När pandemin rasade som värst i våras såg vi dagligen bilder på trötta läkare och sjuksköterskor i skyddsutrustning, medan fysioterapeuterna som också var centrala för att rädda liv knappt syntes. Vi följde med en dag på IVA och fick höra deras berättelser.
Vi hade väldigt lite om intensivvård på grundutbildningen, säger Agnes Bergqvist (i mitten). Så jag har lärt mig genom att jobba här. Foto: Agneta Persson
Frances Eriksson.
Nya karolinska sjukhuset i Solna, en måndag i oktober. Sjukdomar och vab gör att fysioterapeuterna Frances Eriksson och Agnes Bergqvist i dag är de enda på neuro-intensiven och ”vanliga” intensiven. De brukar annars vara fem kollegor som delar ansvaret för dessa två avdelningar.
– Nu behöver vi prioritera det mest nödvändiga, konstaterar Frances när hon hastar mellan rummen.
Några ska upp, någon ska ha trak, en ska extuberas, en annan ska opereras, en ska väckas ur sin nedsövning, någon ska sövas. Flera ska andningsträna. Och en ska vändas i bukläge. Finns det tid över så vill Frances träna en patient med sängcykel och ta upp en annan på tippbräda.
– Vi har tuben och ett V-drän att ta hand om. Kan du röra vänster ben över sängkanten? Okej, vi behöver suga här.
IVA-specialisten Frances dirigerar Agnes, som tog sin fysioterapeutexamen i somras, och två sjuksköterskor. Tillsammans ska de hjälpa en man som nyss vaknat att sitta en stund på sängkanten för att öka syresättningen. Han har tuben kvar i halsen.
– Då går vi över på tre, alla redo? Känns det okej? Blinka ja med ögonen. Jag förstår att det är läskigt och att det är jobbigt med hostan, men det är ett jättebra tecken att du gör det.
Medan mannen sitter kvar på sängkanten hinner de ta ett foto till patientdagboken. Många som ligger på IVA behöver bearbeta det som hänt och då är dagboken central. Den är extra viktig nu när det är besöksförbud, säger Frances. De som låg inne med covid i våras har inga bilder alls. Det var ingen som hann ta dem.
Lisa Moise Morel.
När viruset rullade som en tsunami mot Sverige steg nervositeten bland personalen på IVA. De visste att pandemin var på väg, men inte när, var eller hur den skulle slå till. De fick regelbundet rapporter om utvecklingen i Italien, vilket var både bra och dåligt, säger fysioterapeuten Lisa Moise Morel som jobbar på thorax-intensiven.
– På ett sätt var det jättebra att man kunde få den informationen innan vi drabbades. Men jag tror det gjorde många väldigt stressade att höra hur sjuka patienterna var, hur många som låg på IVA och hur många som dog. Hur skulle det här gå? Vi är inte så många fysioterapeuter som jobbar inom IVA, och själv var jag ganska ny. Jag blev orolig.
– Vi pratade mycket med våra kollegor i omvärlden och med varandra här om hur vi skulle göra och vilka behandlingar som skulle vara aktuella, säger fysioterapeuten och kollegan Maria Fernanda Medel som också jobbar på thorax-intensiven. Hur hade de gjort i Kina? Italien? Vad fungerar? Ska vi göra buklägesvändningar på vanligt sätt eller annorlunda?
– I vanliga fall när vi vänder har vi höga kuddar som vi lägger patienterna på, säger Frances. De ger hårt motstånd som låser mage och bröstkorg på framsidan. Men det har vi bara ett par uppsättningar av. Så vi fick snabbt bestämma oss för att jobba med vanliga kuddar och själva börja öva på det för att kunna utbilda alla andra i säkra vändningar.
Maria Fernanda Medel.
De jobbade häcken av sig. Räddade liv och utbildade kollegor på dagarna, läste in sig på den information som fanns på sin fritid eftersom det inte hanns med på jobbet. De skrev riktlinjer och förslag, visade hur man sköter maskiner och hur andningsgymnastiken fungerar. De startade nätverk med fysioterapeuter över hela Sverige och delade med sig av sina erfarenheter på den nationella covid-plattformen som de var med och byggde. Åt lunch på språng. Ibland ringde telefonen innan maten var färdigtuggad, de behövdes på en sal ”NU!” Men inga dörrar gick längre att öppna fort. Luftslussar, kläder och skyddsutrustning innebar en omständlig procedur, och för den som stod inne på salen i ett kritiskt läge betydde det många riskmoment och större ansvar när det kunde dröja innan fler kollegor kom på plats. Många patienter var dessutom kraftigt överviktiga vilket gjorde vanliga mobiliseringar extremt tunga, särskilt som man inte hade någon möjlighet att kalla in extra personal. Ännu en mental belastning var den ständiga risken att själv bli sjuk.
– Flera av patienterna var unga, gravida, mitt i livet, säger Frances. Man fattade att det kan vara vem som helst. Jag var jätteorolig. Jag vill inte dö.
Anna Svensson-Raskh.
Som IVA-fysioterapeuter är de vana vid snabba adrenalinkickar, men att konstant ha flödet på max hade ingen tidigare varit med om. Det var påfrestande för alla. Ändå var det läkarnas och sköterskornas insatser som syntes överallt. Fysioterapeuternas centrala roll hamnade i skymundan. Inte bara i media, utan även inom den egna organisationen. För medan övrig vårdpersonal gick in på krislägesavtal – vilket innebar att de jobbade mellan 48 och 60 timmar i veckan med ekonomisk kompensation – gick fysioterapeuterna över på ett rullande schema som betydde en större insats men som gav noll kronor extra. Detta var avtalsmässigt möjligt eftersom det mätt i antal timmar inte innebar någon förändrad veckoarbetstid. Från att ha jobbat mellan 8 och 16 måndag till fredag, plus var sjunde helg, gick de nu över till att jobba tvåskift tre dagar i sträck för att sedan vara lediga två. Och så där rullade det på. Ledigheterna kunde infalla vilka dagar som helst, mitt i veckan eller på helgen. Men utan att de fick någon ekonomisk kompensation eller risktillägg.
– Det hade varit rimligt att få någon kompensation för att vi jobbade under de omständigheter vi gjorde och med de påfrestningar och risker det innebar, säger IVA-sjukgymnasten Anna Svensson- Raskh som tillfälligt pausade sina doktorandstudier för att avlasta i klinik.
– Vi har också varit med och räddat liv här, säger hon. Att vända patienterna till bukläge var många gånger livsavgörande, och det är vi som har utbildat hela personalstyrkan i hur man gör det. Jag tycker det minsta man kan begära är att ledningen säger tack. Men inte ens det har vi fått.
Cheferna har rent allmänt konstaterat att alla inom sjukvården har jobbat hårt, säger Frances. Men något särskilt till de fysioterapeuter som styrt om och jobbat inne på salarna har inte kommit.
– Jag hade velat höra ett ”tack Frances, tack för att du har utbildat personal i buklägesvändning, tack för att du har gått upp i arbetstid från 80 till 100 procent, jag ser vad du gör”. Att inte ens få det känns extremt fantasilöst.
Det var omöjligt att se varje individ i den otroligt pressade situation vi chefer befann oss i. Vi gjorde vad vi kunde, säger enhetschefen Johan Gäverth, här i samtal med Anna Svensson-Raskh. Foto: Agneta Persson
Ibland får de höra att fysioterapeuterna fikar för lite här, berättar Frances. Men det finns mycket de kan göra för patienterna i stället för att dricka kaffe, säger hon. Det går alltid att träna något för att underlätta läkningen. Så oftast blir det korta vattenpauser, som den de tar nu, där de passar på att gå igenom patientlistan igen. En läkare kommer förbi och frågar om han får avbryta för att diskutera en patient? Multitrauma, brutet överallt. Risiga lungor. Ska han över i bukläge?
– Jag tänker framstupa, säger Frances. Men vänster lunga måste i så fall upp och den brutna axeln måste under. Hmmm …
– Det sitter en kateter i ljumsken som gör det krångligare också, säger läkaren. Kanske är det mindre påfrestande med fullt bukläge?
– Okej, vi gör det, säger Frances.
Sådana här diskussioner sker hela tiden. De jobbar tajt i multiprofessionella team här och är beroende av varandras kompetenser inför både stora och små interventioner. Som nu inför buklägesvändningen. Eller inför extuberingar. Där behöver ofta fysioterapeuten, som kan avancerad andningsvård, först bedöma ifall patienten kommer klara att andas själv. Kan patienten hosta? Är den tillräckligt stark för att få upp sekret? Stark nog att följa uppmaningar?
Nej, för dem som jobbar i ett IVA-team på Sveriges mest högspecialiserade sjukhus blev fysioterapeuternas kompetens aldrig någon nyhet under covid-våren. Aha-upplevelserna kom i stället från dem som kallats in från helt andra avdelningar. Flera läkare medgav att de inte haft någon aning om att fysioterapeuter kunde utföra så avancerade behandlingar.
– Vi är och har alltid varit osynliga i vår egen organisation, säger Anna. Vi glöms ofta bort och vi får minst ersättning. Vi tjänar mindre än sjuksköterskorna på IVA, och då har vi med specialistkompetens minst en magister och har gått i klinisk handledning under tre år. Våra löner kommer inte ens i närheten av den kompetens vi besitter. Jag lovar dig att de högsta cheferna inte ens vet hur vi jobbar eller vad som krävs av en fysioterapeut här.
Frances Eriksson tycker att det är “extremt fantasilöst” att cheferna har haft så svårt att säga tack. Foto: Agneta Persson
När den absurda covid-våren äntligen lugnade ner sig och övergick i en mer hanterbar sommar gick mer än hälften av fysioterapeuterna in i väggen. Lisa blev sjukskriven för både fysisk och psykisk utmattning från midsommar och två månader framåt.
– De som inte blev sjukskrivna har fått återhämta sig på sin semester, säger hon. Jag har hört folk berätta hur de låg och sov i tre veckor och inte orkade gå utanför dörren, och först den sista veckan började må bättre. De har alltså använt sin semester till att vara sjuka. Det gäller inte bara fysioterapeuter utan även andra professioner.
Frances var på vippen.
– Jag gick på semester en onsdag och jag vet ärligt talat inte om jag hade orkat till fredagen, säger hon. Jag gick precis när jag inte klarade mer. Då hade jag jobbat så sedan i mars och var tröttare än jag någonsin har varit, med fysiska symtom och nära till gråt hela tiden.
I dag är Lisa tillbaka på heltid igen, och Frances känner sig återhämtad. Anna har kunnat återgå till sina doktorandstudier. Denna oktoberdag är läget normalintensivt på IVA. Ingen av de inlagda här har covid och det står återigen endast en säng per rum. Det finns till och med en och annan tom plats. Smittspridningen har ännu inte tagit ordentlig fart på nytt, och det är någon månad kvar innan Folkhälsomyndigheten kommer behöva påkalla hårdare restriktioner. Men det finns vissa indikationer på att kurvan går åt fel håll. Och nu stiger oron bland fysioterapeuterna. Flera är fortfarande sjukskrivna, och av dem som är i tjänst är det ingen som känner att de har några energireserver att ta av.
– Hur ska vi orka om det blir en gång till? säger Lisa. Jag klarar inte att tänka framåt så som jag gjorde förut. Jag måste ta en dag i taget.
– Ledningen säger att det finns sex faser och att vi under våren bara kom till fas fyra, säger Frances. Jaha. Vad innebär fas fem och sex då?
IVA är liv och död, sorg och glädje, kräk, slem och andra kroppsvätskor, sammanfattar Frances. IVA är att livet ställs på sin spets hela tiden. IVA innebär att man ständigt blir påmind om hur skört livet är, och att man vissa dagar går hem och kramar familjen lite extra hårt.
– Men det är också så mycket glädje att jobba här, så många som lämnar intensiven i bättre form än de kom, säger hon. Det sägs att intensivvård är att hålla någon under vingarna medan kroppen läker. Och de flesta gör faktiskt det. Det är en otroligt spännande miljö. Eller otroligt läskig om man inte gillar den.
Uppdatering: Vid pappersutgåvans pressläggning i slutet av november hade Karolinska universitetssjukhuset gått upp i förstärkningsläge. Den 9 december rapporterar Dagens nyheter att 99 procent av intensivvårdsplatserna i Region Stockholm är fyllda. Fysioterapeuterna på covid-IVA i Solna har börjat jobba 12,5-timmarspass, vilket innebär att de den här gången ingår i sjukvårdsteamet “på riktigt”. De får också ersättning på drygt 2 000 kronor extra per pass. Detta gäller till att börja med i åtta veckor, under den tiden är semestern indragen.
Ledningen svarar på medarbetarnas kritik
Det finns inga planer på ekonomisk kompensation till fysioterapeuterna, säger verksamhetschef Emma Sjölund. Hon beklagar att fysioterapeuterna inte känner sig uppskattade.
Emma Sjölund. Foto: Catarina Thepper
Emma Sjölund, verksamhetschef för Arbetsterapi och Fysioterapi på Karolinska universitetssjukhuset, vill inte göra någon telefonintervju utan besvarar Fysioterapis frågor per mejl.
Varför fick inte IVA-fysioterapeuterna jobba på krislägesavtalet i våras? Får de ingå om det aktiveras igen?
– Vi gjorde bedömningen att vi klarade bemanningen genom att lägga medarbetarna i skift och ville inte att de skulle behöva arbeta så långa arbetsdagar om det inte var nödvändigt. Vi hoppas att vi inte hamnar i situationen att våra medarbetare ska behöva arbeta så långa arbetspass om det går att undvika.
Finns det några planer på annan ekonomisk kompensation?
– Inte i dagsläget, vi följer de avtal vi har.
Varför har de inte fått någon ersättning för sina insatser under pandemin?
– Vi har följt de avtal vi har vad gäller ersättning.
De känner inte att de fått någon uppskattning för sina insatser och saknar ett ”tack”. Har ni inte tackat dem?
– Det är väldigt tråkigt att de upplever det så och jag önskar att vi hade kunnat nå fram bättre än vad vi gjort. Vi har tackat våra medarbetare, bland annat genom ett stormöte där hela mötets syfte var att knyta ihop vad vi varit med om under våren, lyfta fram allt det fantastiska arbete som gjorts och rikta ett stort tack till alla. Vår sjukhusdirektör och funktionschef tackade alla medarbetare vid en särskild dag för alla som arbetar i hälsoprofessionerna då medarbetare fick delge varandra hur de arbetat under vårens pandemi. Jag har också haft samtal med enskilda medarbetare. Medarbetare inom ME Arbetsterapi/fysioterapi har ställt upp och löst problem, stöttat varandra och tagit fram kompetensstöd på ett sätt som varit helt fantastiskt.
Hur skulle du beskriva IVA-fysioterapeuternas arbetsinsatser under pandemin? Vad fyllde de för funktion?
– IVA-fysioterapeuterna gjorde ett mycket viktigt arbete under vårens pandemi genom att utbilda sina kollegor, utbilda andra personalgrupper på sjukhuset, göra film och ta fram föreläsningar för att nå många med sin kunskap och bidra med att ta fram dokument som stöd för fysioterapeuter i arbete på IVA. Det är en speciell miljö där det krävs kunskap för att kunna hjälpa våra patienter på ett säkert sätt. Denna kunskap spreds också utanför sjukhuset.
Flera blev sjukskrivna när pandemin lugnade ner sig. Vad har ni för beredskap för att det inte ska hända igen?
– Under våren togs det fram ett stödmaterial till alla medarbetare på sjukhuset eftersom vi vet att risken är stor för just detta. Det påminner vi regelbundet om. Vi ger möjligheter till handledning, erbjuder stöd från företagshälsovården och det är ett ständigt arbete för oss chefer att följa upp. Karolinska har en strategi för krisstöd, som går ut på att först stötta individer med hjälp till självhjälp, därefter uppmana att stötta varandra och därefter erbjuda externt krisstöd i form av psykologer och psykoterapeuter. En del i strategin är fickkort som delas ut till varje medarbetare. Målet med hela personalstödets alla delar är att personalen inte ska må dåligt när arbetsbelastningen ökar.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
