Restaurang Hasselbacken den 12 juni 1964. Ett sjuttiotal nykläckta sjukgymnaster från Karolinska institutet äter examensmiddag. En av dem är Margaretha Ericsson, 23 år. Vi ställde några frågor till henne vid klassens 60-årsjubiléum i maj på Moderna Muséet.
Restaurang Hasselbacken den 12 juni 1964. Ett sjuttiotal nyexaminerade sjukgymnaster från Karolinska institutet firar sitt nya yrke. Foto: Privat
Vad minns du av sjukgymnastutbildningen på 60-talet?
– Jag minns att jag tyckte att det var spännande att lära sig mycket nya saker och att föreläsarna var duktiga. Vi var kring 70 personer i klassen och när vi jobbade praktiskt var vi uppdelade i grupper om tio personer i varje och övade undersökning och behandling på varandra. Det var en fantastisk tid de där två åren! Utbildningen väckte nyfikenhet och gav en bra grund för att ta sig ut och vidare, svarar Margaretha som i dag heter Anderberg i efternamn.
Din examensdag var för ganska exakt 60 år sedan. Hur gick den till?
– Det var inga muntliga sluttentor som när man tog studenten, så man behövde inte vara rädd att misslyckas. Men vi skrev en examensuppsats. Min var en fallstudie med en reumatiker som hade problem att röra axlarna och därför hade svårigheter att klä på sig själv. Jag provade en egen uppfinning som involverade en galge och ett snöre som skulle höja och sänka galgen så att det gick lättare att trä på sig klädesplaggets ärmar. Det var ingen stor grej, men det var kreativt och roligt, problemet måste ju gå att lösa! Andra gjorde väldigt vetenskapliga saker.
Efteråt var Margaretha inte så mycket för att göra någon storslagen karriär utan letade efter ett arbete nära sitt hem på Lidingö.
– Jag tog det arbete som fanns där ute och jobbade mest polikliniskt på Lidingö sjukhus och även ute på servicehusen med de äldre.
Men även till äldreomsorgen kom det med jämna mellanrum en fläkt av förändringens vindar, berättar hon.
– Jag minns när ledfrigörningen (det som i dag kallas ortopedisk manuell terapi) kom in i bilden för mig på 70-talet. I passande patientfall gick det att använda även på de äldre, säger Margaretha.
Nu har det gått lite mer än 20 år sedan hon gick i pension, men sjukgymnastiken är med henne i vardagen som senior.
– Man har ju fått med sig en visdom om kroppens funktioner och jag lär mig fortfarande av att se mig omkring hur människor rör sig. Utanför mitt köksfönster finns en gångväg och jag ser alltid på när folk går nedför och uppför. Det är intressant att analysera hur de går. Och om de haltar försöker jag lista ut varför de haltar, och om problemet sitter i höften, knäet eller fotleden. Att jag tycker det är spännande är väl något av en yrkesskada! skrattar Margaretha.
Sjukgymnasterna som tog examen 1964 har träffats vart tionde år sedan dess. I år var det 60-årsjubileum och i maj möttes de på Moderna muséet. Margaretha Anderberg står i bakre raden, femma från vänster. Foto: Lois Steen
Vad vill du skicka med till unga fysioterapeuter som nyss tagit examen?
– När jag jobbade inom äldrevården så tyckte jag att det viktigaste var att höja munvinklarna på folk, så att de kunde bli gladare. Om man är trevlig så kan man få alla att må lite bättre och jag ville alltid öka självkänslan hos folk. Dessutom var det ofta mycket känslor inblandade och att folk var rädda för olika saker. Mitt budskap var då: ”Var inte rädda.”
Hon berättar om en äldre patient som hade så ont i sin axel att hon inte vågade röra på den alls. Margaretha bad henne att börja med att bara torka av diskbänken med trasa och försöka komma åt hörnen. Då släppte rädslan och patienten kom vidare i sin rehabilitering.
– Man kan få till mycket träning och vardagrörelser längs en diskbänk, det är så bra att hålla sig i kanten. Där går det att göra knäböjningar, sprätta med benen bakåt och åt sidorna och andra saker. Man behöver inte gå på gym för att träna. Ja, det jag vill skicka med till de unga: Vikten av att vara nyfiken och påhittig – och ändå följa yrkets grundregler!
Den sjukgymnastiska blicken finns alltid hos Margaretha Anderberg. Under en Italienresa blev hon stående länge under skulpturen “Building bridges” i Pietrasanta. Jag försöker förstå hur den är gjord, det känns som att det är två högerhänder. Foto: Lois Steen
Lois Steen
lois.steen@fysioterapeuterna.se
