Minskad yrsel, färre fall och artrossmärta som helt försvunnit. Det är några exempel på vad balansträningen för äldre i Karlskrona har åstadkommit. Nu belönas satsningen med Fysioterapeuternas kvalitetspris.
Fysioterapeuten Sara Eliasson är en av dem som byggt upp den prisbelönta balansträningen i Karlskrona. Foto: Agneta Persson
Det är torsdag morgon och Christina Malmberg Friberg håller tillsammans med kollegan Helen Karlsson i dagens balansträning på träffpunkten Ankaret i Karlskrona.
– När vi sätter oss har vi ett ägg på stolen, krossa det inte! Och glöm inte att andas!
Fyra pensionärer följer vant med i rörelserna.
– Håll i stolen om det behövs! Är vi lite varma nu?
Christina och Helen är omvårdnadsbiträde respektive undersköterska - och fysioterapeuten Sara Eliassons högra hand i det här. Utan dem alla hade det inte blivit något kvalitetspris. Hur det började? Kanske var det Socialstyrelsens årliga kampanj ”balansera mera” som sådde ett idéfrö, minns Christina. Under de fallförebyggande veckorna brukar fysioterapeuterna komma ut till kommunens träffpunkter för äldre och göra balanstester och dela ut hemträningsprogram. De brukar också prata om vilken betydelse som miljön i hemmet har, och gå igenom hur man ska göra om man faller.
– Jag och min dåvarande kollega Susanne Borg ville gå vidare och starta någon form av balansträning, säger Christina. Men vi hade ingen aning om hur vi skulle göra. Så vi kontaktade fysioterapeuterna för att inleda ett samarbete.
Det här var 2018, och för Sara var det hela relativt enkelt. Hon hade tidigare jobbat på en vårdcentral där en av läkarna forskade på benskörhet. Som en del av det hade hon varit med och utvecklat ett balansträningskoncept.
– Jag tyckte det fungerade så bra så det var det jag ville införa här också, säger hon.
Nu går Anita Mattisson stadigare upp för trapporna i sitt radhus. Här tränar hon tillsammans med Christina Malmberg Friberg. Foto: Agneta Persson
Upplägget ser ut så här: Patienter som ser ut att vara i behov av att stärka sin balans erbjuds att delta i en balansträningsgrupp. Det kan vara personer som Sara träffar i sitt jobb i hemsjukvården, eller personer som kommer till aktiviteterna på Ankaret där Christina och Helen jobbar. De som säger ja får träffa Sara för anamnes och samtal med öppna frågor.
– Jag försöker tänka motiverande samtal, MI, säger hon. Jag tar reda på vad de har för problem och hur deras vardag ser ut. Jag frågar om gånghjälpmedel, vad de har för sjukdomar och om de har problem med något annat än balansen. Där kommer det ofta upp annat, som artros, cancer och ryggproblem.
Hon frågar också hur mycket de tränar i sin vardag och försöker utifrån det motivera dem till att antingen bibehålla eller öka aktivitetsnivån.
– Är de väldigt aktiva ska de inte vara med i gruppen eftersom de då har lite för bra förmåga. Men oftast handlar det om att de inte promenerar mer än någon gång i veckan och inte tränar något alls vid sidan om.
För att veta hur stadiga de är, och för att systematiskt kunna utvärdera träningsresultaten, gör hon ett funktionellt balanstest för geriatriska patienter, FBG. Testet har hon dels valt för att det går relativt snabbt och enkelt att utföra, dels för att fysioterapeuterna i hemsjukvården redan använder det. FBG består av fyra moment:
1. Uppresning från stol. Går det sakta? Behövs hjälpmedel för att resa sig upp?
2. Stå. Kan patienten stå på ett ben utan stöd? Hur länge kan den stå med båda fötterna på golvet utan stöd?
3. Gång. Klarar patienten att gå tio meter utan gånghjälpmedel? Klarar den att gå på en linje?
4. Vändning. Hur många steg behöver patienten för att vända sig om?
Som mest kan man få 24 poäng på FBG. I den här åldern anses man ha bra balans om man kammar hem 21. För att få ut mesta möjliga av balansträningen bör man därför ligga runt 13, säger Sara.
– Ligger man för lågt kan det bli svårt att klara av övningarna. Och ligger man för högt så får man inte heller ut något av det här.
Undersköterskan Helen Karlsson håller i uppvärmningen. Foto: Agneta Persson
Ett träningspass består av tio minuters uppvärmning och tio minuters nedvarvning, och däremellan sju, åtta stationer med övningar. Varje station ska ta två minuter, och man kör ett varv per pass. Övningarna tränar både styrka och balans, eftersom de två hänger ihop, och består till exempel av uppresning från stol, koordinationsrörelser, gång på linje, gång i trappa, armrodd, knäböj med tåhäv och abduktion av ett ben i taget, samt balansträning där man trampar på mjukt underlag samtidigt som man vrider på huvudet och blundar. Den sista är den som utmanar balansen bäst. Därmed är det också den som många tycker är svårast. Och ibland riktigt obehaglig.
– Men jag släpper den inte eftersom den är så bra, säger Sara. Den ställer krav på kognitionen, så här ska det vingla. Ska man träna balansen så måste man utmana den. Annars tränar du något annat.
De allra första träningspassen höll Sara i för att introducera hela konceptet. Christina och hennes dåvarande kollega tittade på, och blev sen mer och mer aktiva. Till sist kunde Sara lämna över helt. För det här bygger på att fysioterapeuterna samarbetar med andra vårdprofessioner eftersom det krävs både lokaler och närvarande personal. Nu känner sig alla trygga med upplägget.
– När jag är här och ni har gruppträning med patienterna så försöker jag ju också utöka er kunskap genom att prata om olika saker så att ni ska ha större förståelse och själva kunna utveckla träningen, säger Sara.
– Ibland kan vi märka att någon behöver stegra träningen, säger Helen, och då ringer vi Sara för att få råd och hjälp kring det. Eller om någon har blivit sämre på något sätt, då behöver vi också hjälp.
– Det är roligt för vi får ju faktiskt beröm av fysioterapeuterna, säger Christina. Ni litar på att vi klarar det, trots att vi inte har någon utbildning på detta. Men nu får vi ju fortbildning!
– Träffpunkten är en extremt viktig verksamhet för mig, säger Sara. När hemtjänsten ska utföra uppdrag åt mig så har jag så många att ha kontakt med. Det blir inte samma kvalitet. Men här har jag bara två personer och det blir otroligt bra.
Den svåraste balansövningen är Bertil Wahlstrands favorit. Foto: Agneta Persson
Efter varje träningsomgång, som består av åtta tillfällen, gör Sara nya mätningar för att se om det skett någon förändring. Generellt kan hon konstatera påtagliga förbättringar, exakt hur stora varierar från grupp till grupp beroende på var deltagarna ligger från början och hur motiverade de är. I någon grupp ökade till exempel antalet poäng på det funktionella testet med mellan två och tre.
– Det var främst gång på linje och vändningar som blev bättre, säger Sara, vilket gör dig stabilare och mer flexibel i din miljö. Som när du till exempel är ute och går och snabbt behöver vända dig om för att se om det är en buss som låter.
Uppföljningarna har också visat att flera inte är i lika stort behov av gånghjälpmedel inomhus och att artrossmärtan hos somliga har minskat, eller till och med helt försvunnit. Hos flera har dessutom yrseln blivit lindrigare.
– Är du inte lika yr när du står upp så kan du också vara mer aktiv i din vardag, säger Sara. Du kan göra mer och du blir inte lika rädd för att trilla. Flera säger att de blivit mer aktiva på sin fritid.
Den grupp som denna torsdag morgon tränar balansen på Ankaret har nyligen avslutat en första träningsomgång och fått extremt bra resultat, säger Sara.
– De har ökat med fyra poäng på det funktionella testet. Det är jättestor skillnad!
Och deltagarna själva bekräftar den framgångsrika träningen. Någon säger sig ha blivit mjukare i kroppen, en annan kan nu gå två mil i veckan och står på balansplatta hemma varje dag.
– När jag först kom hit kunde jag inte resa mig från stolen, säger Anita Mattisson, men nu har jag blivit mycket stadigare. Jag bor i ett radhus med tre våningar. Jag kan gå uppför trapporna och samtidigt hålla i en fikabricka. Det kunde jag inte innan.
Bertil Wahlstrand märker också att han fått bättre balans.
– Jag kan stå och gå stadigare, säger han. Det har blivit lättare att gå i motvind, det märkte jag i höststormen!
Sara Eliasson. Foto: Agneta Persson
Med de här framgångsrika resultaten ville Christinas och Helens chef införa balansträning på fler av kommunens träffpunkter. Saras chef involverades också, och fler fysioterapeuter kopplades in på satsningen.
– Tillsammans träffade vi all träffpunktspersonal på deras APT och pratade balans och hur postural kontroll fungerar, säger Sara. Vi pratade om hur vi hade byggt upp träningen här men att den inte behöver se exakt likadan ut överallt, lokalerna är ju olika. Och så berättade jag mycket om resultaten vi har fått för att motivera personalen på träffpunkterna att göra det här.
Fallförebyggande arbete skrevs in som ett av målen i hemsjukvårdens uppdrag, och i början på 2020 infördes konceptet på ytterligare fyra av Karlskronas träffpunkter. Fysioterapeuter gjorde testerna på alla som skulle delta, och en del hann komma i gång innan pandemin bröt ut, andra hann inte. Några löste det i stället med att ha individuell balansträning. Men i höstas kunde grupperna komma i gång på riktigt, men med färre deltagare. De fick kommunens kvalitetspris där det i motiveringen bland annat stod att de är ”goda föredömen för hela förvaltningen”.
Och nu belönas de alltså även med Fysioterapeuternas kvalitetspris. Men det är inte färdigt där. Just nu håller Sara på att ta fram ett upplägg för fortsättningsgrupper. För efter de åtta träningstillfällena får deltagarna ett hemträningsprogram med individuella övningar, men det har inte fungerat för alla.
– Efter ungefär ett år kommer de tillbaka och har behov av en ny gruppträning eftersom de inte lyckats bibehålla den förbättring de fick här. Så de nya grupperna är till för att de ska kunna fortsätta komma hit och träna. Där kommer jag däremot inte att utföra några tester, men jag kommer att hjälpa till om det behövs.
Så hur svårt, tidskrävande och dyrt har det varit att införa balansträning för äldre? Inte särskilt, säger Sara. Det här är ju sådant som de redan gör individuellt med patienterna i hemsjukvården. Skillnaden nu är att de gör det i grupp, och att de tar hjälp av andra vårdprofessioner för att hålla i träningen. Och förstås att det är mer strukturerat i och med att patienterna testas både före och efter.
– I början satte jag av två förmiddagar för test inför start, och två förmiddagar för uppföljande test efter avslut. Det är inte särskilt mycket. Och genom att lägga en viss tid och energi på att stötta andra i att kunna hålla i träningarna så ger det så mycket mer tillbaka. Jag tänker också att det förebyggande arbete vi gör nu kan bidra till att vi inte får lika många höftfrakturer. Det är i alla fall en av mina förhoppningar.
Agneta Persson
agneta.persson@fysioterapeuterna.se
