En deltagare prövar direkt vad chattroboten kan. En annan känner sig ”som en fossil art i en helt ny värld”. Skratt blandas med undrande suckar när lärare på fysioterapeutprogrammet testar framtidens vårdverktyg.
Forskare, vårdpersonal och studenter på olika områden kan här testa och utvärdera olika digitala verktyg för att förebygga ohälsa och diagnosticera och behandla sjukdomar. Foto: Johan Gunséus
E-hälsalabbet vid Umeå universitet är långt ifrån det man brukar associera med ett laboratorium. Inte en pipett eller ett mikroskop så långt ögat kan se. Det som möter besökaren är i stället något som liknar en hemmiljö, med ett fullt utrustat kök, matplats och soffhörna. Labbet invigdes 2022 och är byggt för att fungera tvärvetenskapligt.
Från början var det enheterna för fysioterapi och arbetsterapi, tillsammans med institutionerna för omvårdnad och datavetenskap, som samlades kring viljan att arbeta med olika e-hälsoverktyg, berättar Karin Wadell, professor i fysioterapi vid Umeå universitet och en av initiativtagarna till labbet.
En bärande tanke har varit att använda samskapande metoder. Olika professioner inom vården och patienter kan här tillsammans utveckla och undersöka tekniska vårdlösningar – och inte minst hur hjälpmedlen fungerar hemma i köket. Eller när man sitter i soffan. Det finns även en sovmiljö i anslutning till labbet, liksom en toalettmiljö.
– När labbet byggdes ville vi att det så mycket som möjligt skulle likna en hemmiljö. Förhoppningsvis landar då verktygen som vi tar fram bättre hos användarna, säger Karin Wadell.
Forskare, vårdpersonal och studenter på olika områden kan här testa och utvärdera olika digitala verktyg för att förebygga ohälsa och diagnosticera och behandla sjukdomar.
En av deltagarna testar Virtual Reality. Foto: Johan Gunséus
En septemberdag är det ett tiotal lärare på fysioterapeutprogrammet som är på plats för att kolla in lokalerna och utrustningen. Vissa har varit här tidigare, men långt ifrån alla. Syftet med dagens workshop är att de ska få bekanta sig med de möjligheter som tekniken i labbet erbjuder och fundera på hur den kan integreras i fysioterapeutbildningen. ”Leka och prova på”, som Marlene Sandlund, docent i fysioterapi vid Umeå universitet, uttrycker det när hon hälsar deltagarna välkomna.
Sedan presenterar hon verktygen. Det är allt från en jättelik Ipad – tänkt att fungera som en ”samarbetsyta” för flera personer samtidigt – till Virtual Reality-headset och AR-glasögon. Genom dem kan man se både sin faktiska omgivning och en förstärkt verklighet, ”augmented reality”, i form av grafik och text, som hjälper användaren med den information som behövs vid tillfället.
I observationsrummet kan man sitta osynlig bakom en glasruta och iaktta experiment och övningar som utförs i labbet. Utrustning för videokonferenser och patientmöten på distans finns också. Liksom en mötesrobot, fast just i dag är den på service. Den kan i alla fall kopplas ihop med en mobiltelefon, förklarar Marlene Sandlund, och på så sätt göra en person som sitter långt bort rörlig i mötesrummet.
– Men nu ska ni få prova lite!
Ett gäng mer och mindre teknikvana lärare och universitetslektorer sprider ut sig i labbet, stort som en trerummare med öppen planlösning. Sorlet stiger. Vid ett av borden skriver Lars Berglund en fråga till chattroboten Chat GPT. Han resonerar med en kollega, skriver, funderar och skriver lite mer. Någon prompt, sökförfrågan till AI, har han inte snickrat ihop tidigare.
– Det är därför jag är så engagerad, förklarar han.
Han vill få ett förslag på var man ska sätta markörerna på kroppen i ett rörelseanalyssystem. Till slut får han det.
– Men när jag frågar om referenser på andra studier i ämnet blir svaret ”har inte tillgång till externa hemsidor och databaser”.
När han i stället ber chattroboten om ett förslag på en timmes lektion för en fysioterapeututbildning blir han mer nöjd.
– Det är ju magi. Jag tror jag ska börja använda AI! säger han och tillägger med ett leende att han är lite ironisk.
I ett annat hörn står en lärare med ansiktet dolt bakom ett maffigt VR-headset, fäktar med armarna i luften och utbrister:
– Jag känner mig som en fossil art i en helt ny värld!
Lärarna runt omkring skrattar.
I dag är det workshop för lärare och lektorer. I december är det dags för studenterna att testa framtidens vårdverktyg. Foto: Johan Gunséus
Att olika typer av e-hälsoverktyg kommer att bli en del av fysioterapeuternas vardag i framtiden är Marlene Sandlund säker på. Möten och behandling online tror hon kommer att fortsätta utvecklas, liksom olika e-hälsolösningar som ger stöd för exempelvis egenvård.
– I våra forskningsprojekt har vi sett att ett digitalt stöd för träning, som är mer interaktivt, är roligare att använda än de pappersprogram vi fysioterapeuter traditionellt brukar köra med. Sen är det förstås svårt att förutse allt den här nya tekniken kan medföra. Det går så fort inom området.
Än så länge är det mest forskare som använt e-hälsalabbet. En ambition är att studenterna på fysioterapeutprogrammet oftare ska slinka in. Under det hittills enda stående inslaget, en workshop på termin 5, brukar önskemål om just detta komma fram.
– Under dagen får studenterna prova på olika verktyg, lite som workshoppen för lärarna i dag. Det brukar vara mycket uppskattat.
I december är det dags igen. Då ska studenterna göra uppgifter och testa vårdverktyg på olika stationer i labbet. De teman som behandlas kretsar kring motivation och uppföljning, fysioterapi på distans och – inte minst – framtidens fysioterapi.
– På den stationen får studenterna bland annat testa olika anatomiprogram i VR- och AR-glasögon. De får också skriva en kort journalanteckning ”från mig som fysioterapeut år 2050”. Där ska de beskriva hur de i en tänkt framtid använder tekniken i sin behandling av patienter. Svaren brukar vara både kreativa och intressanta, säger Marlene Sandlund.
Karin Wadell, professor i fysioterapi. Foto: Bertil Janson
Ett av de forskningsprojekt som använt labbet handlar om förbättrad rehabilitering med hjälp av e-hälsa, för patienter med lungsjukdomen KOL. Det bedrivs av Karin Wadells forskargrupp. Bakgrunden är att KOL-patienter ofta skrivs ut innan de är färdigbehandlade. Sängar, vårdplatser och resurser räcker helt enkelt inte till.
– Deras medicinska behandling är klar, men de har inte fått kunskap om nutritionsaspekter, hur de ska röra sig, andningstekniker och hjälpmedel. Det har inte hunnits med. Så de kommer tillbaka, blir inlagda igen, ännu sjukare än innan.
Förutom försämrad livskvalitet för patienten, och mycket ångest, kostar detta pengar för samhället. Forskningsprojektet går ut på att hitta strategier och e-hälsoverktyg för att stödja både personal och patienter.
– Målet är att de ska hinna få den evidensbaserade vård som vi vet är effektiv, och som till exempel skulle kunna förhindra ny inläggning, säger Karin Wadell.
Hon tycker inte att högteknologiska verktyg ska ses som någon allenarådande patentlösning i framtidens vård.
– Alla tycker inte det känns tryggt att allt ska vara digitalt. Vi måste hela tiden tänka på dem som av olika skäl inte vill eller kan hantera digitala verktyg. Då ska man förstås inte behöva göra det.
E-hälsalabbet, och utvecklingen längs det spåret, ser hon i stället som en möjlighet att få fler verktyg i verktygslådan. Om en patient inte vill resa 20 eller 40 mil till närmaste sjukhus, och det fungerar lika bra att göra vårdinsatsen hemma, så ska man kunna göra det. Där finns besparingar och fördelar för alla parter.
– Eftersom utvecklingen går mot mer och mer digitalisering är det desto viktigare att användarna får vara med och säga sitt. Så att det inte bara bestäms från högre ort att ”nu ska allt ske digitalt”. Där kan labbet spela en roll. För det första måste vi veta hur och på vilket sätt vården ska utföras digitalt. För det andra måste vi också veta vilka den ska vara till för, säger Karin Wadell.
Efter en timmes workshop är både temperaturen och ljudnivån i labbet hög. I utkanten av köksdelen står Maria Wiklund, Anna Sondell och Maria Strömbäck och luftar sina intryck. De är alla lärare på fysioterapeutprogrammet och eniga om att potentialen med den nya tekniken är stor – men också om behovet av mer utbildning och praktisk träning.
– Jag känner att jag behöver mer kunskap för att kunna omsätta det här i pedagogiska sammanhang. En gedigen introduktion, för att kunna se och värdera, säger Maria Wiklund.
Hon tror att också att det vore smart att göra samskapande projekt med studenter eftersom de är vana vid allt från nya appar och modern spelutrustning till att röra sig i virtuella världar.
– Jag tror man måste kunna mycket om tekniken för att se och förstå alla möjligheter, säger hon.
I köksdelen står Maria Wiklund, Anna Sondell och Maria Strömbäck och luftar sina intryck medan Marlene Sandlund, docent i fysioterapi, lyssnar. Foto: Johan Gunséus
Bertil Janson
frilansreporter
