Utbud, avgifter och kompetens varierar över landet. Många aktörer, däribland Fysioterapeuterna, vill ha mer nationell styrning för att få bukt med ojämlikheten. I en ny rapport rekommenderar Myndigheten för delaktighet regeringen att tillsätta en utredning om ett nationellt kunskapscenter för hjälpmedel.

De skillnader som finns i hjälpmedelsutbud, egenavgifter och förskrivningsregler förvirrar både användarna och förskrivarna. Illustration: Arad Golan Coll

TEMA HJÄLPMEDEL Syftet med hjälpmedel är att undanröja hinder för full delaktighet i samhället och skapa förutsättningar för alla medborgares självständighet och självbestämmande. När hjälpmedlen fungerar väl kan de även bidra till att medborgaren blir mer delaktig i sin hälsa, vård och omsorg. Det skriver Socialstyrelsen.
Men hur är läget på hjälpmedelsområdet? Det är inte helt lätt att överblicka. Ändå finns det saker som myndigheter, funktionsrättorganisationer, hjälpmedelsanvändare och professionsförbunden är överens om.

Cecilia Winberg Foto: Ulf Huett

– Vi är flera aktörer som ser en ojämlikhet vad gäller sortiment, avgifter och kompetens inom hjälpmedelsområdet i dag, säger Fysioterapeuternas förbundsordförande Cecilia Winberg.
Ett exempel på det kom upp på årets Hjälpmedelsriksdag som förbundet var med och arrangerade ihop med Sveriges Arbetsterapeuter med flera.
– Att flytta från din kommun kan innebära att du inte får ta med dina befintliga hjälpmedel utan att du behöver ansöka om nya, berättar Cecilia Winberg. Det finns en risk att bedömningen då blir en annan än i din gamla hemkommun. Det är inte rimligt och lägger en belastning på redan utsatta grupper.

Erika Johansson. Foto: Pontus Wikholm

Att regelverken ser olika ut över landet belastar även förskrivarna, säger hon och får medhåll av Erika Johansson, professionspolitisk handläggare på Sveriges Arbetsterapeuter.
– För förskrivaren är det en utmaning att ha koll på olika lagstöd som krockar och man behöver kontinuerlig kompetensutveckling för att veta vad som gäller. Även tillgänglighetsfrågor kan vara svåra att navigera i. Får man ta med sig sin rullstol till sommarstugan? Kommer SJ tillåta den här permobilen på tåget eller blir man kvarlämnad på perrongen? Det är en djungel för förskrivaren.
Båda förbunden konstaterar att det är brist på fysioterapeuter och arbetsterapeuter på vissa orter och utan förskrivare blir det svårare att få hjälpmedelsbehov bedömda och tillgodosedda. De stora offentliga underskotten riskerar också att påverka hjälpmedelsutbudet, säger Cecilia Winberg. Hon vill se ett fokusskifte, från ett enbart ekonomiskt till ett mer personcentrerat fokus.
– Vi behöver diskutera hjälpmedlen ur perspektivet vad de tillför i samhället, inte bara vad de kostar. De gör att individer kan leva ett liv med ökad livskvalitet, arbeta, studera och ha en aktiv fritid.
Skillnader i egenavgifter över landet är ett annat problem. En lösning skulle kunna vara att införa ett högkostnadsskydd för hjälpmedel likt det som finns för läkemedel, säger Erika Johansson.
– I den modellen finns det vissa subventionerade läkemedel men om du väljer ett annat märke får du betala för det. Något liknande borde vara relativt enkelt att införa om beslutsfattarna vill peka med hela handen.

Båda förbunden gladdes 2022 när Socialstyrelsen skulle utreda förutsättningarna för nationella riktlinjer på området rehabilitering, habilitering och hjälpmedel. Myndighetens slutsats 2023 blev att det behövs ett förstärkt nationellt stöd inom dessa områden – men att gemensamma nationella riktlinjer inte är en framkomlig väg.
– Jag kan också se svårigheterna, men på något sätt måste vi få till en ökad samordning på hjälpmedelsområdet och tydligare nationella principer för förskrivning, säger Cecilia Winberg. Det behövs ett ökat nationellt ansvarstagande, helst genom ett kunskapscentrum för rehabilitering. Där skulle hjälpmedel naturligt kunna inkluderas.
Sveriges Arbetsterapeuter är på samma linje.
– Vi tror på och driver ganska hårt att hjälpmedels- och rehabiliteringsfrågorna skulle vara betjänta av en ökad statlig styrning, säger Erika Johansson. Ett kunskapscentrum skulle ge frågorna en hemvist.
Förbunden är också eniga om att det bör finnas en medicinskt ansvarig för rehabilitering, mar, i varje kommun. I dag har cirka 130 kommuner en mar. En av dem är fysioterapeuten Camilla Arvidsson, mar i Nybro kommun.

Camilla Arvidsson Foto: Privat

Vilka är riskerna om en kommun inte har en mar?
– En uppenbar risk är att ansvaret för hjälpmedelsbiten tappas bort. Det är sällan en medicinskt ansvarig sjuksköterska har ett intresse av eller kompetens inom hjälpmedel. Då vet man heller inte vilka konsekvenser olika kunskapsbrister kan få.
I sin roll har hon patientsäkerheten för ögonen i verksamhetens alla delar, säger hon.
– När det gäller hjälpmedel tar jag fram aktuella riktlinjer för hur kommunen ska jobba med och hantera de medicintekniska produkterna. Det behövs systematik när man ska förskriva hjälpmedel, informera och utbilda om hjälpmedel och fånga upp fel och avvikelser.
Riktlinjerna bygger bland annat på Socialstyrelsens föreskrifter och kunskapsstöd. I Nybro kommun specificeras också tydligt vem som har ansvaret för olika områden, från högsta chef och legitimerade professioner ned till omvårdnadspersonalen, berättar Camilla Arvidsson.
– Det är jätteviktigt att tydliggöra olika ansvarsområden. Som legitimerade har vi stenkoll på hjälpmedel, det är en naturlig del vårt arbete. Men ute i omsorgen är man inte lika van.
Hon bekräftar att det är en utmaning att kommunicera om hjälpmedel över region- och kommungränser när alla förskrivare har olika förutsättningar.
– Hjälpmedel är tyvärr en riktig djungel när vi jobbar på olika avtal.

Andreas Stjärnström Foto: MFD

Men vad tycker hjälpmedelsanvändarna själva? Det har Myndigheten för delaktighet, MFD,  tagit reda på och släppt en rapport om delaktighet kopplat till hjälpmedel. Bläcket har knappt torkat, säger Andreas Stjärnström, utredare på MFD, när Fysioterapi ringer upp. Men han ger en kort sammanfattning av resultaten.
– Den tydligaste slutsatsen är att användarna själva anser att hjälpmedel är viktiga för deras delaktighet i sina liv och i samhället. Många är ganska nöjda med de hjälpmedel de har fått, men många säger också att de behöver fler hjälpmedel som de inte får.

Hjälpmedel är en förutsättning för delaktighet i samhället. Illustration: Arad Golan Coll

Användarna efterfrågar också mer information genom hela förskrivningsprocessen, berättar Andreas Stjärnström.
– Så gott som samtliga säger att de upplever att ingen följer upp deras hjälpmedel efter utprovning och förskrivning. Det var ett genomgående resultat att deltagarnas upplevelse är att förskrivarna inte hör av sig och frågar hur det går, att all form av uppföljning sker på deras eget initiativ. Dessutom beskriver många att de har svårt att förstå varför det ska vara olika hjälpmedelssortimentet och olika avgifter beroende på var man bor i landet.

2021 började en ny EU-förordning (MDR) att gälla i Sverige som innehåller krav på medicintekniska produkter och dess tillverkare. I sin utredning har MFD tittat på vilka konsekvenser det fått.
– MDR gjorde det tydligare att regionerna ska ställa högre krav på patientsäkerhet och det gör att produkterna är mer prövade innan de släpps på marknaden. Det är bra, men en konsekvens vi ser är att för små nischade innovationsföretag har det blivit dyrare att certifiera sig och att vara med och slåss i upphandlingarna. Risken är att det påverkar innovationsgraden.

Rapporten avslutas med en rad rekommendationer på fyra områden: förstärkning av hjälpmedelförskrivningsprocessen, nationell kunskapsstyrning för förskrivning av konsumentprodukter som hjälpmedel, åtgärder för att tillvarata innovation och utveckling samt ett nationellt kunskapscenter för att öka jämlikhet och främja innovation.
– Vi rekommenderar att regeringen ger lämplig aktör i uppdrag att utreda förutsättningar för att inrätta ett nationellt kunskapscenter för hjälpmedel. Syftet med det ska vara att öka tydligheten och jämlikheten samt främja innovation och utveckling inom hjälpmedelsförsörjningen.

Läs mer: Att få det stöd man behöver – En rapport om hjälpmedel och delaktighet ur ett användarperspektiv, finns tillgänglig från och med den 10 december på Myndigheten för delaktighet, mfd.se

  • Utbud och avgifter varierar över landet
    • Regioner och kommuner är skyldiga att erbjuda hjälpmedel till den som behöver, men de bestämmer själva hur de delar upp ansvaret mellan sig samt vilka regler och avgifter som ska finnas. Det kan därför skilja sig vad man kan få för typ av hjälpmedel och hur hög egenavgiften är. Ibland är hjälpmedlet utan kostnad och ibland får brukaren betala en avgift.
    • I en del regioner och kommuner finns ett särskilt högkostnadsskydd för hjälpmedel. Då behöver brukaren bara betala kostnader upp till en viss gräns.
    • I vissa regioner och kommuner finns fritt val av hjälpmedel. Det innebär att brukaren får välja något annat hjälpmedel än de som finns i det upphandlade utbudet. Personen får då en viss summa pengar och köper själv ett hjälpmedel.
    • Det finns avtal som styr vilka hjälpmedel en region eller kommun erbjuder. Det kallas att det finns ett upphandlat utbud.
    • Förskrivaren kan också förskriva andra hjälpmedel, om de upphandlade hjälpmedlen inte fungerar för individens behov. Men det finns ofta särskilda regler för det.
    • Totalt skrevs 611 287 hjälpmedel ut under 2023. De vanligaste förflyttningshjälpmedlen var rullatorer (149 982) och manuella rullstolar (75 423).

    Källor: 1177.se, Socialstyrelsen.se