Överviktscentrum i Stockholm hjälper inte bara personer med obesitas att bli friskare. De jobbar också aktivt mot stigmatisering och okunskap kring sjukdomen inom vården. Därför får de årets kvalitetspris.
I slutet av samtalet med patienten bör man fråga hur det kändes att prata om det här, säger fysioterapeuten och KBT-terapeuten Anne Christenson. Då förmedlar man respekt och en förståelse för att det här är svårt. Och då blir det oftast bra. Här möter hon patienten Sofia Pepera tillsammans med psykologstudenten Emma Öhlund. Foto: Agneta Persson
Patienten Sofia Pepera var på vippen att avboka dagens besök på Överviktscentrum. Det har nämligen inte gått så bra som det var tänkt sedan hon var här sist, berättar hon. I stället för att gå ner i vikt har det blivit tvärtom.
– Det är svårt att prioritera vad som är bäst för mig. Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra, och det är stressande. Jag som annars är så kommunikativ kan inte sätta ord på det här. Jag skulle nästan behöva en lobotomi, säger hon och pekar mot pannan.
Men hon tog sig trots allt hit. Och här fångar fysioterapeuten Anne Christenson, som också är KBT-terapeut, upp henne utan att vare sig skamma eller skuldbelägga.
– Att upptäcka att man inte vet är en bra start, säger hon. Och ja, det är stressande att ändra vanor. Och när vi blir stressade händer det att vi lugnar oss genom att äta, vilket förstås är helt kontraproduktivt. Så nu ska vi fundera på hur vi ska kunna hjälpa dig.
Anne Christenson disputerade 2020 på avhandlingen ”Shame and stigma in weight management during pregnancy and post bariatric surgery: perspectives of patients and healthcare providers.” Foto: Agneta Persson
Mottagningen, som hör till Akademiskt Specialistcentrum, har tre uppdrag: behandla personer med obesitas, utveckla nya metoder och att utbilda vårdpersonal i sjukdomen. Teamet består av två fysioterapeuter, fem dietister, tre sjuksköterskor, en hälsopedagog och fyra läkare. Patienterna kommer hit på remiss, skrivs in av läkare och fördelas sedan mellan de övriga professionerna. Alla får rollen som handledare åt sina egna patienter.
– Det innebär att vi oavsett profession stöttar dem i levnadsvaneförändringar, säger Anne. Dietisterna kan till exempel ge motionsråd, och vi fysioterapeuter kan ge kostråd. Behövs det djupare professionskunskaper tar vi hjälp av varandra.
Sedan några år bedriver teamet även forskning. Just nu pågår bland annat en studie om ätbeteende kopplat till olika subgrupper. Och en annan där unga vuxnas hälsa följs i fem år.
– Vi ser till exempel att det är fler tjejer än killar som söker vård, att ungefär hälften har utlandsfödda föräldrar, att många röker och att konditionen är låg, säger Anne Christenson som leder studien.
Men den största förändringen som skett under de 22 år som mottagningen har funnits är vilka metoder de använder, säger Anne Christenson som har varit med från start. Till exempel omfattar all utbildning nu det icke-stigmatiserande bemötandet – och det är för deras utåtriktade arbete med detta som Överviktscentrum nyligen fick Fysioterapeuternas kvalitetspris (se motivering längst ner). Men även behandlingarnas utformning har gjorts om i grunden.
– I början hade vi bara gruppbehandlingar på två år. Men våra patienter är en otroligt heterogen grupp. Man kan inte ge samma typ av behandling till alla.
I dag är upplägget helt individuellt, och det är patient och handledare som tillsammans gör en plan för hur ofta de ska ses och var. På mottagningen eller på länk? Vad ska de först och främst fokusera på? Ibland behövs medicin eller magsäckskirurgi som stöd för att reglera aptithormonerna. Här är fysioterapeuten också viktig.
– De behöver stöd i att hänga med i vad som händer i kroppen när man går ner, säger Anne. Vi lyfter vikten av att motionera för hälsan och för att behålla muskelmassa.
Men Sofia Pepera är varken intresserad av medicin eller operation. Hon är rädd att medicinen skulle få henne att må illa. Och att lägga sig under kniven vore att ta en genväg, säger hon. Så tillsammans med Anne Christenson diskuterar hon vad som skulle kunna hjälpa henne i stället. Anne föreslår att hon ska välja två saker att komma i gång med som de kan följa upp om en vecka, och undrar om Sofia har något förslag.
– Sluta med socker.
– Mer specifikt?
– Bakelser, glass … jag måste ta bort det helt.
Anne förklarar att om en inte-plan ska fungera så måste det också finnas en ska-plan. Så vad ska hon göra i stället för att äta?
– Jag vet faktiskt inte, svarar Sofia.
– Vad bra! Då har vi nämligen hittat ett problem att jobba med. Annars hade det ju varit som att gång på gång putta dig från en brygga när du inte kan simma.
Trots att 1,3 miljoner vuxna och 80 000 barn i Sverige lever med obesitas i dag är okunskapen om sjukdomen utbredd. Anne Christenson berättar att för många patienter är inte sjukdomarna de söker hjälp för det största lidandet, utan diskrimineringen och det oprofessionella bemötandet de utsätts för i samhället och inom vården.
– Många utgår ifrån att obesitas handlar om okunskap och är snabba med att ge råd och tips. Men tror du det finns någon rökare i dag som inte vet att det är farligt att röka? Nej. Det är alltså inte för att de inte vet om riskerna som de röker. Och ändå är det ofta så vi gör med obesitas. Som om ingen visste att chips är onyttigt.
Och när patienterna trots informationen ändå inte går ner i vikt är risken att tonläget höjs i vårdens bemötande, säger Anne Christenson. Att man börjar säga sådant som ”om du inte gör så här så kommer du få diabetes” eller ”du kommer få mer ont”.
– Och då har man inte utforskat vad problemet egentligen är. Att försöka öka motivationen genom hot är ingen bra strategi. Det kan till och med få motsatt effekt. För vad gör vi när vi är ledsna, stressade eller oroliga? Vi käkar.
Efter varje patientmöte går Anne Christenson och psykologstudenten Emma Öhlund igenom vilken metod som använts. Foto: Agneta Persson
Den största missen vården kan göra är att göra antaganden om personers egenskaper och vanor utifrån kroppsstorleken, säger Anne Christenson. Att tro att vikten är roten till allt ont innebär också att patienter riskerar att inte få den vård de behöver.
– Personer med högt BMI får inte alltid relevanta läkemedel i samma utsträckning som normalviktiga. Och hjärtrytmrubbningar och neurologiska sjukdomar har missats när man i stället för ordentliga undersökningar har skickat hem patienterna med uppmaningen att gå ner i vikt.
Ett stort problem inom vården är också att det stannar just där, vid en föreläsning om hur farligt det är att väga för mycket. Utan något erbjudande om hjälp.
– Skulle vi jämföra det med ett högt blodtryck så blir det helt absurt, säger Anne Christenson. Tänk att få höra att blodtrycket är skyhögt. Och sen bara få ett ”du behöver sänka det, hejdå!”.
Ett centralt uppdrag för Överviktscentrum är därför att utbilda vårdpersonal i hur sjukdomen fungerar, och hur man på ett fördomsfritt och respektfullt sätt kan bemöta personer med obesitas. Bland annat håller de regelbundet i tredagarskurser för fysioterapeuter, dietister, läkare, sköterskor, hälsopedagoger och psykologer från hela Sverige. Det brukar alltid bli intressanta diskussioner, säger Anne.
– Många har en bild av att fysisk aktivitet botar obesitas och tror fortfarande att om vi bara peppar patienterna att röra på sig så blir allt bra. Men enbart motion leder sällan till viktnedgång, och generella råd som gäller för friska personer gäller inte alltid för den som har obesitas. Där måste man tänka till lite extra.
Fick Anne önska skulle det här vara en självklar del i grundutbildningen för blivande fysioterapeuter. Det är det inte.
– Vi har fysioterapeutstudenter som auskulterar hos oss. När de kommer hit säger en del ”men är det inte egentligen så att de äter för mycket och rör sig för lite” och så vidare. Men när de går härifrån säger de ”herregud, det här måste ni komma och prata om på utbildningen för det är ingen som säger det här”.
Den icke-stigmatiserande samtalsmetodiken som Överviktscentrum jobbar med kallas personcentrerad samtalsmetodik, säger Anne Christenson.
– Till exempel att man alltid öppnar ett samtal genom att be om lov. Är det okej att vi pratar om det här? Är det okej att jag frågar om din vikt? Då måste man också respektera om svaret blir nej.
Det är också viktigt att genom validering visa förståelse för patientens agerande i olika situationer, säger hon. Till exempel ”Det är inte så konstigt att du åt tre kanelbullar när mötet tog hela dagen och det inte fanns något annat att äta”. På så sätt hjälper man patienten att förstå och visa medkänsla med sig själv innan man börjar öva på mer funktionella strategier.
– Jag tycker verkligen man ska gå en kurs i samtalsmetodik, till exempel motiverande samtal. Och har man redan gått en kan man gå en igen, för man behöver öva. Man behöver repetera formuleringar, och framför allt försöka hejda sin rättningsreflex.
Men även Överviktscentrum behöver hjälp utifrån för att se till så de verkligen arbetar icke-stigmatiserande. Därför samarbetar mottagningen sedan 2019 med patientrepresentanter och föreningen Hälsa oberoende av storlek, HOBS. Vid regelbundna möten kan patientrepresentanterna till exempel ta upp sådant de vill föra vidare till dem som jobbar inom vården. Och innan mottagningen publicerar något nytt på den egna hemsidan får representanterna läsa igenom texterna för att komma med synpunkter. Eller som nu när Överviktscentrum håller på att ta fram ett utbildningsmaterial för primärvården.
– Ibland kanske vi uttrycker oss för svårt, eller använder ord som inte känns helt rätt för dem, säger Anne Christenson. Så det är jättebra att ha deras synpunkter.
Vice versa gäller också. När HOBS förra året kom ut med en rapport om hur deras medlemmar blir bemötta inom vården bad Anne dem att göra en uppföljning. Nu har de tillsammans jobbat fram ett formulär som ska skickas ut varje år så de kan se om det sker någon förändring.
– Det är ett riktigt win-win-samarbete!
Sofia Pepera säger att det är svårt att prioritera vad som är bäst för henne. Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra, och det är stressande, säger hon. Foto: Agneta Persson
Tillbaka till Sofia Pepera. För att hjälpa henne att stanna upp utan att fylla tomrummet med något ätbart går Anne Christenson igenom en webbapp för att öva medveten närvaro. Det tar fem minuter och det går inte att göra fel, försäkrar hon. Och Sofia Pepera konstaterar att det där var som att ta en skön paus från sina tankar, och att hon definitivt kommer att göra övningen igen.
Anne berättar också om övningen situationsanalys, ett sätt att analysera vilka steg som leder fram till sådant som till exempel oplanerat ätande. Om man formulerar en tydlig plan, som att ”på onsdag klockan sju ska jag ut och gå” så blir det väldigt tydligt om man inte följer sin plan.
– För när klockan är tio över och man inte har kommit i väg kan man analysera orsakerna, säger hon. Var det barnen? Eller var det orken?
Sofia Pepera säger att hon är glad att hon tog sig hit trots sin svacka.
– Jag har träffat så många andra som inte har varit bra, säger hon. Men Anne, hon kan sina grejer.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
