Äldre personer med RA kan förbättra sin hälsa med hårdare fysisk träning. Men de kan behöva stöd för att fortsätta vara aktiva. Det visar en ny avhandling.
Äldre med RA kan behöva stöd för att vara aktiva. Foto: Colourbox
Förr ansågs det vara farligt för personer med reumatoid artrit, RA, att träna. I dag vet man tack vare forskning att träning för den här patientgruppen inte gör någon skada. Tvärtom.
– Men forskning har tidigare bara gjorts på personer med RA i arbetsför ålder, och äldre med RA har delvis omgärdats av en viss försiktighet. Ska de verkligen belastas? Går det verkligen att träna hårt? Både patienterna själva och vissa fysioterapeuter har varit osäkra på vad som gäller.
Det säger nydisputerade fysioterapeuten Elvira Lange som med sin forskning velat ta reda på vilken nytta fysisk träning kan göra för just äldre med RA.
Avhandlingen består av fyra delstudier. I den första fick personer med RA i åldrarna 65 till 75 träna kondition och styrka på medel- till högintensiv nivå på gym, tre gånger i veckan under 20 veckor. En fysioterapeut handledde träningen med en personcentrerad utgångspunkt. Kontrollgruppen fick följa ett enklare hemträningsprogram. Resultatet visade inte någon signifikant skillnad i aktivitetsbegränsningar mellan grupperna men träningsgruppen var signifikant förbättrad när det gäller styrka och kondition.
I den andra studien undersöktes hur trötthet och nedstämdhet påverkades av träning.
– Den här gruppen hade redan från början ganska lindriga besvär men vi såg ändå positiva effekter, framförallt på minskad mental och fysisk trötthet. Vi kunde också se effekt på grad av nedstämdhet.
I den tredje studien fick deltagarna i träningsgruppen sju månader efter avslutad intervention svara på hur de hade klarat övergången från handledd träning till att träna på egen hand.
– En del hade kommit igång bra, medan andra hade fallit ifrån av olika anledningar. Hinder som lyftes fram var till exempel fysisk ohälsa, allt ifrån förkylningar på några veckor till att bli inlagd på sjukhus en längre tid. Som fysioterapeut är det viktigt att vara medveten om att de här avbrotten gör att vi kanske behöver erbjuda patienterna stöd om och om igen för att de ska kunna fortsätta att vara aktiva.
Flera deltagare berättade också hur de hade ändrat synen på sig själva tack vare interventionen. Från att inte kunna tänka in sig själv i en träningsmiljö, till att bli någon som kan lyfta vikter på gym.
– De insåg att jo, det är möjligt att träna som reumatiker. Det handlar mycket om att göra träningen till sin egen, hitta det man tycker om. Det är en mental process, även om man fortsätter på egen hand med samma program man hade under handledning.
Att den stora utmaningen är att fortsätta vara aktiv visade sig i den fjärde studien. Där följdes deltagarna upp efter fyra år. De som hade ingått i träningsgruppen uppgav visserligen att de var mer fysiskt aktiva nu än före interventionen, men på en lägre nivå. I stället för hårdare träning på gym hade det blivit till exempel promenader. Att det är svårt att hålla kvar vid träningen är en välkänd utmaning, och som äldre kan man stöta på särskilt många hinder, konstaterar Elvira Lange.
– Men när vi tittade på sådant som hur sjukdomsaktivitet, hälsa, smärta och trötthet förändrats över fyra år så upplevde inte träningsgruppen lika stora försämringar som kontrollgruppen. De hade lyckats göra en investering för sin framtida hälsa.
Elvira Lange hoppas att hennes forskningsresultat ska bli till konkret nytta för både fysioterapeuter och läkare.
– Att träning är viktigt vid RA vet vi redan, och nu vet vi att det även gäller för äldre. Men är man äldre med den här diagnosen innebär det ytterligare svårigheter. Med en personcentrerad utgångspunkt behöver vi hela tiden prata med patienten om vilket stöd som behövs för att kunna vidmakthålla träningen över tid.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
