Den som har en kranskärlssjukdom, och till exempel har haft en hjärtinfarkt, behöver komma igång med träning för att undvika att få en till. Men det är ofta svårt att göra en sådan livsstilsförändring. I sin forskning har Sabina Borg undersökt om beteendemedicinska insatser kan främja processen.
Sabina Borg. Foto: Linköpings universitet
Resultaten bekräftade dock svårigheterna med att påverka beteenden för att förbättra rehabiliteringsutfall, konstaterar Sabina Borg. De beteendemedicinska insatserna ökade följsamheten till träning hos patienter med kranskärlsjukdom, men mindre än förväntat.
– Vi hade förstås hoppats på att kunna säga att nu har vi en intervention som vi kan implementera. Men det finns utrymme att vidareutveckla metoderna och det behövs mer forskning kring detta.
Sabina Borg jämförde en grupp patienter som fick sedvanlig träningsbaserad hjärtrehabilitering under fyra månader med en grupp som fick samma rehab plus en strukturerad beteendemedicinsk intervention. I den interventionen ingick specifik målsättning, omvärdering av målen, självmonitorering genom en träningsdagbok samt feedback. 170 patienter med kranskärlssjukdom ingick i studien.
I gruppen som fick beteendemedicinska insatser följde 31 procent sitt träningsprogram, att jämföra med 19 procent i den andra gruppen. När det gällde fysisk kapacitet, psykiskt välmående och livskvalitet förbättrades grupperna lika mycket.
Sabina Borg ser flera tänkbara förklaringar till att interventionen inte fick större effekt. Till att börja med användes en ganska sträng definition av följsamhet i den här studien jämfört med många tidigare studier, berättar hon. Deltagarna var också i bättre fysisk och psykisk form än den genomsnittliga kranskärlspatienten. Det gav mindre utrymme för förbättringar.
Dessutom verkar livsstilsförändringar kräva individanpassade insatser för att lyckas, resonerar Sabina Borg. I en studie som ska ge generaliserbara resultat är det svårt att skräddarsy interventionen så att varje deltagare får det stöd som just hen behöver. Hennes slutsats blir därmed att beteendemedicinska interventioner kan fungera, men behöver individanpassas mer.
Vilka är det då som inte deltar i träningsbaserad hjärtrehabilitering? Det har Sabina Borg också undersökt, i en registerbaserad studie av över 31 000 personer i Sverige som överlevt en hjärtinfarkt. Den viktigaste faktorn var avstånd till sjukhuset. De som hade mer än 16 kilometer till sjukhuset där rehabiliteringen skedde deltog mer sällan. Män deltog i lägre grad än kvinnor och pensionärer mindre än yrkesverksamma. Rökare och de som samtidigt hade andra sjukdomar deltog också mindre.
Slutligen minskade sannolikheten för deltagande för den som tillhörde ett länssjukhus – både länsdelssjukhus och universitetssjukhus hade bättre siffror. Hur det kommer sig är svårt att säga, enligt Sabina Borg.
– Att små sjukhus har bättre deltagande stämmer med tidigare studier. Men här hade stora, högspecialiserade sjukhus också bättre deltagande – det behövs mer forskning om varför det är så.
Annika Olsson
frilansskribent
