“Det handlar inte bara om tokkörning”

Världens tuffaste cykellopp är knappt 500 mil långt och går genom USA. I år kammades segern för första gången hem av en svensk: 45-årige fysioterapeuten Jimmy Rönn. Läs hur det var att cykla dygnet runt. Och varför han busvisslade på nätterna.

Race Across America, som gått av stapeln i 42 år, sträcker sig från Oceanside norr om San Diego till Atlantic City i New Jersey. Totalt 493 mil, genom öken och över berg. Cykelloppet brukar kallas för världens tuffaste. Det tog årets segrare Jimmy Rönn åtta dygn och 18 timmar att trampa i mål. I snitt sov han en och en halv timme per dygn.

Är du galen?
– Lite tokigt är det. Eller man får väl säga att det är extremt. Men det häftiga är att det inte bara handlar om tokkörning. Det är två års förberedelser med en tanke bakom i princip varje sekund. Att planera rutten, var man ska sova, hur man ska få i sig den energi som behövs, helt enkelt att få allt att matcha är en rätt så cool del av utmaningen.

Att cykla dygnet runt låter farligt?
– Det är ingen hälsoresa, och det är förstås obestridligt att det inte är bra att sova alldeles för lite. För det är sömnen som är den största utmaningen. Rent kroppsligt känns det som att om man bara gör sin hemläxa så kan man få kroppen att hålla. Till exempel genom väldigt mycket styrketräning och en del löpning. Plus en massa cykling. Men det går inte att bortse ifrån att det är ett farligt lopp, även om det inte är faran i sig som är målet.

Du sov i snitt en och en halv timme per dygn. La du dig bara ner i ett dike när du blev trött?
– Nej, jag hade två följebilar och en husbil med mig. Vi hade en plan på ungefär var jag skulle vara och när. Så jag kunde sova någon timme i husbilen innan jag drog i väg igen, och vid två tillfällen sov jag på motell där delar av teamet fanns. Då fick någon bli utsparkad ur sin säng för att jag skulle få sova i en och en halv timme. Fast när man har cyklat i 22 timmar kan det vara svårt att komma till ro, och man vill ju inte ha tio minuter där man inte kan sova för det är jättemycket av tiden.

Hur gjorde du för att kunna somna direkt då?
– Man kan styra det där med maten. Det kan räcka att äta så lite som en bulle för att få paltkoma. Om jag visste att jag skulle sova om en halvtimme kunde jag överdosera lite energi för att få en dipp som fick mig att slockna direkt.

Du var inte sugen på att snooza när larmet gick?
– Ha, nej. Man får inte fundera på om man är trött eller inte utan bara gå upp när det ringer. Fördelen med så kort sovtid är att kroppen inte hinner ner i djupsömn. Men det här är ju rätt häftigt om man gillar att testa gränser. Att man till exempel kan vara så trött att det inte går att trampa mer, men på en timmes sömn kan man cykla 22 timmar till!

Höll du någonsin på att somna på cykeln?
– Jo, två gånger gick följebilen in och bröt. Vi hade en regel att bryta om jag körde för sakta eller för vingligt. Går det inte i en viss hastighet så är något fel.

Berätta om din cykelbakgrund!
– Jag började cykla först när jag var 15. Innan dess tränade jag faktiskt ingenting alls, så jag fick bygga min grundkondition där. Sen dröjde det tills jag var 25 innan jag började tävla. Då var jag först en glad amatör i några år innan jag började följa med division 3-proffs ut i Europa och USA, mest som hjälpryttare. Så körde jag Vätternrundan tio gånger och blev snabbast ett par år. Sen började jag med ultracykling, körde Sverigeloppet och slog rekord. Och förra året vann jag VM i ultracykling i Polen.

Vad fick dig att ta steget till ultracykling?
– Det var pandemin som satte stopp för de andra loppen. Men jag började också känna mig färdig. Det är visserligen kul, men man kan inte köra hur fort man själv vill utan det hänger på att alla gör det man ska. Jag har också en äventyrsgen i mig som gillar det som ett ultralopp innebär.

Har du haft nytta av att du är fysioterapeut?
– Ja, teoretiskt sett vet jag ju vad jag ska göra. Jag vet också vad som händer i kroppen när det känns på ett visst sätt. Att gränser kan flyttas, men att det alltid finns en gräns någonstans som man inte ska gå över. Jag jobbar rätt mycket med cyklister och ultralöpare och ser vad som händer när man inte gör som man borde göra och därför går sönder.

Hurdå?
– Det är lätt att vilja så mycket, men man kan inte bara springa eller bara cykla. Man behöver även styrka och rörlighet. Det vanligaste jag ser hos dem som går sönder är att allt har känts bra, man har slagit personbästa och det funkar fint, men man har tappat det förebyggande. Man behöver inte alltid styrketräna för att bli snabbare, men man måste göra det för att hålla. Det går inte att skilja på rehab och prehab här.

Är det tråkjobbet vi pratar om?
– Precis, och det är mycket tråkjobb som ska göras. Men gör man det så funkar det sen. Mycket svårare än så behöver det inte vara. Det svåra är att få folk att göra det.

Kan du använda dina erfarenheter till att hjälpa andra ultracyklister?
– Ja, även ultralöpare. Olika sporter, men samma tankesätt. Framför allt blir den mentala biten viktig. Man måste jobba med sig själv så man förstår varför man gör det. Vill jag verkligen? För om man inte vill så blir det heller inte bra. Jag menar, springa en mil kan man göra även om man inte är så motiverad. Men när det börjar bli riktigt långt har man för mycket tid på sig att välja att inte fortsätta. För min del handlar det om att verkligen ha snacket med mig själv innan.

Ifrågasatte du aldrig vad du höll på med i USA?
– Nej faktiskt inte och jag tror det är lite av mitt vinnande koncept. Att där och då finns det inget tvivel. Innan jag startar ett ultralopp har jag däremot alltid ångest. Sista dygnet går jag in i en bubbla och mår inte särskilt bra, för jag vet ju vad jag kommer att utsätta mig själv för. Och jag vet att jag inte kommer kunna ge upp. Men när jag väl är på cykeln så har jag släppt det.

Har du något träningsråd till andra som vill cykla långa lopp?
– Att förbereda sig! Man kan som du märker göra väldigt extrema saker, men man kan inte göra det på en dag. Så det är det där med att styrketräna och förbereda sig för loppet. Men det knepiga med ultra är att medan man kan springa fyra mil för att testa om man klarar ett maraton så kan man ju inte cykla 500 mil för att se hur snabbt man kan köra.

Går det att träna på hur man klarar sömnbrist i kombination med att pressa sig fysiskt då?
– Haha, då är småbarnsår mitt tips! Har man dessutom eget företag och renoverar hus samtidigt så vet man att man överlever sömnbrist … Men jag klarar mig över lag ganska bra på lite sömn. Fast jag försöker mer och mer vara noga med min sömn, annars kommer träningen inte att funka. Jag har också alltid varit bra på att bita ihop och köra på. Det är svårt för mig att inte slutföra projekt.

Hann du se något av USA, eller blev det bara en massa asfalt?
– Allt som allt är det kanske två timmar jag inte har riktig koll på, för att jag var för trött. Annars har jag minnen från hela resan, vilket är skithäftigt! Mycket natur, och mycket variation. Jag gillar verkligen upptäcksresandet. Djurlivet var däremot lite obehagligt. Jag körde förbi ett gäng överkörda skallerormar, så sådana hade jag ju kunnat råka på längs vägen i öknen. Men det läskigaste var sträckan från Mississippi och framåt. Jag har aldrig sett så många överkörda djur.

Hur var det då?
– På vissa ställen ville jag nästan ha munskydd för det luktade så illa av allt som låg och ruttnade. Det är vidrigt när det stinker as i diket. Eftersom det var så otroligt mycket djur ute fick jag busvissla. Jag kan busvissla utan att stoppa fingrarna i munnen, vilket är jättepraktiskt. Att köra 60 kilometer i timmen utför en backe när det är kolsvart funkar ju inte om det hoppar ut en hjort. Men visslingarna fick djuren att hoppa undan. Så jag drog en busvissling var 30:e sekund så fort det blev mörkt. Det blev också ett bra sätt att hålla sig vaken!

Hur mådde du efter loppet?
– Oförskämt bra faktiskt! Min familj stod och väntade vid mål och jag kunde prata med dem, käka lunch, gå ner till stranden för att bada och hänga. Man skulle ju kunna tro att jag behövde sova direkt, men jag var full av energi. Sen fick jag sova i kapp. De första fem dygnen sov jag som i koma. Sen hade jag nästan en vecka där kroppen fick ett rejält hormonpåslag med svettningar och riktigt orolig nattsömn. Men sen var det som vanligt igen.

Behövde du någon rehab?
– Ingen alls! När jag körde VM i ultracykling förra året behövde jag det, så i år hade jag verkligen tänkt på vilken typ av styre jag skulle ha. För man får nervskador, dels på grund av trycket och vibrationerna, dels för att det inte finns någon tid för återhämtning när det bara är köra som gäller. Där kommer vikten av styrketräningen in, att man orkar hålla bra positioner och inte hänga på styret när man blir trött. Bättre att låta benen ta smällen. Jag hade alltså en plan för hur jag skulle vara hel och frisk när jag kom i mål. Mycket kan ju hända och det kan bli fel ändå, men det är rätt coolt när man har gjort upp en plan och så funkar den!

Och så kom du hem till vardagen igen.
– Jag gick i mål på torsdagen före midsommar, på måndagen landade jag i Sverige och på onsdagen cyklade jag till jobbet. En sträcka på en och en halv mil.

Hur kändes den lilla struntsträckan?
– Jag njöt av att solen sken och att jag kunde trampa i lagom tempo. Sen märktes det att jag hade 500 mil i rumpan som varit dyngsur hela loppet eftersom jag hällde isvatten på mig för att det var så varmt, vi lyckades pricka en värmebölja som aldrig tog slut. Inte så att jag fick något riktigt skav egentligen, men att sitta i en blöt cykelbyxa i drygt åtta dygn … ja det sväller ju upp och huden mår inte jättebra. Men värst var ändå fötterna. Allt vatten och all is jag hällde på mig rann ner, så någon vecka efter målgång hade båda fotsulor skrumpnat. Det var riktiga skyttegravsfötter. Jag borde kanske ha filat lite mer för det liksom föll av …

Kan du tänka dig att köra loppet en gång till?
– Absolut! Jag är en sån som har svårt att bli nöjd, så redan när jag gick i mål började jag tänka på vad jag skulle kunna göra annorlunda. Jag och teamet gjorde vårt bästa, men gör man det en gång till, eller två, så blir det ju ännu bättre och ännu roligare!

Får vi alltså se dig cykla världens tuffaste lopp nästa år igen?
– Jag hoppas det! Om jag haft sponsorerna klara nu så hade jag redan sagt ja.

Mer om Race Across America finns på raamrace.org

(De flesta bilder i bildspelet nedan är tagna av Brendon Tyree/ATG RAAM24)

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se