”Nästan allt är möjligt”

Årets fysioterapeut har som princip att nästan allt är möjligt. Det ger ett bra driv när hon ska baxa Nära vård-omställningen i hamn. Möt Maria A Hilberth, Socialstyrelsechefen som kom tillbaka efter en nära-döden-krasch med en älg.

Maria A Hilberth valde mellan att bli fysioterapeut eller läkare. Det blev fysioterapin eftersom hon ville fokusera på friskfaktorer och aktivitet. Foto: Agneta Persson

Man har alltid så många åsikter om chefer och ledare, så varför inte prova på hur det är då? Så tänkte den då nästan 30-åriga Maria A Hilberth och började plugga hälso- och sjukvårdsadministration vid sidan av sitt arbete som fysioterapeut. Sedan sökte hon tre chefsjobb samtidigt – och fick allihop.
– Jag blev lite ställd alltså, säger hon. Jag hade ju bara jobbat kliniskt och inte varit chef över huvud taget!
Hon tackade ja till ett rejält elddop: en tjänst som innebar att leda en omfattande regional organisationsförändring.
– Typiskt mig. Men det ångrar jag inte en sekund, för det var så roligt! Och så svårt!
24 år senare har Maria A Hilberth hunnit med flera olika chefs- och ledarposter. Bland annat som verksamhetschef inom både region- och primärvårdsförvaltning, som samordnare för omställning till Nära vård i region Kalmar, och som projektledare för innovationsarbete i primärvården på Sveriges Kommuner och Regioner. På Socialstyrelsen har hon varit i fyra år, först som nationell projektledare och utredare inom Nära vård, sedan som chef för myndighetens enhet Vägledning hälso- och sjukvård. Och från oktober 2023 är hon alltså enhetschef för Nära vård. ”Ett enkelt litet uppdrag”, skojar hon. För Nära vård-omställningen har fortfarande inte satt några tydliga spår i Vårdsverige. Det går med andra ord trögt. När Socialstyrelsen nu har i uppdrag att ta fram stöd till regioner och kommuner är tanken att det ska underlätta för omställningsprocessen att komma vidare. Och det här arbetet leds alltså av Maria A Hilberth.
– Mina medarbetare brukar skämta om att jag alltid säger ”hur svårt kan det vara”. Det är klart det kan vara jättesvårt, men nästan allt är möjligt. Det kan ta lite längre tid, och kanske behöver man tänka om flera gånger, men man hittar alltid någon lösning som leder framåt.

Maria A Hilberth kör helst från hemmet i Mönsterås till jobbet i Stockholm tidiga måndagsmorgnar. Då passar hon på att ta telefonmöten med andra som är lika morgonpigga. Foto: Agneta Persson

Vi kommer tillbaka till vårdomställningen och vad Maria A Hilberth anser behövs för att den ska gå i lås. Men först ett snabbt stickprov på Årets fysioterapeut. Hon kopplar bäst av hemma i soffan framför engelsk ligafotboll med katten på magen. Tränar varje dag, antingen med gummiband på ett hotellrum, eller på gym. Älskar att läsa, helst deckare, och har alltid en bok framför näsan när hon går på löpbandet. Jobbar mycket. Dels för att det krävs av henne som enhetschef, dels för att det är ”så fruktansvärt roligt”. Veckopendlar från hemmet i småländska Mönsterås. Någon övernattningslägenhet i Stockholm har hon låtit bli att skaffa. Och förklaringen är att hon var nära att stryka med när hon för några år sedan krockade med en älg. Älgen gjorde mos av motorhuven och plöjde vidare genom taket, ett par centimeter ovanför Marias huvud. Hade hon bara varit lite längre hade hon dött, säger hon. Nu kom hon undan med en hårsmån, men med avslitna lårmuskler, skärsår i ansiktet och ett rejält trauma mot huvudet. Somligt har läkt, annat lider hon fortfarande av.
– Sådant får en att fundera på vad som är viktigt, säger hon, och dit hör inte en lägenhet i Stockholm. Jag vill att det ska vara tydligt vad som är hemma. För mig är det i Mönsterås.
Så hon kajkar runt. På jobbresor runtom i Sverige och utomlands. När hon är i Stockholm sover hon hos en kompis, hyr ett rum privat eller så tar hon och maken Peter Alvinsson in på hotell när även hans jobbvägar leder till huvudstaden. Och till veckosluten kör hon de 40 milen hem till Peter, deras barn och katten.

Vid älgkrocken klarade hon livhanken med några centimeters marginal. Foto: Agneta Persson

I många år var Maria A Hilberth fackligt aktiv. Först som facklig företrädare både lokalt och regionalt, och sedan som ledamot i Fysioterapeuternas förbundsstyrelse mellan 1997 och 2002. Den fackliga tiden har varit avgörande för hur hon klarat av sina chefsuppdrag, säger hon. Kunskapen hon fått genom de fackliga utbildningarna har i sig varit ovärderliga. Men att veta vad det fackliga perspektivet innebär har också skapat en ödmjukhet i ledarrollen.
– Och samtidigt kunna ha hårda nypor när man måste göra något som svider. Men då kan jag förhoppningsvis förklara på ett bra sätt eftersom jag vet hur de fackliga representanterna tänker.
I somras när hon rensade i garderoberna ramlade hon över en massa roliga minnen från de där åren. Hon hittade bland annat embryot till dagens FaR, alltså Fysisk aktivitet på recept. En gul läkemedelsblankett som de på skoj skrev ”Till svenska folket” på med ordinerad daglig rörelse, som de sedan delade ut på gator och torg.
– Jag var med när den här ascoola idén kläcktes av en kollega. Och nu 20 år senare tycker regeringen att Fysisk aktivitet på recept är en så bra idé att den till och med lägger statsbidrag på det!

Fysioterapeuternas nyvalda förbundsstyrelse 1996. Maria A Hilberth är trea från vänster. Foto: Tidningen Fysioterapis bildarkiv

Planerna på att verka för någon form av riktvärde för antal invånare per fysioterapeut trillade också ut ur garderoben.
– Vi diskuterade hur ett normtal skulle kunna vara till stöd för att se vad man kan göra med ett visst antal fysioterapeuter per invånare.
Men det blev aldrig något färdigt dokument att använda av det där. Däremot blev det häromåret ett riktvärde för en annan yrkesgrupp: specialistläkarna i primärvården. Det var Maria A Hilberth som drev igenom det, och Svenska Distriktsläkarföreningen utsåg henne därför till ”Årets allmänläkarvän 2023”.
Kan du återuppta arbetet med ett riktvärde för fysioterapeuter nu?
– Absolut, vi tittar på det! När det gäller primärvårdsutvecklingen kommer vi behöva den typen av stödjande material för fler professioner än bara läkarna. Men medan deras uppdrag är förhållandevis homogent ur ett nationellt perspektiv ser det väldigt olika ut för fysioterapeuter. Så den är lite klurigare.
Men inte omöjlig?
– Nästan allt är möjligt!

Efter älgkrocken kan Maria A Hilberth inte springa längre och har daglig smärta.  Hon tränar ofta, även på hotellen. Foto: Agneta Persson

Nej, för Maria A Hilberth finns det inga hinder som inte går att ta sig förbi. Nära vård-omställningen må gå trögt, men den kommer att trilla på plats. Det är hon helt övertygad om. Sedan Socialstyrelsen fick uppdraget att hjälpa omställningen på traven har hennes enhet åstadkommit en hel del, säger hon och ger några exempel ur skörden:
– Vi har identifierat flera områden där det behövs insatser. Till exempel finns det inte något tydligt stöd för hur man kan starta mobila team i hälso- och sjukvården, så vi tittar just nu på hur vi kan bidra där.
De håller också på att ta fram en nationell plan för rehabilitering kopplad till WHO och arbetet där med en global rehabiliteringsstrategi. Ett nationellt hälsoprogram för barn och unga är också på gång.
– Så vi har kommit in i flera frågor där vi inte har varit förut. Det är så klart en resa att göra, men att få till en primärvård med bra tillgänglighet och där det finns team med de professioner som behövs tror jag faktiskt kan ske förhållandevis snabbt.
För det sker en massa bra initiativ ute i landet, konstaterar Maria A Hilberth. Problemet är bara att det oftast handlar om små isolerade projekt.
– Man måste börja i det lilla, men där tror jag vi ska stödja i att inte testa så himla länge. Man behöver vara lite tuffare i att skala upp projekt som visat sig vara lyckosamma. För att komma vidare kan region- och kommunledningar behöva fatta beslut om att gå från projekt till förvaltning.
Dessutom, tillägger hon, behövs det över lag en större nyfikenhet över både organisations-, region- och länsgränser.
– Man behöver helt enkelt sno varandras idéer – i positiv bemärkelse! För det här får inte bli till stuprör och öar. Det är så lätt att det blir det. Som enhetschef försöker jag verkligen bidra med att stödja både mina medarbetare och alla som vi samverkar med i det här.

Vi är ju mitt i en omställning där vi inte har svaret på alla frågor. Alltså måste vi våga tänka nytt, säger Maria A Hillberth. Foto: Agneta Persson

Det är här Maria A Hilberth trivs som bäst, när hon får tänka nytt och se till att saker och ting utvecklas. Så har det alltid varit. Som kliniker på sjukhuset i Kristinehamn medverkade hon bland annat till att fysioterapeuter fick börja göra gemensamma bedömningar med ortopederna för att kunna starta upp rehabiliteringsprocessen så tidigt som möjligt. Hon var också med och byggde upp multimodala bedömningsteam.
– Det där är ju vardagsmat i dag, men i början på 90-talet var det nytt och annorlunda. Det var väldigt roliga arbetsår! Att bryta lite ny mark tycker jag är kul.
Hur lätt är det att bryta ny mark på Socialstyrelsen? Bilden av myndigheten är ju lite mer av en trögrörlig koloss som tar fram knastertorra råd …
– Haha! Man kommer ju inte undan att man som chef i en statlig myndighet har ett formellt ramverk att förhålla sig till. Men jag har förmånen att jobba på en helt ny avdelning där vi faktiskt ska göra lite annorlunda än man brukar. Vi är ju mitt i en omställning där vi inte har svaret på alla frågor. Alltså måste vi våga tänka nytt, vilket kräver både nyfikenhet och mod.

Bästa avkopplingen: kolla engelsk ligafotboll med katten på magen. Foto: Privat

Hon har genom åren tänkt mycket på hur det skulle vara att återvända till klinik. Men nej, Maria A Hilberth kommer vi inte att se mer av i den rollen.
– Det var verkligen fruktansvärt roligt att vara kliniskt verksam! Men efter ett tag som chef tappar man den där fingertoppskänslan som krävs av en kliniker. Så för mig har det inneburit ett vägval. Varje gång jag byter uppdrag tänker jag också att jag tar med mig mina erfarenheter in i något nytt som jag bygger vidare på. Dessutom, om jag leder bra bidrar ju förhoppningsvis mina insatser till att det blir bättre för patienterna.
Så hon stannar kvar i ledarrollen som hon beskriver ibland kan vara ”skittuff” eftersom en chef ofta kläms mellan åsikter, önskemål och krav. Och så finns där en budget att hålla. Och medarbetare som ska ha en bra arbetsmiljö. Plus en massa kluriga arbetsuppgifter som ska lösas i verksamheten.
– Men det är också det här som driver mig. Jag tycker verkligen det är så spännande att lista ut hur man balanserar allt!

Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se