År 2017 utsågs Cecilia Dhejne till Årets Transhjälte. Utmärkelsen fick hon av Transföreningen FPES bland annat för att ha moderniserat vården för personer med könsdysfori.
Intervjua inte patienterna om deras könsidentitet om det inte är relevant, säger Cecilia Dhejne. Foto: Agneta Persson
TEMA TRANS Cecilia Dhejne är överläkare, psykiater och klinisk sexolog på ANOVA: Centrum för andrologi, sexualmedicin och transmedicin vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Vi ställde några snabba frågor till henne.
Varför är fysioterapeuter viktiga för den här patientgruppen?
– De kan bland annat ha en behandlingsroll som en del i den könsbekräftande vården. Smärttillstånd i bäckenet är till exempel vanligt hos transkvinnor, liksom sexproblem på grund av spänningar. Det finns också de som dissocierar, alltså tänker bort kroppsdelar som känns fel. Om man har gjort det mycket och länge så upphör inte alltid dissociationen av sig själv när man tar bort bröst eller gör en slida. Kroppen och hjärnan har ju vant sig. Där kan fysioterapeuter hjälpa personen att ta kroppen i besittning igen.
Känner du själv att fysioterapin fattas i patientarbetet?
– Ja det gör jag. Vi har en fysioterapeut som vi skickar patienter med bäckenbottenbesvär till. Men det är bara en person, och bara för Stockholmspatienter. Jag skulle önska att det fanns fler fysioterapeuter i landet som ville öka sin kompetens på det här området. Det vore verkligen bra med ett nätverk av fysioterapeuter som intresserade sig för frågorna. Det vore också bra om de kunde berätta för teamen i den högspecialiserade vården vad de kan bidra med. Jag kan bara komma med idéer utifrån min horisont som läkare, men fysioterapeuterna vet ju bättre själva.
Vilken är den största utmaningen inom könsdysforivården?
– De långa köerna är extremt olyckliga, vilket gör det extra viktigt att man använder tiden till att försöka må så bra som möjligt på så många plan som möjligt. Där kan fysioterapeuter också vara viktiga. Ju bättre man mår både fysiskt och psykiskt när man gör en transition, desto enklare är det.
Vad kan man göra om man känner sig osäker inför den här patientgruppen?
– Övertänk inte. Om någon heter Lukas eller Linnéa så får man anta att man ska säga han eller hon, oavsett hur personnumret ser ut. Är det svårt att förstå vilket kön som gäller så får man fråga: Hur vill du att jag ska benämna dig i journalen? Man kan också ropa upp bara efternamnet och sedan inne på rummet fråga vilket namn de använder. Det är artigt och inkluderande och något man kan göra med alla patienter. För det är ju inte ovanligt att man inte använder det namn som står först, även om man inte är trans.
Egentligen är det inte så komplicerat, säger Cecilia Dhejne. Men råkar man av misstag använda fel pronomen är det viktigt att be om uppriktig ursäkt, understryker hon.
– Släta inte över det genom att säga att ”det var väl inte så farligt”. Kanske var just ditt misstag inte så allvarligt, men du kanske var den tionde personen den dagen som sa fel och då blir det mycket värre. Sen ska man inte hålla på och intervjua patienterna om deras könsidentitet om det inte är relevant. Ibland börjar vården fråga en massa eftersom man tycker det är så himla viktigt och spännande. Och så tappar man bort vad patienten egentligen är där för. Men när varken hormoner eller kön är relevant så vill man bara vara en vanlig patient.
Och, säger hon, använd inte ord som ”könsbyte” eller ”könskorrigering”. Säg i stället ”könsbekräftande behandling.”
– Att prata om att korrigera stärker känslan av att allt med kroppen är fel. Det blir en psykologisk låsning i det. Om vi i stället bekräftar så litar vi också på personens upplevda könsidentitet.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
