I Sverige finns det inte ens en handfull fysioterapeuter inom elevhälsan. I Norge, som har hälften så många invånare, är de 245. Vi åkte dit för att ta reda på mer.
Gymnasieeleven Gro Nergård går till Ine Barlie varje vecka. Hon önskar att Ine kunde komma till skolan oftare. Foto: Agneta Persson
Klockan är åtta på morgonen och fysioterapeuten Ine Barlie kliver in på expeditionen på Roald Amundsens gymnasium i Oppegård kommun, snappar åt sig tidblocket där elever får boka tid hos henne och stegar vidare in på det gamla rektorsrummet som hon delar med skolans psykolog.
– Det är examenstider nu så det kanske inte kommer en enda elev i dag, säger hon.
Men fyra har skrivit upp sig, och Ine ställer undan psykologens fåtöljer och bord och tar fram behandlingsbänken som stått hopfälld under skrivbordet sedan hon var här förra veckan. Som en av kommunens fyra barnhälsofysioterapeuter cirkulerar hon mellan flera arbetsplatser. Det blir en halv dag här, några timmar där.
– Det kan vara lite ensamt i yrkesrollen, säger Ine. Jag är ju den enda fysioterapeuten på plats. Men lärarna är mina kolleger. Och de övriga i elevhälsoteamet förstås.
Med så korta nedslag i varje verksamhet blir det inte något djupare samarbete mellan fysioterapeuten och övrig personal. Det stannar oftast vid snabba avstämningar på kafferaster och i korridorer. Utom när det gäller barn med särskilda behov. Då har elevhälsoteamet, som också är koordinatorer för barnen, regelbundna möten med lärare och föräldrar. Med idrottslärarna borde det däremot kunna finnas förutsättningar för ett större samarbete, tycker Ine. De är flitiga på att skicka elever till henne, och det är bra.
– Vi fysioterapeuter i elevhälsan önskar att vi kunde få komma in i idrottsklasserna och undervisa i anatomi och fysiologi, för där har vi god kunskap. Men det har inte blivit så.
Ines första elev för dagen är 16-åriga Gro Nergård, som brukar komma hit varje torsdag förmiddag när Ine är på plats. Det blir många spänningar i ryggen som behöver låsas upp av allt stillasittande i skolan, säger hon.
– Att få den här hjälpen gratis är ju så bra! säger Gro. Jag tränar volleyboll, och i vintras fick jag en skada i nedre delen av ryggen. Här har jag fått hjälp med både träningsinstruktioner och behandling, så nu är jag mycket bättre.
– Minns du att det har funnits fysioterapeuter på andra skolor du har gått på då? undrar Ine.
– Ja, det gör jag! Jag kommer ihåg att vår biologilärare på högstadiet var grundlig i sin undervisning av kroppen, så jag trodde inte det fanns så mycket kvar att lära. Tills fysioterapeuten kom och föreläste … Det fanns ju massor kvar! säger Gro, som knappt tror sina öron när Ine berättar hur få fysioterapeuter det finns i den svenska elevhälsan.
– Va? Är det SÅ dåligt?
I Ines jobb ingår bland annat att på lågstadiet undervisa elever i hur kroppen fungerar och hur mycket fysisk aktivitet vi behöver för att må bra. Hon reglerar stolshöjder och benstöd, har så kallat ”lillegym” i förebyggande syfte för de yngre eleverna, och särskild sensomotorisk träning för barn i behov av detta. Hon undervisar äldre elever i ergonomi, håller kurser i självförsvar för högstadietjejer och avslappningskurser för både killar och tjejer i nian och på gymnasiet. Och eftersom förskolepersonal ofta hänvisar de barn som avviker motoriskt till fysioterapeuterna så gör hon en hel del besök för att kolla upp dem på plats ute i verksamheterna. Att byta arbetsplats flera gånger om dagen är väl inte optimalt för någon egentligen, säger Ine. Varken för henne eller för eleverna. Även om hon tycker att hon har världens bästa jobb så skulle det vara bättre om det funnits resurser att tillbringa en hel dag på varje skola.
– Då hade jag kunnat jobba ännu mer förebyggande, säger hon. Jag jobbar redan förebyggande i dag, genom att eleverna kan komma hit och knacka på när de har besvär så slipper vi ofta skicka dem vidare. All undervisning och lillegymmen är också förebyggande. Men hade jag haft mer tid skulle jag kunna ha ännu fler lillegym, och även storegym för de äldre barnen.
I det nationella uppdraget för fysioterapeuter inom norska elevhälsan står det att arbetet ska vara förebyggande. Men ingen är förbjuden att behandla. En undersökning som Norsk Fysioterapeutforbund gjorde 2015 bland de medlemmar som jobbar inom elevhälsan visar att det är de behandlande insatserna som är vanligast. Mer än 40 procent uppgav att de ägnar mindre än 10 procent av sin tjänst åt förebyggande arbete. Av dem som arbetar förebyggande sa 90 procent att de arbetar med barn och ungdomar som redan har en skada, sjukdom eller funktionsnedsättning. Bara en tredjedel av dem som arbetar förebyggande riktar sig till alla. Knappt hälften uppgav att de känner sig som en del av elevhälsan.
Det enkla svaret på varför de inte klarar den nationella uppdragsbeskrivningen bättre är att de är för få. Den slutsatsen drar Norsk Fysioterapeutforbund. Antalet fysioterapeuter i elevhälsan och BVC (som i Norge hör ihop) bör egentligen vara 663, enligt den normering som norska Socialstyrelsen har rekommenderat. Alltså 418 mer än i dag. Och eftersom det enligt riktlinjerna länge har stått att det ska ingå en fysioterapeut i elevhälsoteamet betyder det att det dras och tänjs i varenda en av dem som finns. Att som Ine Barlie ha skolorna som sin främsta uppdragsgivare är så pass ovanligt att flera andra kommuner har kommit på besök till Oppegård för att se hur de jobbar här. Det vanligaste är att fysioterapeuterna har sin huvudanställning på BVC och bara åker ut till skolorna vid behov.
Norska fysioterapeuter har alltid haft en självklar roll i skolornas elevhälsoteam. Hur det kommer sig är det ingen som kan förklara. ”Det har alltid varit så”, säger alla jag frågar. ”Sedan urminnes tider.” Men norska fysioterapeuter har fått anledning att vara på sin vakt. Föreskriften för elevhälsan garanterar nämligen inte längre fysioterapeuterna en given plats. I uppdateringen från förra året står det inte längre att det ska ingå en fysioterapeut i elevhälsoteamet. Det står att det bör. Och Socialstyrelsens föreslagna normering på 663 fysioterapeuter inom elevhälsan och BVC är inte heller bindande, utan endast en rekommendation. Den säger heller inget om hur många som bör finnas inom respektive verksamhet. Dessutom har regeringen nyligen lagt ett förslag på en bredare uppdragsbeskrivning för fysioterapeuterna i elevhälsan. Enligt förslaget ska de inte bara arbeta förebyggande, utan även behandlande. En försvagande skrivning som Norsk Fysioterapeutforbund inte vill ha.
– Vi är starkt emot det, säger förbundets ordförande Fred Hatlebrekke. Risken är då att fokus flyttas från det förebyggande. Och elevhälsan ska vara förebyggande.
Fred Hatlebrekke och hans kolleger i förbundet har varit flitiga med att uppvakta politikerna i Stortinget. De har talat om för dem hur viktiga skolfysioterapeuterna är för folkhälsoarbetet, särskilt i dag när så många tonåringar rör sig alldeles för lite.
– Plötsligt har dagens 15-åringar blivit stillasittande 30-åringar, säger Fred. Det kan ta livet av dem!
Politikerna tycks ha lyssnat. För tillsammans med sjuksköterskeförbundet har fysioterapeuterna lyckats få regeringen att öronmärka pengar till elevhälsan och BVC. Sedan 2014 har 250 miljoner norska kronor vikts för just dessa båda verksamheter. Men av de 900 nya tjänster som hittills har skapats inom elevhälsan har bara 50 gått till fysioterapeuter.
– Trots att vi pratar om vår profession och trots att politikerna känner till oss så är det ändå alltid skolsköterskorna som lyfts fram, säger Fred Hatlebrekke.
I det gamla rektorsrummet på Roald Amundsens gymnasieskola dyker i dag tre av de inbokade fyra eleverna upp. Alla flitiga idrottare. Medan Ine undersöker, behandlar och ger tips och råd kring träning avhandlas glass och bad, sommarlov och hundvalpar, cykelturer och matteprov, träningsmetoder och proteinpulver.
– Är det många som äter det? frågar Ine Barlie 17-årige Erik Bjørningstad som ofta tränar på gym.
– Ja, svarar Erik.
– Äter du det?
– Jo …
– Du kan lika gärna dricka en kopp choklad vet du, säger Ine. Du får i dig tillräckligt med protein, och det är billigare. Och mycket nyttigare.
Det här ingår också i hennes jobb. Att genom småprat bilda sig en uppfattning om hur eleverna mår och hur de har det, kolla så de tränar lagom och rätt, ge en och annan lektion i näringslära.
– Det är vanligt att eleverna kommer till mig med stressproblem, som huvudvärk och ospecifika smärtor i kroppen, så jag lär ofta ut avspänningstekniker.
En del kan behöva skickas vidare till läkare, psykolog, eller någon annan specialist. Ibland räcker elevhälsans resurser gott och väl, andra gånger får hon hänvisa elever och föräldrar vidare till att själva ta kontakt med andra vårdinstanser.
– Då skriver ger jag ner namn och telefonnummer på den jag tycker eleven ska söka sig till. Remisser behövs aldrig.
Ine Barlie ser hur behovet av fysioterapeuter i elevhälsan ökar. Under sina 25 år som fysioterapeut på skolor och förskolor i Oppegård kan hon konstatera några påtagliga förändringar.
– Beteenden hos de yngre barnen som gränsar till neuropsykiatriska störningar har blivit vanligare, säger hon. Kanske har all skärmtid sin roll i det. Låg- och mellanstadieelever har oftare ont i huvud och nacke. Man kan väl gissa att skärmtiden spelar roll även här. Och hos de äldre eleverna har stressbesvären ökat markant. Även övervikt och inaktivitet har blivit vanligare.
Ine Barlie och hennes kolleger i Oppegård känner sig som en självklar del av elevhälsan.
– Vi har sedan länge varit en fast del av elevhälsan så vi är en naturlig del av teamet, säger hon. Vi är dessutom en av de få kommuner som jobbar mest förebyggande i hela landet.
Ändå har hon flera gånger behövt knacka på hos Oppegårds kommunledning och påtalat vikten av att få in fler fysioterapeuter i elevhälsan. Att de inte får glömma bort den profession som har i uppgift att jobba förebyggande.
– Det irriterar mig gränslöst att politikerna bara nämner skolsköterskorna, säger hon. Vi är fyra fysioterapeuter inom elevhälsan i hela kommunen, medan skolsköterskorna är tio, plus sex på BVC. Sjuksköterskeförbundet är stort och kan skrika högst. Så är det. Ja, det kostar att arbeta förebyggande, men på sikt blir det ju billigare att göra det.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
