"Varje dag är en gåva"

På en cykelväg utan mobiltäckning hälsar döden på Fysioterapeuternas ordförande Stefan Jutterdal. Där faller han, med ett hjärta som plötsligt slutat slå. Det här är den smått osannolika historien om hur Livet 2.0 tar vid en solig sensommardag i Danmark.

PO Enquist skrev att en dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva. Stefan tänker ofta på det. Foto: Agneta Persson

Lördag den 2 september 2017. Solen skiner. De har cyklat en och en halv mil och har lika mycket kvar till färjan som ska ta dem över till Ystad. Om det inte vore för att de lovat att passa barnbarn i Bjärred hade de dragit till fjälls i stället. Då skulle döden förmodligen få en enkel match.
Klockan är 9:38. Stefan sträcker ut vänsterarmen och tar en selfie med mobilen. Han ser ansträngd ut. Bredvid cyklar hustrun Annmargreth Kvarnefors, i bakgrunden skymtar stranden och havet. I går cyklade de nio mil. Badade vid Dueodde. Sanden knarrade som potatismjöl under fötterna.
– Det blir inte så mycket bättre än så här kände jag, säger Stefan. Bada i havet och njuta tillsammans. Så som vi vill ha det.
Han måste pausa. Det drar lite över bröstet. Inget konstigt med det, han har astma och är van vid att luften ibland inte räcker till. Cykeln vinglar. Annmargreth tänker att det är väskornas tyngd som får den att bli ostadig, och att Stefan därför tappar balansen.
– Men när jag tittar till på honom ser jag att det är nånting riktigt fel, säger hon. Det ser jag på ögonen, det är ingen blick som möter mig. Jag börjar skaka i honom, ropa hans namn. Då fattar jag, fast ändå inte riktigt. Klockan är 9:40 och Stefan Jutterdals hjärta har slutat slå.
Den 30 september skriver Stefan på Instagram: I dag är det fyra veckor sedan jag fick hjärtstopp och hjärtinfarkt på vår cykelsemester på Bornholm. I Sverige drabbas 10000 personer varje år av hjärtstopp, 600 av dem överlever, dvs 6 %. Och jag är en av dom. Jag känner väldigt stor tacksamhet för att ha fått chansen att fortsätta andas höstluft, att få umgås med nära och kära, att få fortsätta leva. Idag, en månad senare, mår jag mycket bättre och gläds över Livet 2.0. Varje dag är en gåva.

På cykelvägen där Stefan ligger finns ingen mobiltäckning. Inte en människa inom synhåll. Annmargreth får panik, samtidigt som alla år som anestesisjuksköterska gör att hon agerar från ryggmärgen.
– Det kunde ju ha varit en hjärnblödning, säger hon, men jag var ganska säker på att det var hjärtat eftersom jag inte kände någon puls. Stilleståndet kunde förstås ha utlösts av olika orsaker, men jag kunde knappast göra någon skada med att försöka sätta igång hjärt-lungräddning.
Men han är fruktansvärt tung. Hur ska hon fixa det här på egen hand? Då kommer motionscyklisten Ole Dissing. Behöver hon hjälp? Ja, ambulans! Men kan han hjälpa till att få Stefan på rygg först? Ole vet inte att mannen på marken drabbats av hjärtstopp. Han tror det är en fallolycka och tänker att om något är brutet så är det bäst att inte röra honom. Så han hojtar att Annmargreth bara ska låta mannen vara, innan han skyndar ner till havet där det går att ringa.
– Jag tänkte att det var ett lustigt svar, samtidigt som jag kämpade på. Men där är en lucka hos mig och jag kommer inte ihåg hur jag fick honom av cykeln, bara att han var så tung och att jag undrade hur jag skulle få honom ner på marken. Men jag lyckades uppenbarligen. Sen dunkade jag till honom i bröstet och påbörjade återupplivning.
Och eftersom det här är ett drama i flera akter händer nu det här: Erik och Sennait Erichsen, semestrande svenskar, som bor inte så långt från Stefans gamla hemtrakter i Småland, kommer gående. Sennait råkar vara sjuksköterska, Erik råkar vara läkare. Och nu är de plötsligt tre sjukvårdskunniga som turas om att ge hjärtkompressioner och fylla Stefans lungor med luft. Tjugo minuter. Inget händer. Då kommer Ole tillbaks med ambulansen i hälarna. Han har cyklat till stora vägen för att möta upp och lotsa rätt. Stefans hjärta går igång på första defibrilleringen. Klockan är 10:00.

25 oktober. Stefan Jutterdal kliver upp på Stockholm Waterfronts största scen för att invigningstala på konferensen Fysioterapi 2017. Han är fortfarande mörbultad, revbenen som knäckts under Annmargreths, Sennaits och Eriks händer är ännu inte helt läkta. Men han lever. Han lever Livet 2.0 och där ingår att få vara en del av det här sammanhanget så snart som möjligt igen. Han håller ett kort tal där han säger att många har frågat hur det kunde hända.
– Jag har en ärftlig belastning, säger han. Och det kanske är bra att uttala, för om jag inte hade tränat på det sättet som jag har gjort så hade jag förmodligen drabbats tidigare och hårdare och inte kunnat komma tillbaks så snabbt.
Är det viktigt för Fysioterapeuternas ordförande att förklara att hjärtstoppet var bortom hans kontroll? Ja. För annars tänker folk så här, resonerar han: Om han drabbas, han som ser ut att sköta sig så vettigt och som pratar om hållbar hälsa, vad är det då för nytta med nånting? Med hjärtproblem i släkten – både pappa och två bröder fick hjärtinfarkt i 60-årsåldern – blir det ju viktigare än någonsin att leva hälsosamt. Han vill verkligen poängtera det.
Men han säger ingenting om sin arbetsbelastning. Inte heller att det inte är hans starkaste sida att sätta stopp, och att det från och med nu är något han måste öva sig på. Gå ifrån, komma senare, låta någon annan hålla i spakarna.

I Köpenhamn blåser hjärtläkaren proppen ur Stefans hjärta med en ballong och sätter in ett metallnät för att hålla kranskärlens väggar öppna. Sedan hålls han nedsövd och nedkyld i två dygn. Vilket skick kommer han att vara i? Har hjärnan tagit stryk?
När respiratorn kopplas bort och Stefan kan andas själv går sjuksköterskan pang på. Säger ”Hej, du har varit död men nu lever du igen. Mötte du honom där uppe?” Stefan stirrar. ”Mötte du honom där nere då?” Ett leende. Okej, han är med.
Själv minns han ingenting från den första tiden på sjukhuset. Det är barnen som har berättat det där. De har också berättat att bland det första Stefan sa när han vaknade var att han nog inte skulle jobba mer. Åtminstone skulle han tänka över det ordentligt.
– Bortsett från de första två timmarna har det inte funnits på kartan att jag inte skulle komma tillbaks, säger han. Men jag behöver hålla igen, och där får jag nog hitta ett slags feedbacksystem. Jag har svårt att begränsa mig, det är väldigt lätt att braka på och in i frågorna.
Det finns en risk med den här typen av gränslösa uppdrag, säger han. Man är liksom ordförande hela tiden, även efter klockan fem. Men om han jämför sin arbetssituation som ordförande med hur han hade det innan …
– Då var jag mer stressad. Framför allt när jag var utvecklingsdirektör och sjukhusdirektör. Det var uppdrag som låg över mig på ett helt annat sätt, rent exekutivt. Jag har fått lägga upp mitt arbete på ett bra sätt de här åren. Så nä, jag tycker inte jag har varit på för hög nivå. Men det är min bild. Om man frågar andra kanske de ser det på ett annat sätt.

Men jo, han kommer behöva välja bort vissa saker. Vad det blir vet han inte, det handlar väl mest om att lära sig att lägga band på sig, säger han. Avgränsa.
– Speciellt mina barn förmanar mig att inte ta på mig saker och ting. När jag nu precis valts in i Sacos styrelse så bygger det på att jag kan delegera på ett annat sätt inom förbundet. Det har vi pratat om. Annars låter det förstås helt vansinnigt. Och bloggen kan man ju fundera på. Kanske ska den kortas ner? Kanske ska vi vara fler som skriver? Jag har redan lagt mindre tid på den.
Samtidigt är det valår och Fysioterapeuterna lägger in en högre växel i det politiska påverkansarbetet. Stefan vill vara med. Inte så att förbundet står och faller med honom. En sådan piedestal vill han inte sätta sig på, säger han. Under hans frånvaro har vice ordföranden Cecilia Winberg tillsammans med förbundsdirektören Helena Pepa och kansliet uppenbarligen rott verksamheten vidare alldeles utmärkt. Men han vill fortsätta vara med och påverka det som engagerar honom mest. Och nu när han vet hur det känns att vara patient kan den erfarenheten faktiskt användas till något bra.
– Jag kan med ännu större kraft hävda vikten av patientperspektivet. Jag blir mer trovärdig nu, mer lyssnad på.

Lagmanskvarn, utanför Oskarshamn. Gården med sädeskvarnen har ärvts i generationer på Annmargreths sida. Skog och sjöar intill, och dammen där de badar från tidig vår till sen höst runt husknuten. Ett paradis för vila och återhämtning som ingen av dem är beredd att lämna. Men det är en krånglig resväg som kräver flera tåg- och bussbyten för att komma till och från förbundskansliet i Stockholm. Stefan kommer att överväga om han ska vara borta så mycket. Kanske jobba mer på distans.
– Resandet sliter ju, helt klart. Nu när jag börjat pendla igen tar det emot, det kan jag säga. Jag ser hur kolleger åker helt hysteriskt mellan olika saker. Där gäller det att hålla igen.
Men sluta jobba? Nej. Det här är nog hans sätt att leva, säger han. Fast ändå. Två saker kommer att avgöra om han orkar fortsätta som Fysioterapeuternas ordförande.
– Hälsan och kärleken. Det går inte att ha det här uppdraget om man inte har support. Jag har fått jättemycket pepp av dig, Annmargreth. Du har ända från början sagt att du skulle backa upp och stötta mig i det här uppdraget. Fast du sa förstås aldrig att du skulle rädda livet på mig …
– Nää, säger Annmargreth. Ibland skojar jag och säger att jag kanske inte gör det en gång till.
Själv har Stefan slutat att vara rädd. Den 17 oktober, när sjukgymnasten och före detta kollegan Carina Bodén gjorde belastningstest på honom som visade att hjärtat klarar av fysisk ansträngning, la han av med att akta sig.
– Jag cyklar på 150 i puls nu, och jag är uppe i 70 000 steg i veckan. Så rent fysiskt är jag tillbaks. Men mentalt … jag får leva med att jag har varit död.