Trans är på mångas läppar just nu. En ny lag om könstillhörighet har debatterats och klubbats under våren. Flera rapporter har också belyst transpersoners hälsa och ohälsa. Men inom fysioterapin är målgruppen nästan osynlig.
Fysioterapeuter kan hjälpa transpersoner att ta kroppen i besittning under och efter könsbekräftande vård. Illustration: Arad Golan Colli
TEMA TRANS Förra året fick Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en informationsinsats för hälso- och sjukvårdspersonal eftersom bemötandet av personer med könsdysfori, alltså när det biologiska könet inte stämmer överens med könsidentiteten, behöver förbättras. Ett okunnigt och fördomsfullt bemötande från vården är vanligt, visar en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. Det kan till exempel handla om att patienters könsidentitet ifrågasätts, eller att namn inte respekteras. Flera transpersoner har varit med om att bli felkönade, vilket strider mot diskrimineringslagen.
Även utanför vården hör transpersoner till en sårbar och utsatt grupp. Studier visar att de oftare än andra utsätts för mobbning, hot och diskriminering. Depression och ångestsjukdomar är vanliga, och risken för självmord är förhöjd. Den fysiska hälsan är också sämre än i övriga befolkningen. Hälften av alla unga hbtqi-personer besöker varken gym eller idrottshall, och det är framför allt de som är trans som känner sig hindrade av de könsuppdelade miljöerna. Även ätstörningar är överrepresenterade i gruppen. I en rapport från Folkhälsomyndigheten uppgav 38 procent att de har ett problematiskt förhållande till mat.
Maria Wiklund, lektor och docent i fysioterapi vid Umeå universitet. Foto: Privat
Fysioterapeuter behöver därmed öka sin medvetenhet och kunskap om trans och könsdysfori för att kunna följa hälso- och sjukvårdslagen och bemöta alla på lika villkor. Det säger Maria Wiklund, lektor och docent i fysioterapi vid Umeå universitet med inriktning mot genusteoretiska och sociokulturella perspektiv på kropp, rörelse och hälsa.
– En reaktion, och vi fysioterapeuter är ju också människor, är att när vi inte kan något eller är osäkra så börjar vi undvika ämnet.
Att fysioterapeuter kan känna sig osäkra på den här patientgruppen är dock inte konstigt, menar Maria Wiklund. För specifik kunskap om fysioterapi och trans är begränsad.
– Vi behöver forskning som både kartlägger och utforskar vad fysioterapeuter kan bidra med.
En kunskapshöjning behövs inte bara på forskningsnivå och i klinisk verksamhet. Även fysioterapiutbildningarna måste hänga med isamhällets utveckling, påpekar Maria Wiklund.
– Utbildning handlar mycket om att utmana perspektiv för att studenterna ska få en normkritisk blick, både på sig själva och på de verksamheter de kommer till. Det är först då man kan åstadkomma skillnad och skapa nya förhållningssätt.
Men i vilken mån hbtqi-frågor tas upp på fysioterapiutbildningarna varierar kraftigt. När redaktionen frågar programansvariga på landets samtliga åtta lärosäten uppger alla att kunskap inom hbtqi inte är inskrivet som ett eget kursmål. Däremot kan det tas upp som lärandemål i undervisning om till exempel etik, bemötande och likabehandling. Ett av lärosätena ägnar en halv dag specifikt åt transfrågor. Ett annat har hbtqi-certifierat hela utbildningen, håller just nu på att omcertifiera sig och ska inom kort lägga in särskilda moment om hbtqi. På andra orter är ämnet betydligt mer frånvarande, och orsaken är bland annat att det saknas tillräckligt med kunskap, uppger de.
Känner man sig för osäker för att kunna ta upp ämnet i undervisningen finns det flera saker man kan göra, säger Maria Wiklund. Man kan till exempel fortbilda lärare och lektorer med korta genusutbildningar. Det har de tidigare gjort på medicinska fakulteten i Umeå i andra genusfrågor.
– Man kan också bjuda in föreläsare. Det brukar finnas expertkompetens i regionerna. Ideella organisationer och ungdomsmottagningar är oftast väldigt kunniga. Hbtqi-certifiering är en väg. Vi skulle också kunna skapa nätverk över utbildningsorterna.
Men även med ökad kunskap och medvetenhet finns fallgropar. En av dem är när hälso- och sjukvården ägnar sig åt patientens könsidentitet med ett överdrivet intresse och fokus. Enligt rapporten från MUCF läggs det ofta oproportionerligt stor vikt vid biologiskt kön, till exempel att vårdgivare gärna förklarar att en mängd av patientens olika åkommor har samband med hens hormonbehandling. Det här är inget unikt för Sverige. Den amerikanska fysioterapeuten Katie McGee, som har specialiserat sig på transvård och som själv identifierar sig som ickebinär, skriver till exempel i en artikel i Women’s Health om det så kallade den brutna transarmen-syndromet: ”Om en transperson trillar av cykeln och bryter armen så kan vårdgivaren säga att skadan orsakats av hormonterapi. Men, vetenskapligt talat, ingen hormondos kommer någonsin att spontant ha sönder någons arm.”
Cecilia Dhejne, överläkare, psykiater och klinisk sexolog på Karolinska universitetssjukhuset. Foto: Agneta Persson
Nej, för många tillstånd spelar den könsbekräftande behandlingen som någon har eller har fått inte någon roll. Det säger Cecilia Dhejne, överläkare, psykiater och klinisk sexolog på ANOVA: Centrum för andrologi, sexualmedicin och transmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset (längre intervju med henne finns HÄR).
– Utanför den transspecifika vården vill de flesta bara vara helt vanliga patienter, säger hon.
Det finns dock ett par tillfällen när det rent medicinskt kan vara bra att känna till. Som till exempel vid sjukdomar som påverkas av könshormoner. Där behöver man tänka på vilka könshormoner personen har nu, inte vilket kön den föddes med. Det kan också vara bra att veta att de riskprofiler som styrs av kvinnliga eller manliga könshormoner följer med personen när de ändrar sina könshormoner.
– Transkvinnor som tar östrogen går alltså över till den riskprofil som ciskvinnor har, och ciskvinnor har en bättre riskprofil för hjärt-kärlsjukdom. Transmän som tar testosteron får på motsvarande sätt samma mer ogynsamma riskprofil för hjärt-kärlsjukdom som cismän har.
Ett annat exempel där könsidentiteten skulle kunna ha relevant betydelse är vid mätning av KOL-patienters lungkapacitet. Eftersom normvärdena anges utifrån kön kan man undra om resultatet ska anges för kvinna eller man?
– Lungorna ändras ju inte så visst kan resultaten bli svårare att förhålla sig till, säger Cecilia Dhejne.
Å andra sidan, tillägger hon, måste man inom vården alltid fundera över om ett avvikande värde är äkta eller om det är ett mätfel. Kanske är det normen som den här människan jämförs med som är fel, påpekar hon. Det finns ju stora kvinnor med stora lungor till exempel.
– Så egentligen behöver man inte lägga så stor vikt vid ifall lungorna biologiskt sett är kvinno- eller manslungor. Man kan i stället mäta och konstatera att kapaciteten till exempel är sänkt i förhållande till ciskvinnor och normal i förhållande till cismän.
Men hur är det då med fysioterapin inom den nationella högspecialiserade könsdysforivården? I Socialstyrelsens regler för den står det att bland annat fysioterapeuter delvis har en viktig roll. Trots det ingår inte några fysioterapeuter i teamen. Flera mottagningar önskar dock att de hade tillgång till professionen. I ett mejl till redaktionen skriver till exempel Mia Mark, enhetschef på Lundströmmottagningen i Alingsås, att de inte samarbetar med någon fysioterapeut men att de ”pratar återkommande om behovet av detta”. Hon skriver också att de just nu diskuterar möjligheten att hitta och etablera samarbete med såväl fysioterapeut som arbetsterapeut.
Även mottagningen i Stockholm, där Cecilia Dhejne finns, ser ett stort behov av fysioterapeuter. Hon samarbetar själv med en som hon kan hänvisa patienter till, men skulle gärna se att det fanns fler.
– Fysioterapeuter kan bland annat ha en behandlingsroll som en del i den könsbekräftande vården, och till exempel hjälpa transpersoner att ta kroppen i besittning igen.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
