Shereen Fteiha Abedelbari kämpar för en jämlik vård för alla. Hon kom från Gaza till Sverige som nyexaminerad fysioterapeut. Nu tar hon sikte på att doktorera och brinner för att hitta nya lösningar för att överbrygga språkbarriärer i vården.
Shereen Fteiha Abedelbari är specialistfysioterapeut inom ortopedi på Medpro Clinic Rehab i Brålanda. Foto: Kent Eng
Sedan mitten av januari i år arbetar Shereen Fteiha Abedelbari på Medpro Clinic Rehab i Brålanda. Hennes tidigare arbetsplats låg i Vänersborg. Nu sparar hon en timme om dagen i pendling och med fyra barn är det en rejäl bonus, säger hon. Samtidigt har vårdcentralen i Brålanda fått en mycket kompetent medarbetare som förra året blev specialistfysioterapeut i ortopedi.
Redan som liten hade hon mycket energi och ville vidare och upptäcka världen. Bakom henne ligger en lång, och bitvis tuff, resa personligen och yrkesmässigt.
– Jag hade stora drömmar i min resväska om att börja ett nytt liv i Sverige som fysioterapeut och få möjlighet att vidareutbilda mig, säger hon.
Flera av drömmarna har hon uppnått och några har hon kvar. Som att utveckla nya digitala lösningar för att främja en jämlik vård och överbrygga språkbarriärer i vården. Vi återkommer till det.
När Shereen kom till Sverige som 22-åring 2008 hade hon en alldeles färsk fysioterapiexamen från Al-Azhar-universitetet i Gaza stad i bagaget. Universitetet ligger nu i ruiner och tusentals studenter förlorade sitt campus i april förra året.
I Gaza är rehabiliteringen i stort sett utraderad på grund av kriget. Hon har fortfarande kontakt med kursare från universitetet i Gaza, och det finns fysioterapeuter som försöker jobba – men det är svårt, berättar hon.
– Min mamma blev nyligen skadad i en bombning och fick en bäckenfraktur. Men det fanns inte möjlighet att operera henne på grund av kriget. Jag kontaktade en vän som är fysioterapeut som har hjälpt henne med rehabiliteringen, hon har ont men försöker gå med betastöd.
Det var i samband med en orolig period i Palestina som hon själv bestämde sig för att söka ett bättre liv i Sverige. Här fanns redan maken och de landade först i Kristianstad i Skåne.
– Allt var annorlunda, miljön, människorna och även dofterna. Jag är en social person och det svåraste var att inte kunna kommunicera. Men det var också en motivation till att lära mig svenska både för att klara vardagen och få möjlighet att jobba som fysioterapeut. Även om jag först tänkte att jag aldrig skulle kunna lära mig svenska.
Hon skrattar och härmar skånskan, ”vaunster, hauger”. Nej, det är inte hennes favoritdialekt.
I Sverige jobbar man mer patientcentrerat, och patienten har ett egenansvar, säger Shereen Fteiha Abedelbari. Foto: Kent Eng
Hennes flytande svenska har ett sjungande tonfall. Göteborgsdialekten var lättare att ta till sig. Och det var till Göteborg flytten gick efter ett tag, det som lockade var framför allt större utbildningsmöjligheter och längtan efter en storstad.
Nu började en lång och krävande process för att få svensk legitimation. Hennes fyraåriga utbildning från universitetet i Gaza granskades av Universitets- och högskolerådet. Hon kämpade med språket först på SFI och sedan på Komvux för att nå den språkliga nivå som krävdes för att göra Socialstyrelsens kunskapsprov och komma vidare.
– Periodvis kändes det omöjligt att få en svensk legitimation och otroligt frustrerande. Jag var ledsen och tänkte ge upp och funderade allvarligt på att återvända till Palestina. Men jag ville utvecklas som fysioterapeut och som person, och förstå hur samhället, vårdsystemet och kulturen fungerade.
Hon hade tur och träffade rätt personer som stöttade henne. När hon precis var klar med sin magisterexamen, från Luleå tekniska universitet, fick hon genom fysioterapeuten Susanne Rosberg, universitetslektor på Göteborgs universitet, chansen att praktisera ett halvår på Mölndals sjukhus.
– Det var avgörande både för framtiden och yrkeslivet. Praktikperioden på Mölndals sjukhus var otroligt nyttig på alla sätt, den gav mig också värdefull erfarenhet av hur svensk hälso- och sjukvård fungerar i praktiken.
Här fick hon inblick i olika områden – geriatrik, medicin och ortopedi – och hur det fungerade med dokumentation och ronder. Det var också den här perioden hon på allvar knäckte koden till språket. Och hon klarade både det praktiska och teoretiska kunskapsprovet i fysioterapi 2015, vilket var en milstolpe.
Det kändes som ”att få Nobelpriset” när hon kunde börja jobba på riktigt på Mölndals sjukhus och var ett stort framsteg för henne personligen och inte bara i yrkeslivet, säger hon.
– Mölndals sjukhus var en av de bästa arbetsplatserna man kunde hamna på. Jag hade kompetenta kollegor som jag kunde rådfråga och fick rätt stöd för att kunna utvecklas i min yrkesroll.
På Mölndals sjukhus fanns också enhetschefen och fysioterapeuten Staffan Skarrie som har betytt mycket för henne. Han är pensionär nu men de har fortfarande kontakt, berättar hon. Genom honom fick hon förtroende att genomföra en kvalitativ studie med fokus på hur vardagen fungerade för höftprotespatienter i en långtidsuppföljning. Studien blev grunden i hennes masterexamen och resulterade också i en poster som hon fick pris för 2021 på Fysioterapidagarna.
Sedan fem år har Shereen sin kliniska vardag i primärvården. Hon möter ofta utrikesfödda patienter med artrosproblematik och grunden i behandlingen är information och träning. På vårdcentralen erbjuds även en artrosskola både fysiskt och digitalt, men huvudsakligen på svenska.
– Att använda tolk fungerar till viss del men det är både tids- och resurskrävande. Det är också svårt när det handlar om att informera om innehåll och detaljer i artrosskolan. Jag vill kunna förmedla att forskningen visar att träning är den bästa behandlingen och motivera patienten att engagera sig i sin behandling.
Hon vet också att följsamhet och egenansvar går hand i hand med hur man kan ta till sig kunskap och känner sig ofta frustrerad över att inte kunna erbjuda utrikesfödda patienter jämlik och rättvis tillgång till information och evidensbaserad behandling. Det här vill hon förändra.
Därför har hon sökt forskningsmedel till ett innovationsprojekt som hon ser som del i en framtida avhandling. Engagerat beskriver hon ett digitalt utbildningsverktyg som gör det enkelt att navigera mellan filmer, bilder och information om artros på flera språk, med exempel som speglar olika kulturella referensramar för att skapa igenkänning och öka förståelsen.
I den första fasen vill hon göra en behovskartläggning och därefter är planen att utveckla en prototyp som kan testas, implementeras och utvärderas. Ambitionen är att den digitala plattformen ska kunna användas även för andra vårdprogram och på sikt koppla på fler diagnoser.
För några dagar sedan fick hon avslag på sin ansökan om forskningsmedel. Men det tar hon med jämnmod, och ett skratt bubblar fram när hon berättar om det. Nej, hon ger inte upp och planen är att skicka en ny ansökan.
– Jag vill sätta i gång processen. Det finns ett stort behov av att utveckla vården. Nästan var fjärde person är utrikesfödd och det går inte att bortse från den här gruppen när jämlik vård och patientsäkerhet diskuteras.
Shereen Fteiha Abedelbaris mål är att artrosskolan ska erbjudas alla patienter oavsett språk och bakgrund. Foto: Kent Eng
Hon är målmedveten och ger inte upp. Det som fört henne framåt i livet tror hon också handlar om att hennes föräldrar alltid hejat på och stöttat henne. Hon nämner sin mamma som varit en förebild och som hela sitt yrkesliv arbetat som rektor för en skola i Gaza.
Shereen känner sig trygg i sin yrkesroll. I dag matchar hon sina arbetskläder med vit slöja, det brukar hon göra. Det är få gånger hon ifrågasatts av patienter på grund av sin kulturella bakgrund. Om det skulle hända vet hon hur hon ska agera och vara tydlig med att ”det är min kompetens som är viktig”.
– Det bästa med mitt yrke är att jag får hjälpa människor att må bättre och komma tillbaka till ett aktivt liv. Det känns väldigt meningsfullt att få följa patientens resa från smärta eller svårigheter till att de klarar vardagen bättre, eller till och med återgår till sitt arbete.
Det blir ingen resa till Gaza den här sommaren heller. Familjen brukar hälsa på för att barnen ska få anknytning till sin släkt. Men Shereen har en positiv livssyn och försöker se ljust på livet.
– För några dagar sedan frågade en kollega mig på skoj, ”Shereen, du är alltid glad. Vad äter du på morgonen?” Jag svarade ”just nu ingenting, jag fastar”, säger hon och skrattar igen.
Hennes positiva inställning och hennes tro är ett stöd när det känns extra tungt. Den senaste tiden har kriget eskalerat och oron ökat. Det känns svårt och är fruktansvärt, säger hon sakta.
– Oron finns med mig hela tiden. Men jag försöker att inte visa den och gömmer mina känslor och bär sorgen i hjärtat. Den får inte förstöra hela livet. Jag är tacksam för att jag orkar jobba och tänka på framtiden, och att vi har det bra och mina barn är trygga, och jag försöker njuta av livet.
Personligen ser hon framåt och har siktet inställt på en doktorandtjänst.
– Jag hoppas vara inne i en forskningsprocess om fem år och kunna kombinera forskningen med kliniskt arbete. Och med privatlivet. Jag har en jättebra man som stöttar mig och är engagerad i mitt arbete.
Har du tid för något annat än arbete, forskning och familj?
– Jag tycker om att rida och älskar hästar. När jag galopperar känner jag inga gränser och får en stark känsla av frihet.
Anki Wenster
Frilansjournalist
