Vuxna med adhd kan bli hjälpta av fysisk aktivitet. Det visar Lena Axelsson Svedells unika forskning. Efter tolv veckors organiserad träning hade symptomen minskat och livskvaliteten ökat. Nu vill socialministern träffa henne och höra mer.
Lena Axelsson Svedells adhd-forskning är unik, även internationellt. Foto: Ulla-Carin Ekblom
Särskilt en man har fastnat i Lenas minne. Han var 60 år, arbetslös, hade adhd, svår depression och var nykter alkoholist. Han hade tränat två gånger i veckan hos Lena på Psykiatriska fysioterapimottagningen i Örebro och genom det fått ordning på sitt liv. Mat, sömn och andra vardagsrutiner började fungera, och självförtroendet kom tillbaka. Han fick till och med ett jobb.
– Han hade ingen annan behandling. Det var träningen som åstadkom allt det här. Helt fantastiskt! Han gjorde mig verkligen intresserad av hur träning kan hjälpa när man har just adhd.
Till Psykiatriska fysioterapimottagningen kommer framför allt personer med svåra psykiska problem. Traumadiagnoser är vanliga, och många har flera olika ångest- och depressionsdiagnoser samtidigt. Det kan alltså vara ganska tungt och segt, med behandlingar som går långsamt, säger Lena. Med adhd-patienterna, som blivit många fler på senare år, är det däremot något helt annat.
– Där går det fort och händer mycket, vilket är väldigt roligt som fysioterapeut. Ibland behöver man bara göra en liten insats för att det ska hända jättemycket hos patienten.
Men det här är en patientgrupp som sällan hamnar hos fysioterapeuten, säger Lena. De upplevs helt enkelt som för friska eftersom de kompenserar så mycket för sina besvär.
– De jobbar hårt för att livet ska fungera och diagnosen inte ska märkas så mycket. Men det sker på bekostnad av den egna hälsan. Många får ångest och blir deprimerade eller utbrända. Och att alltid behöva kämpa i motvind verkar föda en negativ självbild.
Att fysisk aktivitet kan mildra typiska adhd-besvär som koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet finns det forskning på. Men bara när det gäller barn och unga. För vuxna är evidensen bristfällig. Den forskning som Lena nu bedriver inom ramen för sin doktorsavhandling är därför unik, inte bara i Sverige utan även internationellt. Forskningsstudien heter START: Stöd i Aktivitet, Rörelse och Träning för vuxna personer med adhd. Så här går den till: Deltagarna får i tolv veckor träna regelbundet på Psykiatriska fysioterapimottagningen. Träningen sker i grupp, och vid varje tillfälle ingår både konditionsträning, funktionell styrketräning och balans. Innan tolvveckorsprogrammet påbörjas görs tester på sådant som till exempel kondition, handstyrka och balans, men även kroppskännedom, vardagsfunktion och fysisk aktivitet under en vanlig vecka mäts. De får också skatta sin livskvalitet och svara på frågor om sina adhd-symptom, hur mycket de rör på sig och hur de sover. Dessutom görs en magnetkameraundersökning där hjärnaktiviteten vid olika kognitiva tester studeras.
– Nätverken i adhd-hjärnan fungerar lite annorlunda, säger Lena. Vi vet att de kan bli mer normalfungerande med medicin, men vi vet ingenting om hur träning påverkar.
Efter de tolv veckorna görs alla tester om. Ett halvår senare görs de om en gång till, och efter ett år ännu en gång. Deltagarna djupintervjuas dessutom om sina upplevelser av träningen.
Djupintervjuerna om patienternas upplevelser av träningen är det Lena Axelsson Svedell tycker bäst om i sitt forskningsprojekt. Foto: Ulla-Carin Ekblom
Slutresultaten dröjer några år till, Lena är bara halvvägs genom sin doktorandtid. Men redan i den publicerade pilotstudien går det tydligt att se att träning kan ha liknande effekt som medicin på adhd. Vissa som tränat med full medicinering berättar att de har behövt skruva ner sin dos eftersom effekten annars blivit för stark. En del har till och med slutat helt med mediciner. Pilotstudien visade också tydligt på minskade adhd-symptom, bättre sömn och ökad kroppskännedom. Just kroppskännedomen är viktig eftersom många med den här diagnosen har problem med aktivitets- och känsloreglering, förklarar Lena.
– Det är besvärligt att få känsloutbrott eller köra slut på sig själv så man måste sjukskriva sig. Kan vi genom träning förbättra den funktionen för patienten vore mycket vunnet.
Många med adhd har dessutom DCD, Developmental Coordination Disorder, vilket kan ge ett klumpigare rörelsemönster och orsaka svårigheter med både fin- och grovmotorik. Det här är något Lena ofta ser hos sina patienter.
– De gör sig illa, går in i saker, ramlar av cykeln och kommer till mottagningen med skador. Man har helt enkelt svårt att få ihop kroppen och ha koll på sina kroppsgränser. Om vi nu kan se att träning förbättrar kroppskännedomen så skulle även det ha betydelse för den här gruppen.
Lena hoppas att hennes forskningsresultat i framtiden kommer att synas i riktlinjerna för vård och behandling vid adhd. Målet är ju att forskningen ska komma till användning, säger hon, och att fysisk aktivitet och träning ska få mer mandat och tyngd i vården. I dag nämns fysisk aktivitet inte över huvud taget.
– Det finns mest evidens på medicinering vid adhd, men förutom det är det förstås också mycket enklare att skriva ett recept än att hjälpa en person att komma i gång och träna. Men mediciner ger biverkningar som man inte får av träning. Och för miljön är det också mycket bättre att byta ut medicinering mot träning.
Sedan några år sitter hon med i Socialstyrelsens konsensuspanel för att ta fram behandlingsriktlinjer vid adhd. Men uppdraget går framför allt ut på att besvara enkäter med redan färdiga påståenden, säger hon. Hittills har hon därför inte kunnat påverka vad frågorna ska handla om.
– I den senaste var det bland annat frågor om tyngdtäcken. Jag har skrivit och efterfrågat frågor om fysisk aktivitet.
Reglerad träning är grunden för allt annat för Jennifer Wiiand som har både adhd och atypisk autism. Foto: Ulla-Carin Ekblom
Men nu handlar träning vid adhd inte enbart om att få folk att börja röra på sig. De kan lika gärna behöva hjälp att bromsa in och hitta en lagom nivå. En av Lenas studiedeltagare som fått hjälp med just det är Jennifer Wiiand. Hon har både adhd och atypisk autism.
– Jag har mycket prestationsångest och tröttar lätt ut mig själv, säger hon. Att få vara med i den här studien har hjälpt mig att tänka om. Det är okej att inte träna fem gånger i veckan.
För Jennifer är reglerad träning grunden för allt annat, säger hon. Fungerar den så fungerar även kost, sömn och jobb.
– Då ligger mitt välmående mellan sju och åtta på en tiogradig skala. Men när träningen faller så funkar inte något annat heller, och då hamnar jag på en tvåa.
Utmaningen är att efter tolv veckor med uppstyrd träning klara sig på egen hand. Det fungerar sisådär för Jennifer, som säger att projektet gav henne både det sammanhang och den struktur som hon behövde. Och hon är inte ovanlig på något vis i det, säger Lena. Det är många med adhd som inte får ordning på träningen på egen hand. Och inte bara de, de flesta andra av mottagningens patienter med psykisk ohälsa fixar det inte heller. Vilket betyder att många trillar rätt ner i det stora glapp som finns mellan sjukvård och friskvård, säger Lena.
– Det är jobbigt när man arbetar med de här personerna och samtidigt förstår att allt kommer falla när behandlingsperioden är slut. Ja, det finns aktörer som vill hjälpa till med folkhälsa och som är intresserade av att göra insatser för den här målgruppen. Men det fungerar inte när sjuk- och friskvård jobbar i stuprör utan att samarbeta.
Lena har en konkret idé om hur det där glappet kan minska. Hon håller på att ta fram en samarbetsplattform där aktiviteter från både kommun, region, civilsamhälle och privatpersoner kan synliggöras. För det pågår en massa aktiviteter på flera olika plan som många inte känner till, säger hon.
– Om jag till exempel ska gå en promenad med min hund så kan jag lägga upp det och bjuda in andra att följa med. Eller att jag ska till gymmet och kan ta med någon dit och visa hur man hittar in. För ofta är det just sådant som är svårt, att ta sig för något. Men har man bokat tid med någon annan är det lättare att det blir av. Dessutom byggs nya gemenskaper, vilket är extra viktigt i dag när många är ensamma.
Det kommer också att finnas ett planeringsverktyg på plattformen, som heter Start Your Move, och en kalender där man kan lägga in sina aktiviteter och sedan få påminnelser.
– Man skulle också kunna visa att man finns tillgänglig genom att ha pins med ”rörelsekompis” på, säger Lena. Min ambition är att starta en ny folkrörelse kring det här!
Idén till plattformen, och hur den ska se ut, har hon kunnat jobba med tack vare att hon fick en plats på Social Impact Lab. Det är ett samarbete mellan Örebro universitet och Region Örebro län som har i uppdrag att göra samhällsnytta av forskning. Men från och med nu är det hårda besparingskrav och det finns inga regionala medel till att fortsätta utveckla det hela. För att det inte ska stranda har Lena startat ett eget företag där hon kan ta sin idé vidare. En prototyp finns nu på plats, och under våren får hon hjälp av ett it-bolag att börja bygga in en rad funktioner.
Inom psykiatrin jobbar man mycket med huvudet och tankarna. Tar man in kroppen blir bilden både mer komplex och komplett, säger Lena Axelsson Svedell. Foto: Ulla-Carin Ekblom
– I ett anfall av hybris mejlade jag socialministern och skrev hur det ser ut i samhället i dag. Att vi från sjukvården måste släppa taget om personer med psykisk ohälsa och att de får en sämre hälsa eftersom de inte klarar av de krav som ställs från friskvården. Som att på egen hand ta sig till ett gym till exempel. Det är inte schysst.
Hon trodde väl inte att någon skulle nappa, men så kom det ett svar. Jodå, ministern vill gärna träffa Lena redan i december för att höra mer om hennes forskning och hennes idéer. Det stod Regeringskansliet på avsändaren.
– Jag var tvungen att googla och se om det var ett skämt. Men det var det inte. Och det är ju superroligt att Socialdepartementet intresserar sig! Jag kommer berätta att vi måste bygga de här broarna och inte jobba i stuprör. För det är ju också vad hela nära vårdomställningen handlar om.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
