Lois Steen, chefredaktör och ansvarig utgivare Foto: Gustav Gräll
I min förra ledare, som berörde allvaret i förbundets arbetsmiljöenkät, uppmanade jag läsare att höra av sig och berätta hur de har det. Sedan dess har jag fått höra olika berättelser om hur rigida ersättningssystem urholkat kvaliteten i vården, hur enträgna försök att förbättra arbetsmiljön inte fått ledningens gehör och om hur både yngre och erfarna fysioterapeuter beslutat sig för att sluta jobba kliniskt.
Flera beskriver hur de i grunden älskar sitt yrke och hur de drivit på för att utveckla både sig själva och verksamheten. Men också hur bittert det känns när den kärleken och det drivet har utnyttjats av arbetsgivarna. De som vet att fysioterapeuter tänjer sig själva som ett gummiband för att ändå ge patienterna något bra. Men i ett sjukt system kan man ge hur mycket som helst, hur länge som helst. Utan att få upp lönen. Utan att få återhämtning. Så när valet börjar stå mellan den egna hälsan och fortsatt slit under usla arbetsvillkor, då finns ingen återvändo. Man lämnar. Och lever med sorgstygnen.
Det är glasklart att ett gott och hållbart arbetsliv inte kommer enbart ur ett superstarkt professionsben – om man samtidigt är otränad i det fackliga. Det skapar obalans. Behovet att stärka fysioterapeuters fackliga ben syns tydligt i motionerna till den kommande kongressen. Till exempel kommer medlemmarna med förslag om fler och starkare arbetsplats- och skyddsombud, bättre facklig kunskap på alla nivåer i förbundet samt ett om att instifta ett nytt pris: Årets fackligt förtroendevalda. Intrycket är att gräsrötterna har vaknat, drivna av en ny facklig förändringsvilja. Det ska bli spännande att se hur förbundsstyrelsen svarar upp mot den och vilka beslut som tas under kongressen. I en intervju med valberedningen nämns också behovet av förstärkt facklig kompetens inför nästa mandatperiod.
Att en vårdcentral i Sundsvall testat nya vägar att värna om sina anställda ger också inspiration för framtidens arbetsmiljö. Vad sägs om reflekterande promenader, mottagningsfria fredagseftermiddagar och kortad arbetstid? Nej, det är inte en saga. Faktiskt gav pilotprojektet så goda effekter att arbetssättet spreds till alla anställda. Kanske är det så att oväntat förändringsutrymme kan uppstå om personalen får förtroendet att prova.
I mitt huvud finns också tankar om vikten av ett proffsigare bemötande av de personer som drabbas av hjärnskakningar. I Mötet kan du läsa mer om Frida Johanssons kamp för att få en rehabilitering med helhetssyn. Här på webben finns även en intervju med Victor Bull som driver Hjärnskakningspodden.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
