Efter barnafödande är kvinnor ofta förvånade över kroppens förändring och över olika besvär de får. Många nyförlösta är även osäkra på om och hur de får träna. Det var likadant för fysioterapeuten Sabine Vesting, som därför började forska på området. Med sin avhandling fyller hon några av kunskapsluckorna.
Sabine Vesting jobbar på Närhälsan Gibraltar rehabmottagning i Västra Götaland. Foto: Privat
När jag ville börja träna igen efter att ha fött mitt första barn fick jag höra ”det där får du inte göra” och ”det där kan du få framfall av”. Då tänkte jag att det här kunde ju inte stämma, berättar Sabine Vesting.
Hon gjorde en litteratursökning men hittade nästan noll om träningsråd efter förlossning eller om klinisk undersökning av bäckenbotten- och magmuskler. Det fanns lika lite om kvinnors upplevelse av sin kropp efter barnafödandet. De stora kunskapsluckorna blev en startgnista för hennes lust att forska, och resulterade i den avhandling hon nu lagt fram vid Göteborgs universitet.
Avhandlingen består av fyra delarbeten, varav de tre första bygger på en observationsstudie av 504 kvinnor under året efter förlossningen. I den undersöktes kvinnornas bäckenbotten- och magmuskulatur vid tre, sex, nio respektive tolv månader postpartum. De svarade också på enkäter om bäckensmärta, ansträngningsinkontinens, vaginal tyngdkänsla, träning och aktivitetsbegränsningar. Resultaten visade bland annat att det var 12 procent som hade en kraftig magmuskeldelning, det vill säga över 35 millimeter.
– De som hade en kraftig magmuskeldelning och svag bäckenbottenmuskulatur hade högre nivåer av bäckensmärta tre månader efter förlossningen. Men vi kunde inte hitta en sådan korrelation om magmuskeldelningen var mindre än 35 millimeter, säger Sabine Vesting.
– Det är normalt att muskeln töjer sig lite, tillägger hon, men vid ett år efter förlossningen hade den gått ihop för 97 procent av kvinnorna.
Det kom också fram att drygt en tredjedel av kvinnorna hade en urininkontinens de tre första månaderna efter förlossningen, berättar Sabine Vesting. Det skedde ingen statistiskt signifikant minskning från tre till tolv månader efter förlossningen.
Resultaten visade vidare att de som tränade lågintensivt två–fyra gånger per vecka under de tre första månaderna postpartum upplevde minskad bäckensmärta och lägre grad av ansträngningsinkontinens vid tolv månader. Men de som inte tränade upplevde ingen sådan minskning.
– När det gällde urinläckage var det över lag bättre att träna än att vara inaktiv. De som inte tränade alls upplevde ökad ansträngningsinkontinens tolv månader efter förlossningen.
Den vaginala tyngdkänslan försvann för de flesta oavsett om de tränade eller inte, säger Sabine Vesting.
– Det var bara 14 procent som hade kvar det symtomet efter tolv månader.
Efter observationsstudien rekryterades 14 kvinnor ytterligare till en kvalitativ intervjustudie om deras upplevelser av fysiska förändringar och återhämtning efter barnafödande. Det övergripande temat i intervjuerna var att många kvinnor var överraskade över hur deras kropp förändrades efter förlossningen. De uttryckte även osäkerhet kring om dessa förändringar var permanenta eller om de kunde påverkas till det bättre, berättar Sabine Vesting.
– Kvinnorna kände inte igen sin kropp längre. Vissa uttryckte att de litade på processen medan andra var mer osäkra och ledsna. Den vaginala tyngdkänslan var för dem okänd och ibland otäck, ”som att organen nästan ska ramla ut”. Flera svarade att de inte vet om tyngdkänslan betyder att något är fel, vilket gjorde den svårare att hantera.
I intervjuerna blev det tydligt att kvinnor får väldigt lite information efter förlossningen och att de efterfrågar mer stöd och fler konkreta råd, säger Sabine Vesting.
– De känner sig ofta ensamma och i behov av hjälp, men samtidigt uttryckte kvinnorna att de inte vill belasta vården med sina problem. När det gäller träning var det en del som tänkte: ”Kommer jag skada mig för livet om jag tränar?” och valde då att avstå.
Besvären med bäckensmärta, vaginal tyngdkänsla och urininkontinens gjorde att kvinnorna upplevde aktivitetsbegränsningar gällande löpning, träning och lyft/bärande med mera under de första sex månaderna. De flesta begränsningar var tillfälliga, men 41 procent upplevde fortfarande svårigheter med att springa tolv månader efter förlossningen.
Sabine Vestings slutsats är att för kvinnor med kvarstående besvär efter barnafödande kan fysioterapeuter i primärvården spela en viktig roll.
– Fysioterapeuter kan undersöka muskulära förändringar, främja och anpassa fysisk träning, ge råd och övningar för att hjälpa kvinnor att återställa funktionen i muskelgrupper som kan påverka smärta och urinläckage.
Hon hoppas också att fler fysioterapeuter ska vilja utbilda sig för att kunna göra bedömningar av bäckenmuskulatur.
– Men även den kollega som inte har sådan vidareutbildning kan hjälpa kvinnor att våga vara fysiskt aktiva efter förlossningen. Resultaten pekar på att de som kom i gång med lågintensiv träning under de första tre månaderna fick mindre bäckensmärta och urininkontinens.
Att ge stöd till ökad kroppstillit är också viktigt, säger Sabine Vesting.
– Du kan förmedla att problemen med vaginal tyngdkänsla och uttänjda magmuskler är övergående för de allra flesta. Det kan stärka kvinnornas tillit att återgå till aktiviteter de tyckte om innan barnet kom.
Sabine Vesting vill också att fler kollegor ska våga fråga kvinnor om eventuell inkontinens.
– Om vi tar reda på hur kvinnorna har det kan vi ge dem hopp, bäckenbottenträning har god evidens för att minska inkontinens. Vi kan även hänvisa dem med svåra besvär till bättre och mer specialiserad hjälp.
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
