Gudrun Khemiri har 20 års erfarenhet från psykiatri och beroendevård. Som senior fysioterapeut möter hon regelbundet studenter på grundutbildningen. En fråga som kommit upp är vad man gör när patienten börjar gråta.
Gudrun Khemiri är basutbildad inom psykoterapi och har lång erfarenhet av praktisk stresshantering via kroppen. Foto: Agneta Persson
Vad är ditt råd?
– Som nyexaminerad fysioterapeut kan man bli lite orolig om en patient börjar gråta. Man kanske tänker att man har gjort något fel. Men så är det nästan aldrig. Är du nära patienten kan en vänlig beröring vara bra, är det under ett samtal sitter du bara kvar och ser ”vanlig” ut. Låt det ske, sanktionera gråten. Gråter patienten mycket kan du hämta näsdukar. När gråten har ebbat ut är det bra att fråga om hen vill ha ett glas vatten. Lyssna på patienten utan att säga så mycket. Var närvarande och stödjande så att patienten känner sig trygg och bekräftad. Ha ditt allra snällaste tonfall och fråga om det är okej att fortsätta med behandlingen.
Hur tänker du kring patienter som gråter?
– Gråten är en naturlig del av att vara människa. Vi gråter för att vi blir berörda, en del gråter mycket och ofta, andra får tårar i ögonen några gånger per år. För vissa människor är det laddat att gråta, för andra helt naturligt. Ibland kommer gråten så plötsligt att patienten själv blir överrumplad. Man kan gråta för att man har så himla ont, man kan gråta för att man kommer i kontakt med sin sorg, för att man är arg och inte förmår säga det man vill, för att man blir lättad, eller för att en vänlig fysioterapeut tar i en på ett bra sätt. Alla känslor smittar. Om en patient berättar något sorgligt kan även vi fysioterapeuter få tårar i ögonen. Det är sånt som händer. Ibland kan vi säga ”som du ser blir jag berörd av det du berättar”, ibland inte.
Ett exempel på lyssnandets konst som Gudrun Khemiri använder när hon undervisar kommer från en präst som under en tid bodde i Japan. En dag hade en granne som varit väldigt upprörd knackat på och i en och en halv timme berättat något för prästen – som i princip inte förstått ett dugg av det hon sa. Ändå hade han lyssnat uppmärksamt, och då och då sagt två av de få meningar han kunde på japanska: ”Jaså, är det så”, och ”Jaha, verkligen”.
– Vet du vad hon sen berättade för sina grannar? ”Den där utlänningen räddade mitt liv.” Det var då han förstod konsten att lyssna. Jag brukar berätta det här för jag tycker det är ett så bra exempel på att det inte behöver handla om det man säger, utan om det man gör.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
