Det här är ingen behandling och de här är inga patienter. Det är dans, utförd av dansare. Vi hängde med på ett pass med Dans för Parkinson på Balettakademien i Stockholm.
Käpparna har lagts åt sidan och ledsagarna håller sig tätt intill dansarna. Foto: Agneta Persson
Det är måndag kväll och fortsättningskursen i Dans för Parkinson pågår för fullt i den stora salen på Balettakademiens bottenvåning. Det är klassisk musik med plié vid barren. Det är latinamerikanskt och afrikanskt med schvung i stegen och svängande höfter. Det är Always look on the bright side of life där alla visslar med. Det är händer som taktfast lyfts mot taket till Sunnanvind av Mares: Du hade sidenband i håret, ett vilset solsken dansa på din kind, du var det vackraste i våren. Käppar ligger oanvända på golvet, en rullstol har parkerats vid dörren. Här är alla dansare och inget annat.
– Som fysioterapeut ska jag locka en patient över gränsen, det är en del av behandlingen, säger dansaren och fysioterapeuten Åsa Elowson. Men det här är varken vård eller behandling. Vi ses inte runt sjukdomen utan kring dansen, och det finns en vits med att jag inte vet hur de mår. Det är så mycket mer befriande att inte vara sin sjukdom utan i stället få vara den man egentligen är.
Vill man prata sjukdom får man göra det i fiket innan klassen börjar, vilket flera också gör. Men på lektionen dansar man och har det ”lattjolajbans”, som Kerstin Nordmark uttrycker det.
– Det här är helt avgörande för att jag ska må bra. Jag kan vara trött när jag kommer hit men pigg som en mört när jag går härifrån. Och effekten sitter i ett bra tag. Jag kan bli fysiskt trött dagen efter, men jag är fortfarande psykiskt glad!
– Jag längtar alltid hit, säger Inger Johansson. Jag skulle kunna göra det flera gånger i veckan! – Det är så bra att få träffa kompisarna här också, säger Lars Bergendahl och tilllägger: Man blir ganska trött i huvudet av dansen. Den kräver mycket koncentration.
Dans för Parkinson har sitt ursprung i New York där Mark Morris Dance Group utvecklade tekniken Dance for Parkinson’s Disease 2001 tillsammans med the Brooklyn Parkinson Group. De såg att personer med den här sjukdomen behöver träna sådant som kommer naturligt med dansen. Som balans och rörlighet, rytm och musikalitet, precision och tajmning. Inom dansen jobbar man också mycket med inre bilder, något som kan hjälpa en person med parkinson att komma ur en frysning. En hand är till exempel inte bara ute och viftar, den är en fågel som svävar. Varje danspass består av sju steg: Sittande uppvärmning för att hitta andningen, öka blodcirkulationen, få igång fötterna och öka medvetenheten om den egna kroppen och de andra dansarna. Övningar vid stång som är inriktade på stadigt stående och balans, stora rörelser och viktöverföringar. Förflyttnings- och gångövningar som tränar förmågan att gå och stå både med och utan stöd samt att stanna och starta. Koreografi som övar koordination, minne, rumslig orientering och simultanförmåga. Improvisation som tränar kreativitet och fantasi, problemlösning, uttryck och samarbete. Parövningar som övar socialt samspel och beröring, och sedan nedvarvning och avspänning.
Det är utmanande och energikrävande för dessa dansare – och enormt lustfyllt. Alla är med efter förmåga, och det finns inget som heter rätt eller fel. I bästa fall glömmer du bort att du rör på dig eftersom du är koncentrerad på något annat som är viktigare, säger Åsa.
– Det är därför dans är så njutbart. Det är enormt helande!
Det finns ett par dansare som kommer hit med färdtjänst men som tar bussen hem, berättar Åsa. En annan i gruppen bokar aldrig taxi för hemtransport eftersom hon vet att hon klarar sig på egen hand efter ett danspass.
– Det är helt fantastiskt, säger Åsa. Effekten kan sitta kvar i flera dagar hos somliga.
Vi behöver gå utanför ramarna för det vi i dag kallar för vård, säger Åsa Elowson. Foto: Agneta Persson
Åsa Elowson hade varit danspedagog och dansare i 20 år när hon skolade om sig till fysioterapeut och trivdes med det. Men hela tiden puttrade viljan att få in dansen i bakgrunden. Hur skulle hon kunna kombinera den med fysioterapi? Så gick hon tillsammans med sin gamla danskollega Åsa N Åström på en helgkurs med Mark Morris Dance Group som var på besök i Sverige. Och där föll bitarna på plats. Det var det här hon skulle göra! Nu har hon tillsammans med Åsa undervisat på kursen Dans för Parkinson i fem år och är certifierad Dance for Parkinsons’s Disease-lärare. Hon arbetar också deltid som fysioterapeut på en rehabiliteringsklinik för patienter med utmattningssyndrom och långvarig smärta där hon bland annat använder moment från dansen i behandlingen.
I våras blev hon klar med sin masteruppsats om hur dans kan öka välbefinnandet hos personer med Parkinsons sjukdom. Hon är även verksam som fysioterapeut på Stora Sköndal i Stockholm där hon bland annat undervisar i neurodans för personer med neurologiska funktionsnedsättningar. Att hon är fysioterapeut är en trygghet i det här sammanhanget, säger hon. Men det är inte i den yrkesrollen hon leder kursen, utan som dansare. Det finns en viktig poäng med det, förklarar Åsa Elowson.
– Medan fysioterapeutens uppgift oftast är att tänka funktionellt har jag som dansare ett estetiskt uppdrag. Det innebär att bättre rörlighet och balans, ökat fysiskt och psykosocialt välmående är positiva bieffekter. Men det är inget mål. Det är dansen i sig som är målet och där har jag en estetisk förväntan på rörelserna. Det är också därför du behöver den konstnärliga utbildningen eftersom det är en konstnärlig verksamhet.
Men finns det inget fysioterapeuter utan dansutbildning kan göra för sina patienter med parkinson?
– Man kan så klart inspireras av oss när man lägger upp sina egna övningar, säger Åsa. Vi jobbar ju med rytm, musik och musikalitet. Är du en dansande person kan du också använda dig av dansmoment i träningen. Nätverket Dans för Parkinson planerar också att ha en inspirationsdag där andra professioner än dansare, bland annat fysioterapeuter, kan få idéer till den egna verksamheten.
Fysioterapeuter har dessutom en viktig roll i utbildningen för danspedagoger som ska leda Dans för Parkinson, säger Åsa.
– Fysioterapeuten lär pedagogerna hur symtomen ser ut, vad som händer i olika situationer och hur man kan tänka. Det är framför allt fysioterapeuter vi samarbetar med kring det här eftersom det oftast är de som är mest positivt inställda till dansen.
Dans för Parkinson kan aldrig ersätta fysioterapins roll vid sjukdomen, utan ska ses som ett värdefullt komplement, säger Åsa Elowson. Inte bara för de positiva fysiska och psykiska effekterna, utan också för att avlasta vården. I dag saknar till exempel många fysioterapeuter som jobbar med neurologiska sjukdomar någonstans att hänvisa sina patienter vidare, säger hon. Konsekvensen blir att de fortsätter ta emot folk för träning, fast de egentligen är för friska för att vara där.
– Vi står också inför ett paradigmskifte. Vi blir allt äldre och därmed allt sjukare. Vården kommer inte kunna bära all neurologisk träning. Det gäller ju även andra områden, som psykisk ohälsa och långvarig smärta. Den dagliga träningen som personer med till exempel parkinson behöver måste finnas på andra arenor och vi behöver gå utanför ramarna för det vi i dag kallar för vård.
I den stora salen på Balettakademiens bottenvåning har dansarna efter det en och en halv timme långa danspasset nu landat på varsin stol. Trötta, svettiga, och till synes lyckliga. Att få vara i en miljö bland både proffs och amatörer, där ingen definierar sig utifrån någon sjukdom, är väldigt betydelsefullt konstaterar de. Och att ingen är där för att ta hand om dem. Tvärtom överlåts ansvaret att avgöra sina begränsningar åt dem själva, vilket gör att de vågar mer. De törs röra sig och ta ut svängarna. Stegen blir lättare. För en del kommer det att räcka att höra samma musik hemma för att kroppen ska minnas vad den faktiskt kan.
– Jag känner mig alltid sjukare av att komma till ett sjukhus, konstaterar Inger Johansson. Men här är det inte så.
– Nej, här är vi friska, instämmer Kerstin Nordmark. Jag är inte sjuk. Men jag har parkinson.
Fotnot: Åsa Elowsons masteruppsats heter Dans som befrielse från kroppsliga begränsningar – deltagarnas upplevelser av dans för personer med Parkinsons sjukdom. Karolinska Institutet, VT 2019.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
