Tydlig, rak och inte den som bangar för sådant som är svårt. Så beskriver Cecilia Winberg sig själv. Vi mötte den nya förbundsordföranden vid lägerelden för ett samtal om löner, arbetsmiljö och vilket ben Fysioterapeuterna egentligen ska stå på.
Det är så fint och mäktigt att vara tillsammans och göra saker. Om vi är hundra människor som ska sjunga en sång ihop så tar det en halv sekund innan jag börjar gråta, säger Cecilia Winberg. Foto: Agneta Persson
Cecilia Winberg sitter i Skrylle naturreservat utanför Lund och späntar ved som hon omsorgsfullt lägger i en jämn fyrkant. Som gammal scout gäller det väl att göra en extra snygg eld nu när den hamnar på bild, säger hon halvt på skämt. En gång skulle scoutkåren ansvara för kommunens majbrasa men lyckades inte få fjutt. Det pratar folk fortfarande om. Ja ja. Cecilia Winberg är ändå inte den som förlorar sig i oväsentligheter och krusiduller. När hon var chef var det många som gillade den sidan hos henne, säger hon. Äntligen någon som vågar säga ja eller nej och som tycker något, ungefär. Men det funkar inte för alla.
– Vissa tycker att jag är lite hård, och jag är medveten om det. Det är något jag kan bli bättre på, att anpassa mitt tilltal beroende på vem jag möter och i vilket sammanhang. Men jag vill fortsätta vara rak i min kommunikation. Jag tycker inte om när man måste fundera över vad en person egentligen har sagt. Då är jag hellre tydlig, även om du blir arg på mig – för då kan vi prata om det. Jag tänker att det är en tillgång som kommer vara bra för förbundet.
“Jag brukar säga om mig själv att what you see is what you get. Jag har svårt för personer som kör med dubbla lager, där det finns en agenda bakom.”
När vi ses för den här corona-säkra skogsintervjun har Cecilia nyligen lämnat sitt chefsjobb på Ystads lasarett och har en månad på sig att ställa om inför det nya uppdraget som förbundsordförande. Hade allt varit som vanligt skulle hon ha flyttat in i den andrahandslägenhet hon hyrt för att kunna veckopendla till Stockholm. Hon skulle ha varit med i olika sammanhang, träffat folk, fördjupat sitt nätverk, lärt känna de nya ledamöterna i förbundsstyrelsen ansikte mot ansikte. Hon skulle ha rest runt i landet, hälsat på förbundets sektioner och distrikt för att prata med dem om vilka utmaningar de står inför. Men nu är det pandemi och hon får därmed, med några få undantag, skapa mötesplatser från datorn.
– På sätt och vis blir det också lättare, säger hon. Det är enklare att höra av sig och föreslå en digital fika på en kvart, och man kommer snabbare dit man vill. Men det blir också lite platt. Man behöver det där djupet och det sociala i människan för att kunna bygga en relation.
Så vad står på hennes mållista under den här mandatperioden? Först och främst vill hon stärka kopplingarna mellan de olika delarna i förbundet. Distrikt och sektioner ska känna att man står nära förbundsstyrelsen. Kongressens beslut om att öka insynen i FS-arbetet är därför riktigt bra, säger hon.
– Transparens är viktigt, man ska ha en förståelse för de olika delarna i förbundet och den förståelsen behöver vara ömsesidig. Jag vill att känslan av att hänga ihop blir tydligare och att vi oavsett var vi befinner oss i organisationen känner att vi är på samma väg och har ett gemensamt mål.
Att fördjupa Fysioterapeuternas internationella engagemang står också på listan. Kongressen har beslutat att det internationella arbetet ska ta större plats, men exakt vad det innebär är oklart.
– Vägen är öppen eftersom uppdraget är ospecifikt. Det handlar inte bara om att visa andra vad vi kan. Jag är övertygad om att vi själva har mycket att lära av andra. I flera kulturer har man till exempel ett annat sätt att se på åldrande. Det finns också många som är bättre än oss på aktiva transporter och hur man på ett mer naturligt sätt rör sig i samhället. Vi har också mycket att lära om rehabilitering av länder som har varit i krig, vilket ju vi inte har.
Kongressen beslutade också att FN:s globala mål, Agenda 2030, ska genomsyra hela förbundets arbete. Cecilia ser fram emot att Fysioterapeuterna blir en aktör i frågor om hållbarhet. För några år sedan hade hon sett annorlunda på det, åtminstone när det gäller miljöfrågorna.
– Jag har väl lite naivt tänkt att vi inte är en miljöorganisation. Det tycker jag inte att vi är heller, men jag inser också att vi alla har ett gemensamt ansvar när det gäller vår miljö så vi kan fortsätta leva i den.
Många delar i Agenda 2030 är dessutom fackliga till sin natur och blir därför naturliga att jobba med, säger hon.
– Som till exempel målen om allas rätt till hälsa och utbildning, lika förutsättningar för kvinnor och män, rätt till bra arbetsvillkor och bra förutsättningar till arbete. Det är ju traditionellt fackliga frågor.
Fysioterapeuternas fackliga ben vill Cecilia Winberg stärka upp. Det behöver bli tydligare att det är både ett fack- och ett professionsförbund, säger hon. Om de två benen ska vara lika starka går däremot inte att säga.
– Jag kommer inte att sätta någon procentsats, men jag vill se en bättre balans så att avtalsfrågor och fackliga frågor får mer plats. Jag vill också att vi genom ett tydligt påverkansarbete gör det lättare för våra lokalt förtroendevalda att jobba med detta. De ska känna att de har oss i ryggen.
Hit hör också lönefrågorna, och här vill hon att förbundet lägger in en högre växel. Fysioterapeuter har en treårig akademisk utbildning, påpekar hon. Man har en legitimation, jobbar ofta självständigt och tar ett väldigt stort ansvar. Att då ha så låga ingångslöner och att under ett helt arbetsliv inte tjäna in sin utbildning är allt annat än bra.
– Det man kan kräva av förbundet är att vi konstant och kontinuerligt lyfter den här frågan. Att vi har den som en viktig faktor i vårt påverkansarbete, och att vi är ärliga med vad vi tycker om lönen och utvecklingen av den.
Men även enskilda fysioterapeuter behöver ta ansvar, säger Cecilia. Innan man till exempel tar på sig nya uppdrag som innebär förändrade arbetsuppgifter måste man begära ett samtal om lönen.
– Vi som profession är målfokuserade. Vi vill bidra, vi vill vara en del av lösningen, och det gäller ju såväl förbundet som den enskilde medlemmen. Men vi ska inte alltid vara så snabba att hoppa på. Först måste vi ta samtalet: ”Ja, jag är intresserad men vad kan det innebära för mig i förändrad lön eller någon annan förmån?”
När förbundet syns i debatten så är det nästan aldrig frågor om arbetsvillkor och löner som lyfts, utan fysioterapeuters kompetens och på vilka arenor de behövs. Hur tänker du kring det?
– Det har varit mycket fokus på det professionella benet inom förbundet. Vi har valt den vägen för att vi vill visa på vad vi kan, att vi behövs och att vi är viktiga. Vi har tänkt att det skulle påverka förutsättningarna, och framför allt lönen. Men det har det ju inte gjort i den utsträckning som vi hade önskat. Det här är något jag vill arbeta med på ett annat sätt. Få med frågor om villkor och lön i debatten.
Sedan är det inte heller Fysioterapeuterna som skriver egna avtal, påpekar hon. Förbundet är en del av Akademikeralliansen och är därmed en del av den löneprocess och det lönearbete som sker där.
”Tillsammans” är ju ett ledord för förbundet, men kan det finnas anledning att gå sin egen väg ibland?
– Hmm … det är svårt att svara på. Vi är ett ganska litet förbund, så jag tror det finns fördelar med att förhandla tillsammans med andra. Men jag kan också se att vi försvinner i det stora hela. När det gäller avtalsförhandlingarna är jag säker på att vi är starkare tillsammans gentemot arbetsgivaren, och där handlar det inte bara om lön utan också till exempel arbetsmiljö. Samtidigt är det svårt att plocka ut en enda fråga ur allt det vi gör med Akademikeralliansen och säga att just det här vill vi driva ensamma.
När Cecilia Winberg var åtta bestämde hennes mamma och mormor att hon skulle börja i scouterna. Själv var hon lagom förtjust, särskilt som någon på en övernattning drog proppen ur hennes luftmadrass. Hon skulle bara ha vetat då att den här organisationen skulle vara med och forma henne till den hon är i dag. Några år längre fram började hon till exempel åka på läger där hälften av ungdomarna hade funktionsvariationer, som autism och Downs syndrom. Annars levde de ungdomarna ganska skyddat, men under scoutveckorna fick de ett lägerliv tillsammans, säger hon.
– Det jag lärde mig då är att man aldrig går ensam. Man kan ha olika takt när man springer i skogen och man kan vilja olika saker, men när man kommer fram till målet så kommer man alltid dit tillsammans.
Scouterna har lärt henne förståelse för andra, att ta ansvar, att leda, att våga utmana sig själv. Kanske är det tack vare detta som hon blev fysioterapeut. Eller så var det slumpen, för Cecilia Winberg hade lika gärna kunnat bli präst. Eller lärare.
– Jag har ett starkt omhändertagande drag. Jag vill att folk ska trivas och må bra. Och jag tycker om att göra saker tillsammans med andra människor, gärna på längre sikt och med lite mer djup. Så de tre yrkena jag valde mellan handlar väl egentligen om samma sak.
Det känns väldigt bra för mig att jag är förankrad i de olika delarna i förbundet, säger Cecilia Winberg.
Som fysioterapeutstudent hade hon siktet inställt på att jobba med kognitiva funktionsnedsättningar. Men under utbildningen fick hon i stället upp ögonen för neurologi.
– Jag gillar att det är lite klurigt. Man måste tänka ett varv till, koppla ihop systemen och de olika delarna som patienten upplever. Och jag bangar inte för det som är svårt och jobbigt. Tvärtom, jag tycker sådant fördjupar.
Förutom en tid som anställd kliniker på vårdcentral och på en rehabiliteringsklinik har Cecilia större delen av sitt yrkesliv varit egenföretagare på en praktik med neuroinriktning i Malmö. Hon har också varit doktorand och forskare. 2017 blev hon chef för rehabiliteringen på Ystads lasarett. Med den här breda bakgrunden kan hon relatera till många av förbundets medlemmar, säger hon.
– Det känns väldigt bra för mig att jag är förankrad i de olika delarna i förbundet. Det känns också väldigt bra med mina tre år som chef. Inte bara för att jag fått jobba som chef, utan också för att jag har fått jobba inom slutenvården och akutsjukvården. Det har gett mig en annan förståelse för vad det innebär att arbeta där.
Nu blir det en ny sorts grupp hon ska leda – förbundsstyrelsen och förbundets medlemmar. Men det handlar fortfarande om att kommunicera på ett sätt som ökar förståelsen och engagemanget hos människor.
– Samtidigt är det mycket som skiljer. Som enhetschef är du nära medarbetarna och med i minsta lilla beslut som fattas. Som ordförande blir mitt uppdrag inte lika konkret, utan mer på struktur- och strateginivå.
Men den bästa skolan inför det nya ledaruppdraget har alla år vid britsen varit, säger Cecilia Winberg.
– Jag har lärt mig så mycket av att lyssna, coacha och försöka sätta mig in i en annan människas perspektiv. Att genom samtal kunna nå ett gemensamt mål, oavsett vilka de är och vilka förutsättningar de har. Det har jag haft stor nytta av som chef.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
