Möt Henrik Bergman som jobbar på den rättspsykiatriska kliniken Rågården utanför Göteborg. Han är den första fysioterapeuten i världen som forskar om betydelsen av fysisk träning inom rättspsykiatrisk vård.
Fysisk träning är underutnyttjat inom specialistpsykiatrin. Det duger inte, anser Henrik Bergman. Foto: Anna Rehnberg
Möjligheten att få bryta ny mark gjorde att fysioterapeuten Henrik Bergman 2011 tackade ja till en tjänst inom rättspsykiatrin vid Lillhagens sjukhus i Göteborg. Han skulle få forska om och verksamhetsutveckla användningen av fysisk träning i rehabiliteringen inom rättspsykiatrin, vilket ingen hade gjort tidigare. Att patienterna kunde vara farliga och att det gamla mentalsjukhusets lokaler fick honom att tänka på filmen ”Gökboet” avskräckte inte.
– Vi arbetar med dynamisk säkerhet byggd på rutiner, fysiska förutsättningar som låsta dörrar och skalskydd samt kompetens i relation till patienterna. Det har fungerat prickfritt i tränings- och aktivitetsutrymmena de sju år jag arbetat inom rättspsykiatrin, säger Henrik Bergman.
Våren 2013 flyttade rättspsykiatrin ut från de trånga slitna lokalerna på Lillhagen till den arkitektoniskt tjusiga och välplanerade kliniken Rågården.
– Vi har fantastiska möjligheter till fysiska aktiviteter med jättefin idrottshall och simbassäng. Det är bara det lilla styrketräningsrummet jag hade velat utforma annorlunda, säger Henrik Bergman.
– Jag tror det beror på en gammal uppfattning att våra patienter inte ska träna upp sina muskler och bli stora, starka och därmed potentiellt farligare.
Den nya kliniken rymmer 72 rehabiliteringsplatser och 24 akutvårdsplatser för nyintagna. De som vårdas här har begått brott medan de lidit av en allvarlig psykisk störning. Därför har de dömts till vård i stället för fängelse. Precis som på hjärt- eller strokeavdelningar arbetar man i team med respektive patient, men inom rättspsykiatrin är det inte lika självklart att patienterna ska träna.
– Fysisk aktivitet och träning kommer i dag patienter till godo inom en rad olika discipliner men fysisk träning är underutnyttjat inom specialistpsykiatrin och det duger inte. Särskilt inte i ljuset av all spännande ny forskning om hur gynnsamt hjärnans funktioner påverkas av fysisk träning, säger Henrik, som både jobbar kliniskt och är doktorand vid Göteborgs universitet.
Rullen ska bli artikel tre i Henriks avhandling; en kvalitativ fokusgruppstudie. Foto: Anna Rehnberg
Med sitt avhandlingsarbete Fysisk träning inom rättspsykiatrisk vård vill han ta reda på om fysisk träning kan förbättra funktioner och symtom hos rättspsykiatriska patienter som ska slussas ut i samhället igen efter år av rehabilitering. En fråga han också har med sig är om fysisk träning också kan minska risken för återfall i psykoser, brott och missbruk. Forskningen har två huvudspår. Det första är att studera patienternas fysiska aktivitetsnivå och aktivitetsförmåga samt hur de förändras under vårdtiden, berättar Henrik.
– Vilka faktorer påverkar till det bättre eller sämre? Gör det faktum att de är instängda med begränsad rörlighet, att de blir sämre? Det är ju en förfärlig tanke! Eller blir de bättre eftersom de får mer struktur på tillvaron med möjlighet till fysiska aktiviteter?
Det andra spåret är att studera personalens kunskaper, attityder och arbetssätt när det gäller fysisk aktivitet som en del av vården.
– Fysisk träning ska ges utifrån patientens behov och inte bero på om personalen råkar ha feeling för träning, anser Henrik.
Att en stillasittande livsstil och dålig kost medför förhöjda risker för hjärt- och kärlsjukdom, diabetes och metabolt syndrom är väl känt. Det unika med Henriks forskning är att ingen undersökt fysisk aktivitetsnivå och förmåga hos patienter inom rättspsykiatrin tidigare.
Den första delstudien om patienternas fysiska förmåga är klar. Den hade 29 deltagare, vilket innebär 44 procent av samtliga intagna. Deras genomsnittsålder var 33 år, men resultaten visade att de intagnas syreupptagningsförmåga och fysiska kondition motsvarade genomsnittet bland 70–80-åringar.
– Först trodde jag att det var något fel på testcykeln. Var det ens möjligt att ha så dålig syreupptagning i 30-årsåldern? säger Henrik och fortsätter:
– Våra patienters situation försvåras dock ofta av att de har flera diagnoser utöver psykossjukdomen, som kognitiva funktionsnedsättningar och missbruk.
På Rågården arbetar tre fysioterapeuter och tre hälsopedagoger, men teamen består även av läkare, sjuksköterska, skötare, psykolog, arbetsterapeut och kurator. Henrik är den enda fysioterapeuten som forskar på kliniken men han är omgiven av forskare inom psykiatri, psykologi, juridik och filosofi. Här finns sedan 2012 Centrum för etik, juridik och mental hälsa, CELAM, som är ett tvärvetenskapligt forskarnätverk. Nyligen fick man 15 miljoner kronor från Forte för att utveckla evidensbaserad praktik inom rättspsykiatrin. Henriks forskning ingår i denna satsning och han trivs som fisken i vattnet.
– Jag hade inte velat sitta i en forskargrupp med enbart fysioterapeuter.
Tidigare arbetade han i många år med rehabilitering efter neurologisk skada eller sjukdom på en privat fysioterapiklinik.
– Jag har alltid varit intresserad av motorisk utveckling. Det är magiskt när någon efter sin rehabilitering ställer sig upp och går efter en svår stroke eller trafikolycka, säger Henrik.
Just den upplevelsen får han inte inom rättspsykiatrin, men annars tycker han inte att kontakten med patienterna skiljer sig särskilt mycket åt. Att anpassa träningssituationen efter varje patients fysiska, kognitiva och sociala förmågor liknar arbetet inom neurologin. Den stora utmaningen är i stället att få samarbetet att fungera i teamen och med patienten.
– Det är åtta till tio personer som ska dra åt samma håll för att en patient ska kunna träna tre gånger i veckan. Lösningen är alltid samarbete, säger Henrik.
Henrik Bergman hade gärna sett att styrketräningsrummet varit större. Foto: Anna Rehnberg
Och hur var det då med styrketräningen? Jo, Henrik anser att patienterna efter noggrann individuell bedömning bör få styrketräna.
– Våra patienter har ofta extremt låg fysisk förmåga och dessutom kognitiva och sociala problem som koncentrationssvårigheter och dåligt minne. De har inte sällan en smärtproblematik med ont i rygg, knän och axlar. Var som helst annars hade man ordinerat styrketräning för att komma till rätta med det.
Han ser att pulshöjande träning kan ha goda kognitiva effekter på exempelvis impulskontroll, aggressivt beteende, stresshantering, arbetsminne och koncentrationsförmåga, och han anar att även styrketräning skulle kunna ha den effekten. Traditionellt har många av patienternas problem förklarats med nedsatt kognitiv uthållighet, berättar Henrik.
– Nu börjar det visa sig att den fysiska förmågan räcker ganska långt som förklaring till nedsatta funktioner hos psykossjuka.
Att fysisk träning kan påverka är ett starkt och positivt budskap, säger han.
– I framtiden kanske vi har olika fysiska aktiviteter beroende på vilka kognitiva förmågor vi vill påverka. Jag tror att vi kommer dit.
Anna Rehnberg
frilansreporter
