”Humorn tydliggör det absurda i alla matregler”

Det finns inte ett lunchrum där det inte pratas mat och dieter, säger Helena Svedbom. Foto: Mikael Wallerstedt

Det började för sex år sedan när Helena Svedbom trillade in på ett amerikanskt Instagramkonto om ”intuitivt ätande”, en metod som grovt beskrivet går ut på att skrota fyrkantiga matregler och i stället lyssna på vad kroppen behöver.
– Jag tyckte inte jag hade något komplicerat förhållande till mat, kropp och träning, säger Helena. Men det där blev ett uppvaknande. När jag såg inläggen som drev med alla tokigheter vi har för oss kände jag att det där var ju jag!
Hon tränade tre gånger i veckan, och fick hon inte till det var det ett misslyckande. Lunchen åt hon klockan tolv, även om magen skrek efter mat redan halv tio. Det som fanns i matlådan var det som gällde, oavsett om kroppen behövde mer. Eller mindre. Hon höll också på med kompensationstänk: ”Nu fick jag en bulle på jobbet så då kan jag inte äta den där efterrätten jag hade tänkt göra i kväll.”
– Det var som att spela Tetris med maten. Allt skulle passa in. Det var så mycket energi som gick åt till att följa en massa regler och hantera känslorna kring dem.
I efterhand tycker hon det låter lite ätstört. Men det är också ett beteende som i mångas ögon är helt normalt. I alla fall i hennes kretsar, säger hon. Särskilt inom idrotten som alltid har varit viktig för henne. När hon pluggade till fysioterapeut fanns det inte heller någon anledning att reflektera över hur hon höll på. Alla tränade, och många följde någon matregel. Som att undvika kolhydrater. Eller socker. Eller något annat.
– Det var inget konstigt att tycka att det är så man gör och att det är så man bör göra. Vi var alla högpresterande personer, duktiga på flera områden, och vi förväntades vara på topp.
Men så ramlade hon in på det där amerikanska kontot och började se sig själv i ett annat ljus.

Helena Svedbom har själv varit styrd av mat- och träningsregler. “Vad skulle hända om jag i stället för ett spinningpass tog en promenad?” Foto: Mikael Wallerstedt

Intuitivt ätande är en evidensbaserad metod som uppfanns 1995 av två amerikanska dietister och ätstörningsspecialister. Den bygger på tio principer som syftar till att skapa ett sundare och mer hållbart förhållande till mat och kropp. Som till exempel att lägga undan dietkulturens alla regler och i stället träna upp förmågan att lyssna och lita på kroppens egna signaler.
– Kroppen berättar saker för oss utan att ha några baktankar med det, säger Helena. Behöver man kissa så säger man ju inte ”nej, jag kissade för en halvtimme sen så jag måste vänta”. Den försöker bara signalera vad den behöver. Konstigare än så är det inte.
Vilket inte är samma sak som att ”äta vad f-n som helst, när f-n man vill”, som Helena uttrycker det. Att metoden skulle förespråka ett hejdlöst fritt fram är en vanlig missuppfattning. Men några av de tio principerna handlar om att lära sig just det: att känna när det är dags att börja äta, och när det är dags att sluta. Och att hantera känsloätande. Till de vetenskapligt konstaterade hälsofördelarna med intuitivt ätande hör bland annat minskat hetsätande, förbättrade kolesterolvärden, lägre blodtryck och ökad grad av fysisk aktivitet. För att inte tala om bättre självkänsla.
Ändå går intuitivt ätande på tvärs mot vad många anser är hälsosamt och bra. Så var det även för Helena i början, och att bryta sig loss från förgivettagna föreställningar var ingen lätt sak, säger hon.
– Jag fick stegvis utmana mig själv. Vad skulle hända om jag i stället för ett spinningpass tog en promenad? Eller la mig i soffan? Om jag började släppa på mina mat- och träningsregler så kunde ju det här balla ur hur som helst!

Det ballade inte ur. Tvärtom. Att desarmera den skarpa laddningen kring mat och träning blev som en lång utandning. Hon rensade garderoben på kläder som inte hade utrymme för eventuell viktuppgång. Skit samma om hon la på sig några kilon. Mår hon bättre av att leva på det här viset så är det värt det, resonerade hon. Mår hon bättre då? Tveklöst.
– Jag har blivit en trevligare person. Förut kunde jag gå hungrig, och då är i alla fall inte jag speciellt kul. Jag är också mer närvarande i nuet eftersom mina tankar på mat inte upptar så mycket tid.
Numera njuter hon också av godsaker utan att känna något dåligt samvete. Hon äter, det är gott, och så är det inte mer med det. Hon har dessutom blivit mindre trött. Förmodligen för att mer mat på kvällarna gjort att hon sover bättre, säger hon.
– Häromnatten vaknade jag och var hungrig. Förut tog det emot att gå upp och äta för att jag inte borde. Nu tar det emot för att jag är trött. Men jag gick faktiskt upp och åt lite, och då sov jag så gott sen.
En till sak som har förändrats är hennes syn på vad träning är och bör vara. Att all träning räknas brukade hon precis som andra fysioterapeuter säga till sina patienter. Men när det gällde henne själv tyckte hon ärligt talat inte så.
– Det skulle vara strukturerat, med träningskläder på, och i syfte att öka kondition eller styrka. Nu kan träning för mig vara att hoppa studsmatta med mina barn, eller bara påta runt i trädgården.
Hon har också slutat dela in mat i hierarkier. Det som går att äta är varken bra eller dåligt. Det är bara … mat. För det som händer när man tar bort regler kring den så kallade njutningsmaten är att man banar väg för ett oproblematiskt förhållningssätt till ätande, resonerar hon. Förbud tenderar att göra saker och ting laddade och spännande. Det här regelbefriade förhållningssättet är något hon och hennes man tillämpar på deras barn på tre och sex år.
– De måste inte äta upp, och de måste inte äta upp broccolin för att få något särskilt. Sen kan vi absolut säga att man behöver äta av olika färger, smaker och konsistenser för att må bra. Men allt finns med i matpaletten, även godis.

Skärmdump från Tvärtomdieten.

Det tog Helena två år av omställning till ett friare förhållningssätt till mat och kropp innan hon kände sig säker nog att vilja sprida metoden. För drygt två år sedan startade hon Instagramkontot Tvärtomdieten. Ett ”safe space när dietkulturen är stark och jobbig”, som hon själv beskriver det. Utgångspunkten är det intuitiva ätandet, kryddat med hennes eget perspektiv på mat, föräldraskap och allmänt livspussel. Inläggen gör hon med glimten i ögat.
– Kontot är seriöst, men jag vill också att det ska vara lite roligt. För det är roligt när man börjar titta på vad det är vi håller på med. Humorn tydliggör det absurda i alla matregler.
Kontots följare kan därför till exempel få se Helena käka glass och samtidigt deklarera att den är en del av livet som varken behöver förtjänas eller registreras, ”för när allt kommer omkring så är det bara en glassbägarjävel”. De kan få höra att zucchini är gott men det är inte samma sak som pasta, att man faktiskt inte behöver byta ris mot blomkål och att ingen kommer skriva på din gravsten att ”hon hade en platt mage”. Och att de där dagliga 1 200 kalorierna som många viktminskningsdieter förespråkar är samma sak som svält: ”Så när någon pratar på dig en svältdiet, vare sig det är pulver, juicefasta eller allmänt lågt kaloriintag, så vet du vad du ska svara”, skriver hon. ”Jag är en vuxen person. Jag är inte en tvärhand hög utan når upp till handfatet och brevlådan. Min kropp behöver mer än så. Tack och hej.”

Antalet följare ökar hela tiden och är i skrivande stund uppe i drygt 22 000, och de flesta uppskattar hennes kaxiga finger till dietkultur och kroppsideal. Många hör av sig och berättar hur de blivit hjälpta av hennes avväpnande perspektiv.
– De skriver att jag gör stor skillnad i deras liv. Och det är en anledning till att jag fortsätter med det här. Jag tror många behöver vara lite snällare mot sig själva.
Den typiska följaren verkar vara en kvinna i 50-årsåldern med ett skevt förhållande till mat och kropp, säger Helena. Men det är också folk i alla åldrar som är inne på hennes konto, även män, och av vitt skilda anledningar. Det händer till exempel att personer som tidigare haft en ätstörning och nu är i en återhämtningsfas kontaktar henne.
– De säger att de behöver de här påminnelserna. Att det blir som en trygg hamn som hjälper dem att landa.
Även tjocka personer hör av sig, säger Helena och förklarar att hon använder ordet tjock som neutralt motsatsord till smal. De berättar ofta att hela deras liv har varit en kamp eftersom dieterna aldrig någonsin har funkat. Och att hennes konto har hjälpt dem att inse att det inte är värt det.
– Statistiskt är det ju en försvinnande liten chans att du går ner och sedan behåller den nya vikten. Är det då det vi ska hålla på med? Är det inte bättre att jobba med hälsa ur ett bredare perspektiv?

Helena Svedbom har slutat dela in maten i hierarkier. Allt är okej. Foto: Mikael Wallerstedt

Men såklart retar Helena också gallfeber på en och annan. När hon får riktigt bittra kommentarer om att hon är ute och cyklar är det många gånger från män. Kanske för att de inte i samma utsträckning som kvinnor har upplevt dietkulturen som ett problem, tror hon.
– Jag försöker alltid bemöta dem med att jag respekterar deras åsikt, men jag lägger också till hur jag tänker. Och att det inte behöver vara så svart eller vitt.
Men visst kan hon förstå att en del blir förbannade och tycker det hon gör är helt uppåt väggarna, säger hon.
– Särskilt om man bara glider in på ett enstaka inlägg. Men ska man förstå vad det är jag gör behöver man fördjupa sig lite i metoden och vad den faktiskt handlar om.

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se