulle reagera. Hon valde att satsa på att det skulle fungera och informerade tidigt sin tränare och ledsagare Mikaela Barrera Birath om graviditeten. Hon var snabbt med på noterna, tillsammans plöjde de mängder av litteratur och artiklar för att förstå hur träningen skulle kunna anpassas.
Nicolina Pernheim Goodrichs träning inför Parisspelen var minitiöst planerad under hennes graviditet och efter förlossningen. Det här är en teamseger för mig, min tränare och mina fysioterapeuter, säger hon. Foto: Joakim Roos
De tog också kontakt med Kristina Fagher, forskande förbundsterapeut inom Svenska parasportförbundet och Sveriges paralympiska kommitté, som har stöttat Nicolina ända sedan 2015. Ytterligare en fysioterapeut enrollerades, Anna Afzelius på Sportrehab, som jobbar med idrottare under och efter havandeskap.
Ett detaljerat program sattes upp tidigt i graviditeten och det följdes upp med kontinuerliga anpassningar i träningen till cirka två månader före förväntad förlossning. Nicolina följde planen minutiöst.
– Selma föddes den 16 januari i år. Förlossningen var väl inte optimal, men efter tre–fyra veckor kunde jag försiktigt börja träningen och efter hand stegra den.
Programmet var perfekt utformat. Och kroppen svarade. I juli fick Nicolina ett så kallat wild card och kunde ansluta till Paralympics-truppen.
– Jag var förvånad själv över hur snabbt jag kom tillbaka. Men utan stöttningen från Kristina och Anna hade jag inte kunnat komma i form, säger hon.
Resten är historia. Tre matcher, en avgörande uchi mata (ett klassiskt judokast) – och Nicolina hade nått sitt mål. Den efterlängtade medaljen hängde plötsligt där runt halsen.
– Vi gjorde det tillsammans, Mikaela, jag och hela teamet. Det var en sådan otrolig lättnad och glädje på samma gång att få ta ett brons. Jag hade kämpat så länge för det.
Att plugga till fysioterapeut var inte självklart för Nicolina. Men efter att ha träffat flera personer med synnedsättning inom judon som var fysioterapeuter sökte hon till Göteborgs universitet.
Hon kom in, men det blev en tuff och utdragen studietid. Nicolina började hösten 2011 och blev klar i januari 2018, vilket innebär att hennes utbildning tog nästan sju år mot stipulerade tre. Det hade sina orsaker. All kurslitteratur som behövde läsas in för henne fanns inte tillgänglig i tid. Material i punktskrift fallerade. Praktikplatser var svåra att hitta.
– Och när jag väl kom till en arbetsplats var en del skeptiska till att jag skulle klara av jobbet. Sådant vill man ju inte höra, säger Nicolina.
Men hon klarade det och blev första blinda student på Göteborgs universitet att bli godkänd på fysioterapeutprogrammet. Säger att hon än i dag inte riktigt förstår hur hon grejade det.
Ändå ville hon vidare. Som nybakad kandidat tog Nicolina sig an en masterutbildning inom synpedagogik och synhabilitering. Just nu håller hon på med djupintervjuer med unga under arbetsnamnet ”Orientering och förflyttning för ungdomar med synnedsättning”.
– Det handlar om äldre tonåringars egna erfarenheter. Inte föräldrarnas, inte lärarnas, utan ungdomarnas erfarenheter. Jag jobbar med analyserna och blir förhoppningsvis klar våren 2025, säger hon.
En av praktikperioderna under utbildningen var på Syncentralen i Göteborg. Där trivdes – och uppskattades – Nicolina. Utifrån sin pågående masterutbildning fick hon tipset att skicka in en spontanansökan och sedan 2020 har hon en fast heltidstjänst där.
Elsparkscyklar är fruktansvärda. Jag har gått in i flera stycken, säger Nicolina Pernheim Goodrich. Foto: Joakim Roos
Patienterna är barn från tre månader upp till gymnasieåldern. Nicolina är den enda i Västra Götalandsregionen som är både synpedagog och fysioterapeut, så hon kan få patienter från regionens andra syncentraler. Fokus för de yngsta barnen ligger på den motoriska utvecklingen. Få dem att våga röra sig och ta sig fram.
Hur kan du bedöma barnen och deras behov om du inte ser?
– Det beror på barnet och ålder. För yngre barn är det mycket lek. Jag sitter på golvet, rullar till exempel bollar, är väldigt nära och känner hur barnet rör sig. Sedan är det otroligt mycket samtal med föräldrarna. De är alltid med under besöken. För de äldre barnen är det fokus på självständighet med deras synnedsättning och samarbete med skolor genom lärare och pedagoger, säger Nicolina.
En arbetsdag innebär oftast möte med tre patienter. Hon gör även besök på förskolor och skolor. Då är det transport med taxi som gäller – men då måste personal komma och möta Nicolina och ledsaga henne till mötesplatsen.
Hon har flera hjälpmedelsprogram. Ett är JAWS, som omvandlar allt material till punktskrift eller tal. Informationen kommer upp på en punktskriftsskärm, som är placerad nedanför hennes tangentbord. Fast kopplingen till journalsystemet är undermålig, så det administrativa jobbet är tidsödande. Under 2025 byts nuvarande it-system till ett annat, det utskällda Millenium. Nicolina har inga större förhoppningar om att det ska fungera bättre då.
Under både arbete och fritid är hennes överlägset viktigaste hjälpmedel den vita käppen. Att kunna hantera den, att hitta orienteringsstrategier och väginlärning är betydelsefullt för såväl henne som hennes patienter.
– Små barn får kortare käppar, inga vikbara. De kan klämma sig på dem. Att lära sig att hitta på ett tangentbord är också jätteviktigt. När barnen är tio år ska de kunna fingernedsättningen, säger Nicolina.
Efter nyår börjar hon arbeta 40 procent efter sin mammaledighet. Två dagar i veckan ska hon ta sig till mottagningen i centrala Göteborg. Arbetsplatsen och hemmet är kateterna i Nicolinas gyllene triangel. Hypotenusan är Göteborgs judoklubbs träningslokal vid Masthuggstorget, där hon tränar på kvällstid.
Det har blivit många träningspass genom åren. Nicolina berättar att hon var sex veckor första gången hon låg på en judomatta och tre–fyra år när hon började med judolek. Inför Parisspelen tränade hon sex dagar i veckan.
Var kommer din drivkraft ifrån?
– Ingen aning. Om jag bestämmer mig för något så gör jag det. Mina föräldrar är likadana. Man klarar mer än vad man tror – och kämpar lite till.
Denna måndagskväll är det full fart i träningslokalerna. På ett bord innanför entrén finns ett inramat porträtt av Nicolina med bronsmedaljen runt halsen.
– Att Nicolina kom tillbaka så snabbt efter graviditeten var fantastiskt, säger tränaren och ledsagaren Mikaela Barrera Birath. Mycket berodde på all mängdträning genom åren, men också samarbetet med fysioterapeuterna.
Hon berättar också om en Nicolina/Tara-effekt (Tara Babulfath som tog OS-brons i Paris i judo för seende). Flera unga har sökt sig till föreningen och en nybörjargrupp har startats. En av deltagarna har en synnedsättning.
Nicolina Pernheim Goodrich och tränaren och ledsagaren Mikaela Barrera Birath i Paris. Foto: Sveriges Paralympiska Kommitté
Men trots den stora framgången är det inte helt säkert att Nicolina kan fortsätta med sin elitidrottskarriär. Ett tungt vägande skäl är att det är tufft ekonomiskt.
– Jag har en jättefin sponsor som hjälper mig med 20 000 kronor per år och det täcker utlägg för träningsläger och sådant. Men det betalar inte räkningarna.
Och Nicolina är inte ensam. Enligt en undersökning från Sveriges paralympiska kommitté funderar två av tre svenska paralympier på att avsluta sina idrottskarriärer på grund av en ohållbar ekonomisk situation. Majoriteten måste jobba heltid för att klara sig.
– Vi är många som tycker att vi behöver få in fler sponsorer till parasporten. Systemet som vi har nu är inte hållbart, säger Nicolina.
Hon har inte bestämt sig om en fortsatt satsning än.
– Jag ska först landa i min nuvarande situation. Men i någon form kommer jag alltid hålla på med judon.
Håkan Hermansson
frilansreporter
