Hon kavlade upp ärmarna och klev in i covidkaoset

När smittan kom till Alvesta kommun i våras, skulle fysioterapeuterna hålla sig borta från de äldre som var covidsjuka. Men har man kompetens som kan rädda liv skaver det mot yrkesetiken. Malin Håkansson var en av dem som kavlade upp ärmarna, satte på sig visiret och klev in. Vi mötte henne en dag i slutet på oktober.

Med sin andningskompetens fungerade Malin Håkansson som en slags ambulerande covidfysioterapeut i Alvesta kommun. Hon har tappat räkningen på hur många gånger per dag hon spritar sina händer och underarmar. Det går automatiskt. Foto: Lois Steen

I Alvesta kommun arbetar åtta arbetsterapeuter och sex fysioterapeuter. De ansvarar för fem särskilda boenden, där det också finns korttidsplatser och växelvård. Fyra av boendena har demensavdelningar. Teamet ansvarar också för hemrehabilitering för äldre samt funktionsstöd i eget boende. När covidsmittan kom till kommunen, ställdes rehabverksamheten på sin spets. Hur skulle de göra nu?
– Från vår arbetsgivare kom direktiv om att hålla oss borta från avdelningar med smitta. Vi som fysioterapeuter skulle begränsa våra besök till endast absolut nödvändiga insatser och även vara beredda att gå in som vårdbiträden om en krissituation uppstod, berättar Malin Håkansson, fysioterapeut i kommunens rehabteam.
– Men ingen av oss tyckte att det var rätt att inte använda fysioterapeutens kompetens inom förebyggande och behandlande åtgärder för de covidsjuka. Patienterna skulle klara sig sämre om vi inte använde rehabteamets kompetens på rätt sätt, det var vi övertygade om, säger medicinskt ansvarig för rehabilitering, MAR, Malin Larsson Roos, som också är fysioterapeut.
Då hon tidigare arbetat som undersköterska erbjöd hon sig direkt att gå in och arbeta.
– Jag och några rehabkollegor gick på eget initiativ in som stöttning i omsorgsarbetet. Dels för att inge en trygghet till patienter och personal, dels för att göra en bedömning av hur våra kunskaper och resurser skulle användas på bästa sätt, säger Malin Larsson Roos.

Malin Larsson Roos, MAR i Alvesta kommun, gick in som undersköterska för att bilda sig en egen uppfattning om läget på covidsmittade avdelningar. Foto: Lois Steen

Men som omsorgspersonal fanns det inte en chans att hinna med några delegerade rehabinsatser.
– Att hoppa in och jobba som undersköterska under pandemin var en ögonöppnare. Det fanns inte tid att äta eller dricka, man skyndade runt för att göra det allra nödvändigaste, säger Malin Larsson Roos.
– Jag kan med säkerhet säga att fysioterapeuter behövs och att professionens kunskap och insatser är oerhört viktiga inte bara i en handledande roll utan också i att vara en del av teamet som vårdar covid-19 patienter.

Utifrån denna insikt beslutade rehabteamet att Malin Håkansson skulle gå in som covidansvarig fysioterapeut. Att det blev just hon berodde på att hon var den mest erfarna inom andningsområdet.
– Jag har tidigare jobbat på lungmedicinsk avdelning och på IVA, så jag har grundläggande kunskaper om andningsträning och lungfunktion.
Totalt var det ett 70-tal äldre som insjuknade i covid under våren och framåt. När det var som värst kunde 14–15 äldre vara smittade samtidigt på ett boende. En sak som underlättade Malin Håkanssons arbete var att smittan flyttade sig successivt.
– Vi hade tur på det sättet, att jag kunde jobba mot ett boende i taget. Jag försökte skapa en daglig rutin ungefär som på lasarettet, med en morgonavstämning med sjuksköterskan: Hur mår de smittade patienterna? Har tillståndet förändrats i någon riktning? Vad behöver ni mig till i dag?

”Det var smärtfritt för mig. Jag var trött och lite förkyld och hade 38,3 i feber en dag. Men jag hade också besvär med slem och hosta”, säger Gull-Britt Andersson, 93 år, som var flitig med både PEP-flöjten och träningsprogrammet. Foto: Lois Steen

Ett prioriterat mål var att de äldre inte skulle bli liggande på rygg i sina sängar. Malin Håkansson gav tydliga anvisningar om vikten av positionering och skapade vändscheman. Hon tog fram ett infoblad med generella andningsbefrämjande råd, där vikten av att vara fysiskt aktiv också betonades.
– Om en person var relativt pigg så kunde den få gå ut genom sin egen altandörr och gå ut en sväng utan att möta andra. Dörrarna på flera boenden går rakt ut på en gångväg. Budskapet var: ”Låt dem som kan fortsätta ta sina promenader.”
Och om någon inte orkade sitta uppe i sin ordinarie aktiva rullstol ordnade Malin Håkansson fram comfort-rullstolar så att det gick att sitta uppe med stöd.
Hon tog också fram ett enkelt träningsprogram med tre bröstvidgande och andningsfrämjande övningar.
– Beroende på dagsläget utfördes programmet av den boende själv eller under guidning av personal där de satt mitt emot den äldre. Och var personen för svag så togs rörelserna ut passivt. Rådet var att rörelseträningen skulle utföras tre gånger per dag och att tillfällena skulle spridas ut över dagen.

Hon var noggrann med att regelbundet kontrollera status på andningsbesvären hos varje smittad person. Samtidigt betonar hon att man måste vara varsam när det gäller andningsträning med en äldre covidpatient.
– Mina tidigare kollegor på lasarettet ansåg att PEP-andningsträning kunde vara mer belastande än till hjälp för sköra äldre. Men de som haft slemproblem, exempelvis personer med KOL, och som varit pigga nog att orka med motståndsandning med PEP-munstycke har gjort detta.
För de allra svårast sjuka var det vändscheman som gällde.
– Vid varje vändning hade vi en saturationsmätare påkopplad för att kunna kolla utgångsläget och sedan se: Vad händer när vi ändrar position? Blir det bättre eller sämre?” Ofta fick vi ett kvitto på att det fungerade när syresättningen förbättrades upp till tio procent.
Cirka tio minuter efter varje vändning är det viktigt att gå in och kolla hur patienten har det, förklarar Malin Håkansson. Då ska man mäta syresättningen igen med en pulsoximeter, kontrollera andningsfrekvensen och andningsljuden (låter andningen mer eller mindre ansträngd?) och andningsrörelser i kroppen. (Läs mer om Malins råd i tipsrutan längst ned!)
– Har vi lyckats förbättra läget kan man se att den sjuke slappnar av. Bara några få procents förbättring av syresättningen kan göra att lidandet för de äldre minskar, säger Malin Håkansson, som dock mötte motstånd i början.

”Jag kunde inte andas och fick panikångest. Man visste inte hur det skulle gå. Om det var den sista resan man gjorde. Men jag kravlade mig tillbaka till livet. Och jag vill vara kvar ett tag till!”, säger Gun Osbeck, 83 år, som var svårt sjuk i sju veckor. Foto: Lois Steen

Attityderna till de fysioterapeutiska insatserna kunde skilja sig från boende till boende.
– Jag blev ifrågasatt och fick slåss för de fysioterapeutiska insatserna vid covid. Ibland var det banala saker, som att jag inte fick låna sjuksköterskans saturationsmätare och att de sa: ”Varför ska du mäta syresättningen? Då får vi bara veta hur dåligt det är, utan att kunna göra något.” Men det stämde ju inte, vi kunde visst hjälpa patienterna!
Utifrån det här betonar hon att ett fungerande team-samarbete är viktigt, ja, rent ut sagt nödvändigt.
– Och det har fungerat jättebra på vissa boenden. Vi kan göra mer för de äldre om vi kan prata öppet kring vad varje patient behöver och sedan hjälpas åt.

På Torsgården i Lönashult jobbade omsorgspersonalen tätt ihop med Malin Håkansson. De berättar hur skakigt det var att gå och vänta på ”katastrofen”, efter att ha hört om hur många äldre som dog i Italien.
– Du spred en stor trygghet här, säger undersköterskan Gerd Vernersson Svärd. Jag var rädd i början, och det var motigt att gå in till de sjuka. Men du var inte rädd, du banade väg för oss. Du satte på dig visiret och gick in till patienterna.
– Det var bra med den tidigt etablerade kontakten mellan oss. Att vi hade dagliga genomgångar om vad som behövde göras för olika patienter, säger sjuksköterskan Carina Johansson, som också samarbetade med Malin Håkansson.
– Hon kom med kunskaper som verkligen behövdes. Det var jättebra med tillskottet av kunskaper inom andning, som vi sjuksköterskor inte hade. Vi hade nog haft fler avlidna om vi inte haft hjälp av hennes insatser.
– Ja, det var skönt att se att det var så många som överlevde. Innan smittan kom hade man känslan att ”alla dör, ingen tillfrisknar”, säger undersköterskan Anita Lindström.

”Du spred en stor trygghet här”, säger undersköterskan Gerd Vernersson Svärd. ”Jag var rädd i början, och det var motigt att gå in till de sjuka. Men du var inte rädd, du banade väg för oss.” Foto: Lois Steen

Alla tre tycker att de fick bra vägledning i vad de kunde göra för de covidsmittade äldre.
– Det kändes psykologiskt bra att ha något att göra för de smittade, säger Gerd Vernersson. Att kunna gå in och säga ”nu ska vi göra gymnastikprogrammet!” Det kändes friskt. Vi behövde ha något som var lätt att genomföra men som ändå gjorde nytta.

Trots alla insatser för att rädda liv var det ändå många äldre som dog på kommunens boenden.
– Även om du gjort allt du kan dör folk, säger Malin Håkansson. Men jag vet samtidigt att vi åtminstone har minskat deras lidande. Om vårt arbete gjort andningen mindre plågsam, då har vi bidragit till att ge de äldre ett så värdigt och lugnt slut som möjligt.
Tankarna följde ofta med henne hem och under hösten har hon känt sig väldigt sliten.
– Jag saknade någon att ventilera det jag sett med och erbjöds ingen reflektion eller handledning. Arbetsbelastningen jag haft efter krisen är också jobbig, att se högen av ärenden på mitt skrivbord. Det är en etisk stress över de äldre som fick vänta på sin rehabilitering medan jag jobbade med covid.
En positiv sak om smittan återkommer, säger Malin Håkansson, är att rehabteamet nu är bättre förberett, tack vare erfarenheterna, lärandet och rutinerna som skapades under våren och sommaren. Och nästa gång behöver hon inte axla hela utmaningen ensam.
– Vårt nya arbetssätt om smittan kommer igen är att man som fysioterapeut får ta hand om de äldre som insjuknar på de boenden man är geografiskt ansvarig för. Det blir mindre sårbart.

Malin Håkansson ångrar inte att hon klev in för att hjälpa covidsmittade äldre. Men hon tycker professionens insatser måste värderas högre. ”När jag frågade om jag skulle få någon ersättning för att jag avstod från en semestervecka, precis som sjuksköterskorna, blev det nej. Jag satte ned foten. Då ville jag inte avstå min semester.” Foto: Lois Steen

Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se