Ensamstående mammor som förvärvsarbetar är en växande grupp i vårt samhälle. Många når inte upp till en hälsofrämjande nivå av fysisk aktivitet, FA, då de saknar både tid och stöd till FA. Det behöver fysioterapeuter bli mer medvetna om. Det skriver masterstudenten Marie-Madeline Gougeon i sitt debattinlägg.
Tidigare studier bland amerikanska föräldrar och ensamstående mödrar visar att brist på tid, brist på socialt stöd och att man sätter barnens behov före sina egna är hinder för att utföra fysisk aktivitet, (FA). Man vet lite om svenska förvärvsarbetande ensamstående mödrars erfarenheter av hinder, möjligheter och önskningar av stöd till FA, varför jag valde att göra min masteruppsats på detta ämne.
Ensamstående mammor som förvärvsarbetar är en växande grupp i vårt samhälle. Många är otillräckligt fysiskt aktiva och når inte de nivåer av FA som världshälsoorganisation (WHO) rekommenderar för att förebygga en lång rad livsstilssjukdomar: minst 150 minuter i veckan av fysisk aktivitet på medelintensitet. De gör att ensamstående mammor riskerar att bli sjuka och få funktionsnedsättningar tidigare i livet än andra kvinnor.
I mitt masterarbete har jag intervjuat åtta ensamstående mammor med lägre FA-nivå än WHO rekommenderar och ett tydligt tema framkom: ”Att prioritera många andra åtaganden och samtidigt behöva mer stöd till fysisk aktivitet”. Liksom i tidigare forskning framkom att dessa kvinnor inte hinner med sin egen hälsa på grund av många åtaganden kring barnen, jobb och hushåll samt att de sätter andras behov förre regelbunden FA. De upplever svårigheter att finna tid, energi, ekonomi och möjligheter för FA ensam eller med barnen. De upplevde brist på stöd till FA från sitt sociala nätverk och miljö och önskade sig mycket mer stöd för möjliggöra FA.
Denna grupp som kämpar med ekonomiska och sociala svårigheter åtnjuter inte heller fullgoda friskvårdsinsatser från arbetsplatsen. I intervjuerna kommer det fram att begrepp som ”friskvårdtimme” och ”friskvårdsbidrag” upplevs som vackra ord och tomma löften. Vissa blir aldrig informerade om vilken friskvård som gäller på arbetsplatsen. Vissa nekas friskvård för att de är timanställda, trots att de jobbar heltid eller mer. Vissa kan heller inte ta ut sin friskvårdstimme varje vecka, även om de har en sådan.
Hög arbetsbelastning, underbemanning och skuldkänslor gentemot kollegor, patienter, kunder eller elever gör att dessa mammor avstår från sin friskvårdstimme och går miste om regelbunden fysisk aktivitet. En ensamstående tvåbarnsmamma berättade att hon hade svårt att lämna sin kollega helt ensam med 60 barn för att ta en rask promenad. Andra berättade att de blir stoppade av chefen när de försöker ta sin friskvårdstimme. Dessa mammors möjligheter till fysiska aktiviteter begränsas även av skattemyndighetens regler. En mamma från glesbygden berättade exempelvis att det inte fanns något träningscenter i hennes by och att hon ändå inte fick använda friskvårdspengarna för att köpa träningsskor. Vidare gör avsaknad av lokala forum eller träningscenter som erbjuder barnpassning och åldersanpassad familjeträning att det är svårt att i praktiken använda sitt friskvårdsbidrag.
Att satsa på att höja den fysiska aktivitetsnivån hos denna växande grupp av medborgare, som dessutom ansvarar för försörjning, omsorg och uppfostran av nästa generation medborgare, borde vara mycket mer angeläget, tycker jag. Om dessa mammor kan hålla sig friska och arbetsförmögna är det ekonomiskt lönsamt både för arbetsgivarna och samhället. Dessutom blir barn till aktiva mammor själva mer fysisk aktiva individer. Sveriges folkhälsa gynnas av att satsa mer på dessa mammor. I en tid där ökade inkomstklyftor och ökade hälsoklyftor konstateras, är det inte dags för friskvård för alla, på riktigt? Dags att lagstifta om tillgång till friskvård och fysisk aktivitet via jobbet för alla yrken och anställningsform? Det måste sluta hänga på arbetsgivares goda vilja och rådande arbetssituation. Är det inte dags att anpassa skatteverkets regler om friskvårdsbidrag och aktiviteter för alla löntagare? Vi tillåter ”lyxigare” fysisk aktivitet så som ridning och massage för våra skattepengar. Det är på tiden att tillåta ekonomiskt ansträngda mammor att köpa träningsutrustning för att kunna träna med sina barn.
Som fysioterapeut bör man i mötet med förvärvsarbetande ensamstående mammor prioritera att kartlägga deras aktuella fysiska aktivitetsnivå och deras friskvårdsmöjligheter på jobbet. Man bör vidare uppmuntra dessa mammor att använda den friskvård de har rätt till och lindra deras dåliga samvete gentemot andra på arbetsplatsen. Självklart ska de ta ut sin friskvårdstimme varje vecka om de har en sådan! Slimmade organisationer med underbemanning och hög arbetsbörda ska inte kosta ensamstående mammors hälsa.
Även om ensamstående mammors arbetsmiljö ännu inte är den bästa kan vi fysioterapeuter ändå göra en insats. Vi kan börja stå på mammornas sida genom att erbjuda mer stöd till FA och ge dem modet att stå upp för vad de behöver för sin hälsa.
Marie-Madeline Gougeon
mastersstudent i fysioterapi, Umeå universitet